Sannas pappa betydde allt för henne. Så plötsligt dog han, oväntat och alldeles för ung. Åren de går men sorgen lättar inte. Sannas pappa fanns alltid där, både för familjen och för andra. Vid sextio års ålder dog han i sömnen. Sanna tror att pappas kropp och själ var sliten efter all omsorg om andra. - Hade jag lyckats få honom att tänka lite mer på sig själv så hade han kanske inte dött, säger Sanna. Hur kan Sanna lätta på skuldkänslorna som hänger så tungt över henne?Detta är säsongens sista avsnitt av Radiopsykologen, som nu tar ett långt sommaruppehåll. Det är också Lasse Övlings sista samtal som Radiopsykolog - 101 starka samtal har det blivit, varmt tack Lasse!

Utifrån sett har Nina allt - familj, vänner, hus och karriär. Men inuti är hon djupt olycklig och kraschar, om och om igen. Det kan börja med ett mjölkglas som spills ut. Nina blir först arg, sen kommer utmattningen och hon kan inte gå upp ur sängen på en vecka. - Luften går ur mig och jag orkar inte med varken barnen eller min man. Jag vill bara att alla ska försvinna, berättar Nina. Hon har varit sjukskriven flera gånger och ändå lyckats komma tillbaka till vardagen. Men sen har hon kraschat igen. Hur ska Nina göra för att bryta mönstret?

Karin tror alltid det värsta. Blir hon det minsta sjuk förbereder hon sig för begravningen. Behöver det vara såhär? Oron har funnits med Karin hela livet. När hon var liten oroade hon sig ständigt för att hennes mamma skulle dö. - Mamma var hypokondriker och talade ofta om att hon skulle dö, berättar Karin. Naturligtvis är jag påverkad av det.

Malin, 47, vill inget hellre än att höra till. Längtan är så stark att hon är beredd att göra allt för sin partner. Det blir kvävande och istället blir hon lämnad gång på gång. Nu har Malin gett upp hoppet om att ha en kärleksrelation som varar.- Det är för jobbigt att knyta an när jag hela tiden tror att det ska ta slut, säger hon.Men varifrån kommer den starka skräcken att bli lämnad?

Rune, 23, vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Men istället har han fastnat i ersättningar och utanförskap. Han tycker att ingen lyssnar på honom. - När jag säger att jag vill jobba och slita i samhället så känns det som om de bara skrattar åt mig, berättar Rune. Han har bedömts inte kunna jobba och istället fått plats i en verksamhet där han tjänar femtio kronor om dagen. Nu har Rune precis startat eget och försöker gå sin egen väg. Men hur ska han hålla liv i sin nyvunna självkänsla?

När Maria blir arg exploderar hon så att hon skrämmer sin omgivning. Efteråt får hon enorma skuldkänslor. Hur ska hon lära sig kontrollera sin ilska? Maria känner igen ilskan från sin pappa. Hans utbrott var likadana och det gör Maria ledsen när hon tänker på det. - Det var jättejobbigt med pappas ilska och mina barn har fått uppleva samma sak, säger Maria. Kan hon bli den som bryter mönstret?

Isabella har inte riktigt kraft att vara mamma, fullt ut. I alla fall inte ensam mamma. Hennes dotter bor just nu hos en släkting, vilket känns som ett stort misslyckande. Isabella har en ADHD-diagnos och ett tidigare beroende. Och så har hon två döttrar. När situationen för Isabella blev övermäktig tog hon det svåra beslutet att lämna yngsta dottern hos en släkting. - Jag är bra på att lyssna och prata med mina döttrar, berättar Isabella. Vi står varandra jättenära. Men mat, tvätt och allt det andra - där faller jag pladask.Nu kämpar Isabella med känslan av att vara en misslyckad förälder. Kan hon och yngsta dottern hitta en väg tillbaka till varandra?

Erik har svårt att tro att människor vill honom väl. I nära relationer blir han misstänksam och håller tillbaka sig själv och sina känslor. - Mina relationer blir aldrig den innerliga, känslomässiga dialog jag egentligen vill ha, säger Erik, 70 år. Han funderar mycket på vad det beror på att han tidvis mått så dåligt i livet. En frånvarande pappa, en mamma som hade det svårt – kan det vara orsaken? Eller räckte föräldrarnas kärlek helt enkelt inte till åt honom?

Abraham oroar sig. Han har misslyckats med så mycket i livet, så varför skulle han lyckas i framtiden? Känslan av att hamna fel har följt Abraham, 25 år, sen barndomen. Det finns en händelse som han inte kan glömma. Han trivdes inte i gymnasiet och ville byta linje men familjen sa nej.- De tyckte inte det skulle se bra ut. Jag fattar inte hur de kunde tänka mer på fasaden än på mig. Abraham vill lära sig att tro mer på sin egen förmåga. Men hur?

Elvira är känslig, arg och lättprovocerad. Och framförallt - livrädd för att något ska hända sin mamma. De har kontakt flera gånger om dagen. När mamma behöver henne är Elvira beredd att släppa allt. - Det har alltid varit jag och mamma, säger Elvira. Jag är så fäst vid henne och livrädd för att hon ska dö. Nu söker Elvira Lasses hjälp för att kunna släppa lite av sin oro och bena i alla känslor som så lätt tar över.

Du borde vara mer svensk. Du, som är född och uppväxt i Sverige. Att möta fördomar dagligen, det är Hannas vardag. Hanna är född i Sverige men har föräldrar från två olika världsdelar. Varje dag tvingas hon möta människors fördomar. Och fastän hon blivit bra på att bita ifrån känner hon sig rotlös och ledsen. - Jag har bytt jobb till ett yrke där kunderna inte ser mitt ansikte, säger Hanna. Då slipper jag undan det värsta. Men hur långt ska jag behöva gå för att bevisa att jag är svensk?

Anneli kan jobba hur mycket som helst. Hon glömmer relationer och tar inte hand om sig själv. Men att sänka kraven på sig själv klarar hon inte. - Rädslan att misslyckas är så stor att jag är beredd att offra det allra viktigaste, säger Anneli. Ibland tappar hon till och med verklighetsuppfattningen när hon jobbar. Allt som gäller är att lyckas och inte göra någon besviken. Innerst inne vet Anneli att hon måste försöka lära sig att be om hjälp. Men varför är det så svårt?

Saras höga krav på sig själv sätter sig i kroppen. Hon blir stel, får svårt att andas. Det gör ont. Hur ska hon lära sig hantera sin prestationsångest? Sara växte upp i en familj där föräldrarna var framgångsrika, yrkesmässigt. Själv har hon valt en annan väg än de - något hon är stolt över, men också kämpar med. Och kroppen, den låser sig av alla krav. - Vem är jag om jag inte lyckas med allt? undrar Sara.

Farah har bestämt sig, hon ska inte bli som sina föräldrar. Men ändå halkar hon dit ibland. Går föräldraskap i arv? När Farah var lite upplevde hon att föräldrarna engagerade sig mer i sina egna konflikter än i henne. Idag är hon själv förälder och är rädd att hon själv inte alltid lyckas vara den förälder hon önskar vara. Den som alltid står på sina barns sida. - Det finns situationer när jag bara vill hålla om min son och vända ryggen till alla andra vuxna. Men jag blir lätt orkeslös och försvagad, säger Farah. Hur blir man den förälder man vill vara?

Niklas har nyligen blivit pappa. Som adopterad är det första gången han känner att han biologiskt liknar någon. Det väcker starka känslor. Niklas har känt sig rotlös och vilsen så länge han kan minnas. Och längtan efter ett lugn har funnits där, hela tiden. - Jag minns hur jag som barn tittade ut genom bilfönstret och önskade att jag var ett av träden därutanför. Som kände vinden och sen blev nedsågat och äntligen fick ro, säger han. Hur ska Niklas kunna sitt bagage och fokusera på att vara den goda förälder han själv vill vara?

Jonna känner sig okvinnlig. Som kvinnor ska vara, sån är inte hon. Egentligen trivs hon med sig själv, men i kärleksrelationer fungerar det inte. - Jag får ofta höra att jag är en kul tjej men inte en sån man har en relation med, berättar Jonna. Såna kommentarer påverkar henne. Hon har börjat bli rädd när hon får komplimanger eller när någon tar i henne. Jonna vill kunna vara just den kvinna som hon är. Men hur gör hon det?

Matilda har ofta taggarna utåt och blir lätt irriterad. Pojkvännen får ta mycket skit och det känns orättvist, tycker hon. Matildas ilska kommer snabbt, i stunden. Och oftare nu än förr.- Jag blir mest irriterad på de som står mig nära, säger Matilda. I säsongens första Radiopsykologen söker hon verktyg för att lära sig kontrollera sin ilska. Men kanske går den bättre att förstå om Matilda börjar våga berätta om det som hände henne för åtta år sen?

Amanda vaknar på nätterna och tänker, tänker, tänker. Hjärnan går på högvarv men det leder ingen vart. Hur får hon stopp på snurret? Amanda är bra på att känna av stämningar, snappa upp detaljer och ta in många saker samtidigt. Men bearbetningen går långsamt, allt kommer efteråt. Framförallt på nätterna. - Jag förstår inte varför jag är så långsam. På möten sitter jag ofta tyst och långt efteråt kommer jag på vad jag egentligen tycker och känner, säger Amanda. I säsongens sista Radiopsykologen - om ältandet som sätter stopp för livet.

Lisa växte upp med en känsla av att ständigt bli kränkt. Idag har hon ingen kontakt med familjen och har byggt upp ett eget liv. Men hon är ofta spänd och rädd. - Jag är ständigt vaksam mot människor. Jag har varit tvungen att bli det för att klara mig, berättar Lisa. Det var Lisa själv som tog beslutet att bryta kontakten med sin ursprungsfamilj. Hon tycker det på många sätt känns bra. Men hon skulle vilja ha hjälp med att bygga upp sin självrespekt - och sluta vara rädd.

Att vara isolerad passar inte Elin alls. Den påtvingade ensamheten gör att hon känner sig maktlös och ångestfylld. Det senaste halvåret har Elin, 26, märkt att hon blivit allt argare. Över pandemin, ensamheten och ovissheten. - Jag är van att vara aktiv, att träffa mycket folk och resa, säger Elin. När det inte går så tappar jag bort vem jag är. Har hon rätt att tycka att livet är tufft trots att hon inte personligen är drabbad av sjukdom eller död?

Maria kände sig aldrig älskad som barn. Idag har hon svårt att skapa fungerande kärleksrelationer. Hon förstår sambandet, men hur ska hon förändra det? Maria hade en rörig uppväxt. Hon bevittnade våld och bodde i flera olika fosterfamiljer. - Idag hamnar jag hela tiden i instabila relationer, berättar Maria. Det är som att jag söker efter min pappas uteblivna kärlek och då blir allt bara fel.

Plötsligt började Nils få ångest av att flyga. Känslan kom som från ingenstans. Eller vad var det egentligen som hände? Nils har levt hela livet med astma och är därför van vid känslan att inte få luft. Som vuxen har det varit lugnare med anfallen, tills för några år sen. Plötsligt kunde han inte flyga utan att känna samma panik som när han var liten. - Jag vill bara ut, ut, ut. Jag måste lugna mig och intala mig att jag kan andas, säger Nils.

Oliver och hans pappa har upplevt krig, missbruk och avstånd. Kärleken finns, men är svår att visa. Varför blir det bara bråk? Under uppväxten var Oliver stökig. När han inte kände sig sedd flydde han till missbruk, sex och spel. Idag mår han bättre men relationen med pappa är fortfarande svår. - Jag tror att vi båda är väldigt ledsna inombords men det är inget som kommer ut. Istället blir det bråk, säger Oliver. Vad är det som hindrar dem från en kärleksfull relation?

Daniel har alltid varit den duktiga och trevliga killen. Men bakom leendet döljs en ätstörning. Nu börjar hemligheten kännas för tung. Utåt är Daniel den han alltid varit. Pratglad och skämtsam. Bara några få vänner vet att han ömsom svälter sig, ömsom hetsäter. Av dem får han stöd men vågar ändå inte berätta för fler om hur det verkligen ligger till. Kan ärlighet vara Daniels väg till att bli frisk?

Johannas hjärnskada syns inte utanpå men gör att hon alltid känt sig annorlunda. I sökandet efter bekräftelse händer det att hon går över sina gränser, rejält. Johanna föddes som fyrling. Tre systrar överlevde, men Johanna med en lättare skada. Hon har haft svårt att hitta sin plats mellan det friska och sjuka. För att känna att hon duger har hon ofta tänjt på sina gränser. - I kontakten med män gör jag ibland saker som inte är bra för mig, säger Johanna. Hur ska hon lära sig bli bättre på att säga stopp?

Elina, 31, äter sötsaker varje dag. Ibland stoppar hon i sig så mycket att det gör ont i kroppen. Efteråt kommer skammen. Det var när hon var stressad över universitetsstudierna som Elina började tröstäta. Många år senare är behovet av sötsaker fortfarande stort. Hon kan inte låta bli att köpa, samtidigt som hon blir stressad över att ha sötsaker hemma. - Jag skulle vilja kunna baka en kaka och lägga in den i frysen. Inte känna stress över att jag måste äta upp den på en gång, säger Elina.

Erik tog stort ansvar när han växte upp. Han var den som såg alla andra men på vägen tappade han bort sig själv. Uppväxt i en familj med missbruk har Erik fått känslan att det är honom allt hänger på. Han anpassar sig efter andra och är rädd att skrämma bort de som är viktiga för honom. - Mina känslor har alltid varit till för att lugna andra, att göra andra glada. De har aldrig varit till för mig, säger Erik. Han längtar efter förståelse från sina föräldrar. Men om den aldrig kommer, vad gör han då?

Robin, 21, tycker att han går omkring som en levande död. Att han inte riktigt lever. Han längtar efter att livet ska komma igång, men hur? Robin har vänner, föräldrar och jobb. Allt borde vara bra men ändå känner han en stor tomhet. Och längtar efter att känna mer. - Jag har inte haft så mycket starka känslor i livet, varken av glädje eller sorg. Allt har varit väldigt sterilt, berättar Robin. Men det finns en känsla som Robin känt starkt och det är skam. Vad kommer den ifrån?

I kärleksrelationer är Maria alltid missnöjd. Hon tycker att hon får för lite bekräftelse. Men frågan är om hon någonsin blir nöjd? Maria upplevde sig aldrig sedd som barn. Ingen fanns där för henne, ingen sade att hon var bra. Idag, som vuxen, kan hon inte få nog av bekräftelse. - Det är som att jag inte har makt över det. Jag förstår att det är jobbigt att jag tigger om bekräftelse men jag har svårt att sätta stopp för det själv, säger Maria.

För ett år sen utsattes Paulina för ett övergrepp. Sen kom ångesten. Varje dag, hela tiden. - Jag har alltid varit en orolig person men efter ett övergrepp har oron tagit över hela mig, berättar Paulina. Paulina har fått diagnosen GAD, generaliserat ångestsyndrom. Just nu känns det mesta hopplöst och Paulina har svårt att se hur hon ska komma vidare. Hur ska hon till exempel kunna lita på att hon inte blir utsatt igen?

Elias bär på mycket sorg. Sorg över att han under uppväxten inte kunde vara den han egentligen var. Det var viktigt att säga rätt saker, både hemma och med kompisar. - I tonåren var det absolut förbjudet att prata om känslor. Det var så jobbigt, det kändes verkligen som att någon ströp mitt inre, säger Elias. Nu kan han äntligen vara sig själv igen. Men hur ska han få mer kontakt med sorgen över att han så länge försökte vara någon annan?

Katarina, 60, har bott tillsammans med sina föräldrar i hela sitt liv. Det var först när de dog som hon började förstå sig själv lite bättre. - Jag har alltid varit väldigt spretig i tankarna, berättar Katarina. Väldigt naiv och inte tänkt mig för. Idag vet hon att en del av förklaringen till att hennes liv blivit som det blivit är att hon har Aspergers syndrom. Men det visste hon inte under uppväxten. När föräldrarna dog blev hon helt ensam och insikterna började komma. - Det är som att jag levt i en bubbla, säger Katarina. Jag har inte förstått någonting, förrän nu. Men att förstå är en sak, att acceptera är en helt annan. Hör henne i samtal med psykolog Lasse Övling i säsongens första avsnitt av Radiopsykologen. Vill du prata med Lasse - hör av dig till [email protected]

Varje gång Caroline ska prata med en chef får hon panik. Hon analyserar, funderar och har ångest i veckor innan mötet och väl där börjar hon gråta så fort hon ska försöka prata. - Jag får katastrofkänslor bara av att få mailet om mötet. Det är som att jag alltid är beredd på att det ska gå åt skogen, berättar Caroline. Hon jobbar i en bransch med otrygga anställningar och samtal med chefer är därför vardag. Nu vill hon lära sig hantera mötena och hitta ett sätt att stärka sin självkänsla. För just nu känns det som att hela hennes värde ligger i vad hon presterar. - Om jag inte är bra på jobbet är jag ju inte bra på någonting. Idag tar P3 Psykologen Radiopsykologens plats, programledare är Hanna Hellquist. Programmet är en återutsändning från mars 2020.

För ett år sen gick Fanny, 24, in i väggen. Hon har alltid varit van vid att klara allt själv men den här gången fungerade det inte alls. Så hon kraschade. - Jag har alltid varit en väldigt känslosam människa men plötsligt hade jag jättesvårt att känna glädje, eller ens vara ledsen, berättar Fanny. Fannys familj har gått igenom både uppbrott och psykisk ohälsa. Och Fanny har alltid stått stark. Under skilsmässan medlade hon medlade hon mellan sina föräldrar och hon var ett stadigt stöd för systrarna när de mådde dåligt. När hon så gick in i väggen för ett år sen var hon så inställd på att klara även det ensam så hon sökte aldrig hjälp - förrän nu.Idag tar P3 Psykologen Radiopsykologens plats, programledare är Hanna Hellquist. Programmet är en återutsändning från januari 2020.

Linnea, 21, känner sig alltid ledsen. Oavsett vad hon gör eller med vem hon är. Och känslorna har funnits så länge hon kan minnas. Linnea har försökt med det mesta för att det ska bli bättre. Men det känns inte som att något egentligen hjälper. - På senare tid har jag gett upp hoppet om att det ska bli bra och insett att jag är en ledsen person, säger Linnea. Livet känns meningslöst. Jag tycker inte det är värt att leva eftersom vi ändå ska dö sen. Idag tar P3 Psykologen Radiopsykologens plats, programledare är Hanna Hellquist. Programmet är en återutsändning från november 2019.

Erik är 21 år och har kraschat. Han kommer inte hemifrån. Han klarar inte att gå till jobbet. Han plågas av ångest och meningslöshet. Nu undrar han om det kan ha något med hans barndom att göra. - Jag har gått igenom mycket i min barndom, säger Erik. Det började när jag var åtta år och min mamma dog. Den dagen hon dog rasade Eriks värld och allt blev kaos. Men det var inget familjen pratade om. För att försöka få kontroll över sina känslor utvecklade han en perfektionism utöver det vanliga. - Allt i mitt liv handlar om att försöka vara perfekt, säger Erik. Idag tar P3 Psykologen Radiopsykologens plats och programledare är Hanna Hellquist. Programmet är en återutsändning från april.

Julia är 26 år och har svårt att säga nej. När hon väl gör det får hon dåligt samvete och känner att hon sviker. Julia är 26 år och har svårt att säga nej. När hon väl gör det får hon dåligt samvete och känner att hon sviker. - Det bara ältas runt i mitt huvud. Jag kan inte släppa det, säger Julia. Hennes rädsla för vad andra ska tycka har gjort att hon hela tiden tar ansvar för alla runtomkring henne. Och glömmer bort sig själv. - Jag är rädd för att släppa ut känslorna, säger Julia. Rädd för vad folk ska tycka. För att bli sviken.  I säsongens sista avsnitt av Radiopsykologen försöker Julia, med Lasse Övlings hjälp, reda ut vad hon ska göra för att lära sig våga stå upp för sig själv.Nästa vecka på samma tid hör du P3 Psykologen, med Hanna Hellquist och Lasse Övling, i en återutsändning från i april.

Kerstin, 37, undrar när lyckan vänder. När hon ska slippa leva ensam och äntligen få dela sitt liv med någon? - Jag tycker att det är jättejobbigt att leva ensam. Jag saknar att komma hem till någon, som självklart finns där i ens närhet, säger Kerstin. Hon har haft ett par kärleksrelationer tidigare i livet, men aldrig någon som riktigt fastnat. Också med vänner har det varit svårt, särskilt när hon var liten. Nu trotsar Kerstin sin rädsla och ringer till Radiopsykologen för att försöka ta tag i sina problem.

Ylva är van att leva ett socialt liv, med många vänner och nära relationer. Men isoleringen hon nu befinner sig i gör henne nedstämd. Alltför ofta låter hon känslorna gå ut över sin partner. Ylva, 28, lever i ett polyamoröst förhållande och när Coronapandemin bröt ut valde hennes partner att sätta sig i karantän hos en annan kvinna, som bor långt från Ylva. Det är jobbigt att vara på avstånd, tycker Ylva, och ofta kommer känslor av besvikelse på sin partner över henne. - Jag har ofta ett behov av att hitta en syndabock när jag mår dåligt, men borde lära mig att inte lägga skulden hos andra, säger Ylva.

Elin är 22 år och har nästan inga kompisar. Det började efter en resa till USA efter gymnasiet. När hon kom hem fanns inga vänner kvar. - Det är jobbigt, men samtidigt känner jag att jag klarar mig själv, berättar Elin. Jag är ju väldigt mycket ensamvarg. Nu vill hon försöka förstå varför det ha blivit såhär och hur hon ska göra för att få nya kompisar. Hur gör man egentligen för att skapa nya kontakter och våga prata med någon man inte känner? - Det finns säkert andra som också vill ha ta kontakt men inte vågar. Då kanske man måste vara den som vågar. Det kan ju bara bli bättre, säger Elin. Detta samtal har också hörts i systerprogrammet P3 Psykologen

Christer, 50, plågas av en rädsla för att bli lämnad. Lämnad av sin fru och lämnad utanför i sociala sammanhang. Så har det varit genom hela livet. Nu vill han förstå varför. - När det kommer över mig så blir jag rädd och osäker på om jag verkligen räcker till, berättar Christer. Om jag är bra. Under en period i livet var han mobbad. Han hade fel frisyr och konstiga kläder. - Jag fick höra att jag var en nolla, att jag inte passade in. Så jag drog mig undan, säger Christer. Även lärarna var på honom; ”titta på honom där, han kommer inte bli någonting”, sa en av dem inför alla i klassen. Kanske är det därför Christer har så svårt idag att känna sig trygg?

När Hanna var 11 år dog hennes mamma. Hon minns avskedet och begravningen tydligt. Men hon fick aldrig chans att ta farväl på sitt eget sätt. Idag är Hanna vuxen och känner ofta att människor inte förstår hennes behov att uppleva saker på egen hand. De kommer för nära och tar över hela situationen. Det är som att det som skedde vid hennes mammas död upprepat sig genom hela livet.  - Det finns flera upplevelser i mitt liv som jag vill ta tillbaka, säger Hanna. Minnen som känns som de blivit stulna. Kan man skapa nya, bättre minnen i efterhand?

För ett par år sen började Viking tappa håret. Det kändes inte bra och självkänslan började svikta. Men hur mycket sitter egentligen i håret? Viking är 32 år och lever med flera kroniska sjukdomar. Han har varit nära döden många gånger och är nu sjukskriven på heltid. Det tär på självkänslan. - Jag är varken lat eller ointelligent men jag kan helt enkelt inte arbeta. Det får mig att känna mig som världens sämsta person, säger Viking. Nu vill han stärka sin självkänsla. Känna sig bättre både inuti och när han ser sig i spegeln. Men hur då?

Karin, 70, upplever att hon ibland utsätts för härskartekniker. Hon blir alltid lika arg men försöker behålla lugnet. Trots att hon har fogat sig tillräckligt i livet och kanske borde säga ifrån. När Karin var liten fick hon inte göra det hon ville. Hon var kreativ och ville skapa men var istället tvungen att plugga. När hon blev arg sade man att hon var jobbig och tokig. Idag är Karin 70 år och blir fortfarande upprörd när andra avfärdar hennes tankar och åsikter. - Då blir jag den där osynliga personen jag en gång var. Det är hemskt, säger Karin.

För två år sen fick Malin fick en stroke - och ett nytt liv, med mindre ork. Går det att vara en bra förälder trots att hon nu behöver så mycket mer tid för sig själv? Malin har numera ett stort behov av vila, något som skapar obalans i familjen. Hon ligger ofta i sängen och hör hur hennes man får ta alla konflikter med barnen. - Jag tänker att jag misslyckas som förälder, säger Malin. Jag vill så gärna finnas till för barnen men det är svårt att leva upp till just nu. Kan man räcka till för barnen, genom att bara vara?

När Anna ser tillbaka på sitt liv är skulden en ständig följeslagare. Känslan av att bära alla världens katastrofer på sina axlar har gjort livet tungt. Går det att börja om nu, som 60-åring? Det starkaste minnet Anna bär på är när hennes fem år yngre syster, mot sin vilja, lämnades på institution. Anna förstod redan då att det var fel men var för liten för att kunna förhindra det. Skulden har följt henne sen dess. Och gång på gång har hon hamnat i situationer där hon känt sig tvungen att kliva över sina egna gränser för att hjälpa någon annan. - Hur ska jag använda kraften som jag har till andra till att göra mig själv glad, undrar Anna.

Annie, 38, blir lätt osäker i relationer. Hon har svårt att lita på sin partner och är alltid rädd för att bli lämnad. Därför blir relationerna kaotiska och otrygga. Annie växte upp med en annan pappa än sin biologiska och kände sig alltid annorlunda i familjen. Känslan av utanförskap har gjort att hon behöver mycket bekräftelse. Mer än hon fått.  - Jag vet att jag varit älskad men jag hade nog behövt höra det också, säger Annie. Nu söker hon verktyg för att bryta mönstret att inte våga fördjupa relationer. - Jag försöker ofta dra mig ur, för att testa om personen vill ha mig tillräckligt mycket. Om de kämpar eller ger upp, säger Annie.

När Linas son var två år fick han leukemi. Chocken var brutal men prognosen god. Idag är det oron som är det största problemet för Lina. Så fort sonen hostar är det som om allt rasas samman, igen. Om ett halvår är sonens behandling klar och allt tyder på att den gått bra. Ändå upplever Lina att hennes oro bara växer. Hon har ett konstant stresspåslag och är rädd att inte kroppen ska orka. - Oron sätter sig i kroppen. Jag får svårt att andas och pulsen slår i 110, berättar Lina.Hur lär man sig hantera sin oro?

För fyra år sen tog Sofias liv en drastisk vändning. Hon separerade, blev arbetslös och fick skulder som hon inte kunde betala. Livet stannade upp. - Allting rämnade när det hände. Jag gick in i ett mörker, berättar Sofia. Sen dess har hon kämpat på i det tysta, för att få vardagen med barn och jobb att fungera. Hon klarar av att hantera barnen, men inuti henne är det kaotiskt och tungt. Utan pengar är det svårt att ta sig för nya saker och hon jämför sig ständigt med andra runtomkring. - Min skam och ångest har nästan tagit över livet helt och hållet, säger Sofia.

Amanda, 30, tycker att det här med vänskap är svårt. Hon har själv lätt för att prata och ta plats men blir osäker när hon inte får bekräftelse av den andre. Och några nära vänner har hon inte. - Jag har ofta fått höra att jag pratar för mycket och borde hålla mig tillbaka, säger Amanda. Det har gjort att jag dragit mig undan i vänskapsrelationer. Förutom sin pojkvän har Amanda idag nästan inga nära relationer. Hon saknar det, att bara kunna ringa en kompis och fråga om de ska gå ut och äta en kväll. Men hon tycker det är svårt att hitta balansen mellan att själv ta plats och att släppa in andra. Och att visa sina ledsna känslor och inte bara ilskan.

Sofie är 43 år och börjar inse att hon förmodligen inte kommer få en familj med egna barn. Nu är hon rädd att behöva leva livet ensam. Sofie har nyligen separerat från en relation där de försökte få barn utan att lyckas. Hon önskar så att hon ska få ett bra liv även utan barn men har svårt att övertyga sig själv om det. - Det känns väldigt tomt, säger Sofie. Att inte få älska någon villkorslöst och få känna ett band till någon. Nu vill Sofie hitta ett sätt att kunna sörja det som inte blev utan att för den skull tappa hoppet om framtiden.

När Olivia tänker på sig själv som barn så känner hon förakt. Hon var egoistisk och elak, det är i alla fall så hon minns det idag. Men stämmer det verkligen? När Olivia var liten var hon den som alltid ville stå i centrum och ha bekräftelse. I de vilda bråken med storebrorsan fick han ofta skulden, trots att de egentligen var lika delaktiga. Det dåliga samvetet följer Olivia som vuxen, speciellt i konflikter. - När jag tänker på hur andra kan uppfatta mig får jag en impuls att ringa och be om ursäkt till alla jag pratat med, säger Olivia. I samtalet med Lasse Övling får hon hjälp att undersöka om det också kan finnas andra känslor där, bortom skulden.

Henrik är snart 30 år och har aldrig haft en intim relation. Men längtan efter någon att dela livet med är stor. Nu börjar han ge upp. Kommer han någonsin kunna hitta kärleken? - Jag har ingen energi och livsglädje, säger Henrik. Kanske är det därför jag har svårt att hitta någon som vill vara med mig. Henriks gymnasietid var de värsta åren i hans liv. Han gick på internatskola och efter tre år av mobbing och kamratuppfostran var det inte mycket kvar av honom.  - För att ha varit en hyfsat normal person innan jag började så gick jag ut och kände mig helt förstörd, berättar han. Hur länge ska de tuffa minnena styra Henriks liv? Och hur ska han börja våga lita på att någon vill ha honom? Samtalet med Henrik har tidigare sänts i P3 Psykologen.

Så länge som Vera kan minnas har hon varit rädd att bli lämnad. Oron hanterar hon genom att vara så perfekt som möjligt. Men hon vill hellre vara sig själv. Vera försöker vara en perfekt flickvän, perfekt kompis och perfekt på jobbet. Annars kommer ångesten. I nära relationer blir det extra svårt. - När jag inte får bekräftelse sätter känslorna igång. De som säger "han älskar inte mig, han kommer lämna mig", berättar Vera. Men en uppväxt där viktiga personer lämnat henne kan hon förstå sitt mönster, men hur ska hon bryta det som vuxen?

Eva har en livshistoria som tynger henne. Som äldre kvinna vill hon leva med lättare sinne. Men hur blir man fri från sina minnen? Med en psykiskt instabil mamma fick Eva tidigt ta ett stort ansvar hemma. Hon tog hand om sin bror och klarade det väl, men levde utan den trygghet som ett barn ska ha. - Det gungar i kroppen när jag tänker på min barndom, berättar Eva. Jag har blivit nedvärderad i hela mitt liv och jag får inte bort den känslan.Hur ska hon bli fri från det som tynger henne så att hon kan leva livet fullt ut, undrar Eva. Nu är radiopsykologen Lasse Övling tillbaka i etern, med nya samtal om livet när det skaver.

Therese, 41, växte upp i en familj utan ord. Stumheten har präglat henne hela livet och idag har hon svårt att skapa nära, fungerande relationer som ger kraft. - Utifrån ser allt normalt ut, berättar Therese. Jag är framåt, glad, jobbar heltid och är aldrig sjukskriven. Men så fort jag kommer hem mår jag jättedåligt. Therese har känt av sin ångest ända sen hon var liten och försökt hitta vägar att hålla den borta. Först var det genom mat och hetsätning, men som vuxen har alkohol blivit hennes sätt att dämpa känslorna på. Det är inte hållbart i längden, det vet hon. Men vad ska hon göra istället?Detta är säsongens sista program. Vi tar jullov och återkommer i slutet av januari. Men fram tills dess - lyssna på alla tidigare avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vendela har alltid känt sig ensam. Hon har aldrig upplevt en fördjupad relation med en annan vuxen. Vad beror det på? Hon har en dotter, ett roligt yrkesliv och lätt för att prata med människor. Ändå finns alltid ensamheten med. - I sociala sammanhang är jag ofta i mittpunkten, berättar Vendela. Men när dagen är slut är jag ensam i alla fall. Vendela funderar ofta över vilken betydelse det har att hon blev adopterad vid ett års ålder. Hon fick en väldigt bra uppväxt men redan då kände hon sig ensam. - Vissa dagar kan jag knappt andas, ensamheten känns så starkt i magen, säger hon.

Mickes älskar sin fru men relationen är tuff. Hon har mycket ångest och behöver stöd. Micke stöttar men var finns platsen för hans egna känslor? Micke och hans fru har flera gånger sökt hjälp av vården. Men under alla år har ingen frågat Micke vad han behöver. - Det finns mycket skam i det här. Över att min fru mår dåligt och jag söker hjälp för det. Att jag inte klarar det på egen hand, säger han. Micke beskriver sig som en borg. Något stabilt som andra människor kan söka skydd i men som aldrig rasar själv. - Jag måste städa ur den där borgen och ge mig själv mer plats, säger Micke.

När prestationsångesten slår till blir Matilda, 28, helt paralyserad. Pulsen stiger, hon får svårt att andas. Det enda hon tänker på är att göra bra ifrån sig men istället blir det ofta tvärtom. - Jag vill så gärna bli omtyckt, berättar Matilda. Det gör att jag alltid måste prestera på topp. Särskilt när någon förväntar sig något av mig, då vill jag inte göra den människan besviken. I familjen fick Matilda alltid höra att hon var för känslig. Hon fick mycket kärlek men var samtidigt osäker på hur mycket hon kunde visa av sig själv innan de andra tröttnade… Nu vill hon bli av med spåren detta satt hos henne. Men hur?

Beatrice var bara 24 år när hon drabbades av en stroke. På bara några timmar ställdes hela tillvaron på ända. Idag försöker hon förstå hur blir livet nu? Att drabbas av stroke när man är så ung som Beatrice är ovanligt. Hon hade aldrig kunna föreställa sig att det skulle kunna hända henne, som ju just var på väg att ta sig ut i livet. - När jag fattade vad som hänt så blev jag först helt kall. Jag stängde av alla känslor och höll allt inom mig, berättar Beatrice. Men sen insåg jag att jag måste börja våga känna och då blev det lite för mycket som ville ut. Nu är hon mitt i sin rehabilitering men det är fortfarande mycket som hon inte klarar av. Hjärnan orkar bara en bråkdel av vad den tidigare orkade. Så hur gör man då, för att hänga med i livet?

Anna blev som barn utsatt för övergrepp av en nära anhörig. När hon berättade blev hon inte trodd. Idag känns vardagen tung och ensam. - Mamma sade att jag ljög och att såna som jag alltid kommer vara ensamma. De orden har verkligen fastnat i mig, berättar Anna. Idag lever hon med sina två tonårsbarn. Hon lägger all energi på dem och har inte hunnit med att bearbeta sitt eget trauma. Men att hålla tillbaka så många tunga känslor tar på krafterna. Hur länge ska hon orka?

Hasse, 59, har kämpat med återkommande depressioner genom livet. Som barn blev han utsatt för våld från båda sina föräldrar och känslan av otrygghet och rädsla har satt sina spår. - Jag bär på så mycket ilska, säger Hasse. Men när jag var liten fick jag lära mig att man ska hålla känslorna inom sig. Att bli slagen gjorde så klart ont, rent fysiskt. Men det som varit svårast att bli av med är skammen, berättar Hasse. Nu har Hasse börjat gå i terapi långsamt lägger han ett pussel från sin barndom. Men att förlåta sina föräldrar, är han beredd till det?

Birgitta är 79 år och inte säker på att hon vill vara med till åttioårsdagen. Hon lever ett gott liv idag men bär på en sorg som hon skulle vilja komma tillrätta med innan hon dör. Birgitta har levt ett händelserikt liv. Men åren då de tre barnen var små och hon var ensamstående var tuffa och hon har idag ingen fungerande relation med någon av dem. - Jag skulle gärna säga förlåt till mina barn men de svarar inte när jag kontaktar dem, säger Birgitta. Kan det räcka med att Birgitta förlåter sig själv för att hon ska få ro?

Louise, 31, är bra på att hålla folk på gott humör. Hon löser andras problem och skapar rolig stämning. Men var tar hon själv vägen? Louise är en känslig person som snabbt känner av stämningar och energier. Samtidigt som hon behöver sortera alla intryck fixar hon ständigt för att alla runtomkring ska må bra. Men det kostar på att vara den där sköna och härliga tjejen. Dels blir hon trött, dels tappar hon bort vem hon själv är bakom den glada ytan. - Som en gråsvart ånga. Så känns det i bröstet när det blir för mycket, säger Louise.

Alex har ingen kontakt med sin pappa. Hon intalar sig att hon har accepterat det. Men är det verkligen så enkelt? Alex levde med sin pappa till hon var elva år. Då flyttade hon utomlands med mamma och syskon. Pappan fanns med ett tag till men tillslut förlorade de kontakten. Alex tycker att hon idag lever ett bra liv utan sin pappa och har länge tänkt att det är så det ska förbli. Men samtidigt tänker hon ofta på honom och känner sig arg. - Jag tror att hans frånvaro i mitt liv påverkar mig mer än jag vill erkänna, säger Alex. Är det dags för Alex att ta kontakt?

Louise är kompisen som alltid lyssnar istället för att själv ta plats. Hon har svårt att tro att någon bryr sig om henne, på riktigt. Därför fördjupas inte hennes relationer. - När jag växte upp var frågan hemma ”vad har du tränat idag?”, medan jag hellre velat att de undrat hur jag mådde, säger hon. Louise kämpade hela sin uppväxt med att försöka få sin pappa att tycka om henne. Hon försökte vara som han ville istället för att vara sig själv. Nu undrar Louise om det kan vara därför hon har så svårt att öppna sig i relationer. - Jag är expert på att lyssna och är en väldigt anpassningsbar person. Jag borde verkligen våga visa vem jag är och säga min åsikt istället, säger Louise.

Charlotta, 29, har svårt att släppa kontrollen. Ända sen hon var liten har hon dämpat känslor med mat och annat. Nu vill hon ha hjälp att kunna stanna i sina känslor - både de bra och de dåliga. - Jag har ett extremt kontrollbehov och tycker inte om okända saker, säger Charlotta. Då känner jag att jag måste dämpa det för att hålla känslorna under kontrollerade former. Nu börjar Charlotta inse att hon måste släppa på kontrollen och våga känna efter. För vad har hon egentligen att vara rädd för?

Johanna är 35 år och känner sig stressad. Vill hon ha barn eller inte? Hon skäms över sin osäkerhet och att hon inte har ett svar. Johanna lever i en stabil relation och att få barn vore det naturliga steget, tycker många. Runt omkring henne har vännerna barn och undrar när det ska bli hennes tur. Men Johanna är noga med att det ska kännas rätt. - Jag vill inte ha några påtryckningar från andra, jag behöver få känna efter själv, säger Johanna. Johanna växte upp med skilda föräldrar och under en period som barn kände sig väldigt övergiven av dem. - Ibland tänker jag att det inte är en egen familj jag längtar efter, utan ett par föräldrar, säger hon.

När Ursula var ung opererade hon sina bröst. Men den förhöjda självkänslan hon hoppades på infann sig aldrig, bara skam. Idag är hon 60 och har fortfarande inte slutat skämmas för vad hon har gjort. Ursula har ett bra liv och är lyckligt gift. Hon vet att brösten bara är yta och att hon borde sluta bry sig om dem. Ändå kan hon inte bli kvitt känslan av skam och gömmer sig i stora kläder för att dölja brösten. - Det känns som att andra dömer mig för att jag har gjort det här, säger Ursula. I samtalet med Radiopsykologen får Ursula chans att fundera över var skammen egentligen har sina rötter. Och hon hamnar någon helt annanstans än hon först trodde…

Cecilia har en svår form av PMS som ger henne stark ångest upp till två veckor varje månad. Det är nästan halva livet. Hur ska hon orka ha det så här? Cecilia känner sig uppgiven. Trots att hon har ett roligt jobb, en fin man och förmågan att vara kreativ så är perioderna med ångest det som överskuggar allt. - Jag tackar nej till bröllop, resor och middagar, säger Cecilia. Jag kan helt enkelt inte vara den person jag vill vara. Jag är arg på livet och ibland undrar jag hur jag ska stå ut. Men vilka av känslorna är egentligen kopplade till PMS och vilka har med uppväxten och livet att göra? Cecilia ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att reda ut vad som är vad.

Åsa har alltid burit på en känsla av att vara dålig. Ofta låter hon andra trampa på henne istället för att säga ifrån. Som liten kände hon sig som en klippdocka som inte fick vara levande. När Åsa växte upp var hon ständigt rädd för pappans oförutsägbara ilska. Hon drog sig undan på sitt rum och skämdes över att hon gjorde honom arg. - Det var som att mitt liv inte var ett riktigt liv, som att jag var en klippdocka. Jag levde förstelnat eftersom det var så viktigt att inte ställa till det och göra pappa arg, berättar Åsa. I vuxen ålder känner Åsa fortfarande mycket skam när hon får kritik. Istället för att stå upp för sig själv viker hon sig och drar sig undan. Hur ska hon klara att ta den plats hon är värd?

Ninas liv består av starka känslor. Hon beskriver det som en ständig berg-och dalbana där allt som sker går rakt in i hjärtat. Men som ensamstående med två barn skulle hon behöva lite mer balans. I säsongens sista Radiopsykologen hör du Nina, 35, som ända sen hon var barn fått återkommande depressioner. För ett par år sen fick hon diagnosen ADHD. Idag ganska medveten om sina egna behov men som förälder till två barn som också har ADHD blir vardagen lite för pressad för att också hinna ta hand om sig själv. - Jag skulle vilja lära mig att inte bli jättearg, jätteledsen eller jätteförhoppningsfull – och sen besviken, säger Nina. Nina vet att om hon lyckas balansera sitt eget humör så klarar hon också bättre av utmaningen att hantera barnens. Men hur ska hon få tid till det?

Elin, 35, har allt men blir ändå aldrig nöjd. Så fort hon klarat av en sak, så kommer nästa utmaning som hon kastar sig över. Men att stanna upp och uppskatta det hon redan har, det gör hon aldrig. - Jag har alltid känt det som att jag ligger ett steg efter, berättar Elin. Som om jag alltid kommer på andra plats. Elin växte upp med en tvillingsyster, som var en trygghet men också en ständig konkurrent. De hade en mamma som drack och en pappa som var kärleksfull och rättvis, men som dog för ett par år sen. Nu gnager frågan i Elin – hur länge ska hon orka rusa?

Amanda, 25, känner att hon inte riktigt hör hemma någonstans. Hon lever mer i sin inre värld än i verkligheten. Men nu vill hon ut ur glaskupan. Redan som liten var Amanda ett högkänsligt barn. Hon grät ofta av trötthet hela vägen hem från förskolan. Hennes mamma hade svårt att hantera det och Amanda har ofta känt sig som en börda för sin omgivning. Amanda känner sig fortfarande oförmögen att tycka om sig själv. Hon har svårt att gå ut och möta människor eftersom hon tror att de ser på henne med kritisk blick. Därför blir hon kvar i sin glaskupa. - Det finns en barriär mellan mig och verkligheten. Jag skjuter ifrån mig den del av världen jag inte tycker om, berättar Amanda.

Under tre år befann sig Lisa i en relation där hon aldrig blev presenterad för sin pojkväns familj. Hon avslutade relationen men söker fortfarande efter svar. Lisa hade både man och barn när den stora förälskelsen drabbade henne. Hon skilde sig och satsade allt på den nya kärleken. Men han släppte aldrig in henne på riktigt i sitt liv, varken med familj eller vänner. Lisa tänker fortfarande mycket på relationen och varför det blev som det blev. - Jag har nog ofta känt mig sviken av män som jag haft relationer med. Jag har haft förväntningar som aldrig har infriats, berättar hon. Vad är det som gör att hon har så svårt att stå upp för sig själv i kärleksrelationer?

När Annika var 15 år hittade hon sin mamma död, i sängen. Då förändrades hennes liv. Från att ha varit en utagerande tonåring blev hon en som höll det mesta inom sig. Idag kämpar Annika, 28, med sitt självförtroende. Med att få dagen att gå och vardagen att kännas meningsfull. Hon beskriver sig själv som en blyg person som behöver mycket stöd i livet. - Jag kan inte förstå att jag varit en tonåring som gapade och skrek, snodde cigaretter och pengar, säger hon.   När Annikas mamma dog förlorade hon den person som stod henne närmast. Nu har hon sin syster, som hon delar mycket med. Men sorgen finns där inuti henne, väl gömd. Hur ska hon våga släppa fram den – och med vem?

Sylvia utsattes för övergrepp från båda sina föräldrar sen hon bara var två år gammal. Att hantera sorgen över en förlorad barndom har blivit ett livslångt arbete för henne. - Vissa dagar går jättebra, andra dagar gråter jag bara, säger Sylvia. Under uppväxten hade hon ingen att prata med om det hon var med om och det dröjde till hon var femtio år innan hon berättade. I terapi har hon arbetat med att acceptera vad som hänt och att inte skuldbelägga sig själv. Ändå kan sorgen och ilskan fortfarande bli överväldigande.  Hur lever man vidare med ett så tungt bagage?

Marcus känner sig ofta oviktig och oälskad. Trots att han vet att han är en älskad son, pappa och partner finns ett hål i honom. Han blir aldrig riktigt övertygad om att han är bra nog. Marcus har haft en bra uppväxt med föräldrar som älskat honom. Det är svårt att klandra någon i familjen för att ha försummat honom, tycker han. Samtidigt finns tydliga minnen av att sakna sin pappa. - Jag minns en gång när jag sprang ut på gården och grät för att pappa skulle åka till jobbet. Jag kände mig förtvivlad.  Han förstår att han måste ge sig själv den kärlek han söker hos andra. Men hur lär man sig älska sig själv?

Tove är konstnär men känner sig hämmad när hon målar. Hon tror att en händelse i barndomen hindrar henne från att pensla ut den hon är inombords. När Tove var nio blev hon inlagd på en barnpsykiatrisk avdelning i ett par månader. Hon förstod aldrig varför och ända sen dess har Tove följts av en känsla av att vara konstig. - Jag hade en massa saker inom mig som mamma inte ville veta av, säger Tove. Starka känslor, färger, kreativitet. Jag blev berövad min plats i världen. Fortfarande idag har Tove svårt att släppa fram sin spontanitet. Hon känner sig som en vinbergsnäcka. Hon sticker ut sina tentakler men så fort någon petar på dem drar hon sig tillbaka in i sitt skal.

Marie har haft anorexia sen hon var 13 år. Det är nästan halva hennes liv. Hon har försökt bli frisk, om och om igen, men aldrig fått hjälp med de känslor som finns djupast i henne. - Jag vill kunna äta och känna att det faktiskt smakar gott, säger Marie, 30 år. Slippa alla ångesttankar som kommer så fort jag äter. Hon har flera gånger fått hjälp på ätstörningskliniker. Men så fort hon lyckas gå upp i vikt så ökar ångesten. Och när hon kommer hem igen fastnar hon återigen i samma beteende. - Det sitter ju i huvudet, säger Marie. Jag vet hur man gör för att gå upp i vikt, men inte hur jag ska bli av med tankarna och känslorna som finns under allting.

Rasmus lever ett tufft liv. Han har en sjukdom som kräver många svåra operationer varje år. Han skulle behöva allt stöd i världen men istället har han isolerat sig. För att slippa bli sviken, igen. Rasmus har gjort sig av med sin bostad och har nästan inga nära vänner kvar. Kontakten med familjen är liten. Han tycker om att vara ute i naturen, fotografera - och skriva. Skrivandet har blivit hans sätt att bearbeta svåra känslor och tankar. - Det blir många tårar och många blöta papper, säger Rasmus. Men det funkar. Målet är att i framtiden kunna skapa nära relationer, som håller. Och att på vägen dit kunna leva ett så bra och rikt liv som möjligt.

Inez barndom var fylld av våld och utsatthet. Sorgen över den har hon burit på ensam genom livet. Men nu berättar hon för första gången hur det var. När Inez kommer hem från jobbet är det tomt. Hon har varken vänner eller partner. Men hon vill vara stark. Därför tar hon sig ut och tränar, går på bio och dansar då och då. Ibland kommer minnen från uppväxten ikapp henne. De hon aldrig berättat för någon. - Jag vill inte belasta andra med det här. Jag vill ju vara stark, säger Inez. När hon någon gång ändå berättat lite om sig själv har sorgen bara blivit ännu starkare. Kanske är det detta som gör henne ensam. Hur ska hon kunna öppna sig och känna tillit, när ingen nånsin varit att lita på?

Med två diagnoser är Tommys liv inte helt lätt. Han behöver mycket tid för att känna, lyssna in och ta det lugnt tid som inte alltid finns i vardagen. Tommy har alltid varit impulsiv. När han var yngre var han ständigt på språng, sade ofta dumma saker och kunde aldrig slutföra något. Efter att han som trettioåring fick diagnoserna ADHD och Asperger började ett hårt arbete som gett Tommy ett bra liv med jobb och familj.  Men med två barn som också har diagnoser ställs en hel del krav på vardagen och Tommy har svårt att acceptera att han inte alltid får det lugn han behöver. Han jämför med ett långsamt dragspel. - Ett dragspel låter vacker och harmoniskt. Det påminner mig om att livet kan vara långsamt men bra, säger Tommy. Men hur ska han nå dit?

Hade jag inte mina barn hade jag känt mig ensammast i hela världen, säger Valborg. För 30 år sen förlorade hon sin älskade tvillingsyster och det går inte en dag utan att Valborg tänker på henne. Valborg växte upp i en familj med många syskon och föräldrarna  hade inte tid för dem alla. Men hon hade sin tvillingsyster, som hon delade allt med.  - Mitt liv tog slut när hon dog, säger Valborg. Systern lämnade en dotter efter sig som Valborg tog hand om. Och så hade hon ju egna barn. I hela sitt liv har Valborg satt andra människor i första rummet och nu undrar hon – var tog jag själv vägen?

Hasse har gått i pension och flyttat ut i en husvagn. Han känner sig trygg med det kravlösa livet. Men samtidigt är han ensam. Hur skapar man relationer när man har så svårt för krav? Hasse blev misshandlad under uppväxten och har hela livet gått med känslan av att vara jagad. I yrkeslivet fick han mycket bekräftelse men privat har han aldrig lyckas bygga upp några nära relationer som varat länge. - Har man känt sig jagad som barn och haft mardrömmar om det så går det som en tråd genom hela livet, säger Hasse. Man har svårt att stanna upp. Hasse vänder sig till Radiopsykologen för att få hjälp att bryta den ensamhet som han levt i sen han blev pensionär.

Molly växte upp i skuggan av andra. Hon lärde sig tidigt att vara på sin vakt, att pejla av sin omgivning, att klara sig själv. Ingen hjälpte henne att bli vuxen och nu undrar hon hur gör man? Idag har Molly ett på många sätt fungerande liv, med barn och jobb. Men det är mycket som hon känner att hon inte klarar av, saker som hon tycker ingår i vuxenlivet.  - Det fanns ingen som lärde mig om livet. Jag var det osynliga barnet som ingen såg. Alla oroade sig över min syster, som mådde väldigt dåligt. Det fanns ingen plats för mig, berättar Molly. Kan man lära sig bli vuxen, som vuxen?

Anna ställer omänskligt höga krav på sig själv. Och eftersom hon aldrig kan leva upp till kraven blir hela hennes liv en ständig jakt på bekräftelse. Annas hösta önskan är att få arbeta med konst och att genom den bli i sedd av omvärlden. Samtidigt får detta henne att ständigt känna sig misslyckad eftersom hon aldrig lyckas nå upp till de höga krav hon ställer på sig själv. I vissa perioder har Anna inte orkat prestera. Då har hon istället lagt all sin kraft på att kontrollera sin kropp vilket lett till att hon blivit sjuk i anorexi.  - Anorexin blir som ett slags skydd, säger hon. När jag är sjuk behöver jag inte vara lika duktig. Men hur gör man sig fri från de inre kraven?

Det är som en ständig oro, berättar Emma, 21. Hon får hjärtklappning, kallsvettas och är fylld av katastroftankar. Det enda som funkar är att sova - och ändå är hon nästan alltid trött. Emma lärde sig tidigt att stänga av sina känslor. Hemma hos henne fanns det i perioder ingen som lagade middag, som frågade hur skolan varit eller som sade godnatt på kvällen. Ofta var hon ensam flera dagar i sträck. - Jag berättade inte för någon hur jag hade det, säger Emma. Jag ville vara lojal mot mamma. Men det hade sitt pris. Idag övar sig Emma i det lilla. Genom att berätta för sin sambo att hon är ledsen, istället för att stänga in sig och sova. Men hur ska hon orka ta tag i de stora känslorna när redan de små stegen gör henne totalt utmattad?

För åtta år sen var Nina med om något som ställde livet på ända. Sen dess har hon kämpat för att få ordning på kaoset. Men hur länge kan man hålla tillbaka starka känslor? - Jag har alltid varit en kämpe, berättar Nina, 49. Jag har kämpat för min bror, min mamma och min pappa. Men nästan aldrig för mig själv.  Nu har krafterna tagit slut. Nina säger att hon känner sig som en spratteldocka, där ingen håller i trådarna. - Egentligen är jag en människa med mycket känslor men jag har blivit mer och mer som ett rakt streck. Jag känner inget längre. Men när jag andas långsamt kommer känslorna tillbaka. Det är både härligt och skrämmande. Hör säsongens första Radiopsykologen, med nya radiopsykologen Lasse Övling!

Jag har aldrig haft någon jag kunnat lita på, säger Eva. Inte som barn, inte som vuxen. Eva bär på tunga minnen från barndomen. Går det att lära sig tillit som vuxen eller är hon ett hopplöst fall? I Allan Linnérs sista program som radiopsykolog hör du Eva berätta om en uppväxt kantad av svek. Hon var barnet som ingen såg. Som gjorde allt för att vara alla till lags, men med skräcken vilande under ytan. Hennes mamma var psykiskt sjuk och styrde familjen med sitt humör. - Jag var väldigt rädd som barn men visade det inte för någon. Idag har jag svårt att bli arg och visa vad jag känner. Inga relationer blir djupa. Hur gör man för att bryta en livslång vana av att klara sig själv? Radiopsykologen gör nu ett uppehåll och återkommer med ny säsong den 31 januari, då med psykolog Lasse Övling vid mikrofonen.

Vem är jag och hur ska jag leva? Det är stora frågor som snurrar i 28-åriga Alexanders huvud. Ända sen han var barn har han känt sig konstig, som om någonting är fel. Men vad? - Jag har gjort allt de säger att man ska göra, säger Alexander. Läst böcker, gått till psykologer, jobbat med affirmationer, dejtat, försökt skaffa nya vänner. Men ingenting har hjälpt. Det är som om jag är instängd i ett psykologiskt fängelse. Jag vet vad jag borde göra men jag kommer inte ut. När Alexander föddes hade han en tvillingbror, som dog. Ibland tänker han att hans starka känsla av att ensamhet kom redan då. - Att ha någon så nära som plötsligt bara försvinner, det är klart det sätter spår. Alexander längtar efter att börja leva. Men hur vågar man ta första steget efter så lång tid av instängdhet?

Agneta har byggt en rustning runt sig. Därifrån bevakar hon sig själv och omvärlden. Där inne är hon trygg. Men när Agnetas vuxna son för en tid sen plötsligt flyttade hem förändrades allt. - När jag ser min son må dåligt, då blir jag den lilla flicka jag en gång var, berättar Agneta, 60 år. Den som var utsatt och ensam. Agneta växte upp utan fungerande skyddsnät. Hon fick aldrig en kram eller höra ett snällt ord från sina föräldrar. Hon lärde sig klara sig själv och så har livet fortsatt. Hon har hittat ett sätt att njuta av livet och har det, som vuxen, ganska bra. Men nu mår hennes son dåligt och behöver hennes hjälp. Agneta vill så klart hjälpa honom men är samtidigt rädd att hennes egen rustning ska brista. Hur långt ska en förälder gå för att hjälpa sitt vuxna barn?

Gertrud har svårt att hitta ett lugn. Hon byter jobb och bostad ofta men känner sig ändå inte tillfreds. Är det saknaden efter en pappa, som gick bort alldeles för tidigt, som jagar henne? - Jag kan alltid göra lite bättre, tjäna lite mer pengar, göra något som är lite häftigare, säger Gertrud. Jag njuter aldrig av det jag har. Känslan har blivit värre sedan hennes pappa dog i cancer för åtta år sedan. De hade en nära relation och sorgen är fortfarande stark. - Kanske är jag rädd att nöja mig, som pappa gjorde. Han levde inte sin dröm yrkesmässigt och jag vill inte göra samma misstag som han. Gertrud längtar efter att vara nära sin pappa igen och få visa honom allt hon gjort med sitt liv sedan han dog.- Jag känner mig halv utan pappa. Det känns svårt att han inte fick se mig blir vuxen på riktigt.

Varje gång Ylva hör om en katastrof i världen knyter det sig i magen. Hon kan inte värja sig mot känslorna. Hjärnan spelar upp scener som är värre än verkligheten. Hur ska hon kunna pausa? - Jag har en oregerlig hjärna, säger Ylva. Den går inte att styra. Som ung kunde hon inte låta bli att ingripa när någon for illa. Då fick hennes ilska och empati henne att agera. Men efter att hon gått i terapi för ett trauma hon utsattes för som barn har hon blivit mindre arg och mera sorgsen. All grymhet hon ser på teve lagras i huvudet och spelas upp på nätterna. - Jag vet att jag inte kan bära allas olycka men hur hittar jag stoppknappen?

Margit, 92, vill inte leva längre. Hon har inga anhöriga eller vänner kvar. Hon sitter i sin lägenhet, sex trappor upp, och ser livet pågå där nere. Hon vill inte dit, hon vill bort. Men hon kan inte.   - Jag älskar att resa, säger Margit. Förut reste jag runt i hela världen, pratade sex olika språk och njöt av varje stund. Men idag ser jag ingen mening alls med att leva. För fem år sen var Margit med om en bilolycka. Benet krossades och det gör att hon har svårt att gå. Men framförallt tog olyckan livsgnistan ifrån henne. Nu önskar hon sig inget hellre än att få somna in och lämna den här världen. Hon är van att kunna styra över sitt liv, men döden rår man inte över…

Irene vill kunna gråta igen. Sedan hennes man gick bort har hon känt sig som en halv människa. Hon vet att hon skulle må bättre om hon släppte fram känslorna och tårarna. Men det tar stopp. Irene är 77 år och har mycket i ryggsäcken. Mycket som skulle behöva släppas ut.  Under många år var det arbetet som var glädjen i livet. Men nu när hon också mist sin make är vardagen tung. - Förr var jag en riktig lipsill, säger Irene, jag grät i både sorg och glädje. Men nu hon har svårt att närma sig det som gör ont. Hon längtar efter de förlösande tårarna – hur gör man för att lära sig gråta, igen?

Sandra är 27 år och tycker att hon är för gammal. Hon är livrädd för att göra fel val tänker varje dag på hur hon bäst ska utnyttja tiden. Men stressen inombords äter nästan upp henne. - Jag skulle ju vilja kunna njuta av det liv jag lever, säger Sandra. Men istället tänker jag bara på alla val jag inte gjort. Det gör att jag aldrig slappnar av. Den där magkänslan, som många säger att man ska använda sig av i svåra valsituationer, den har Sandra aldrig känt. Hon tror själv att hennes största problem kanske är just det, att hon inte litar på vad hon själv känner. Hur gör man för att leva ”här och nu”?

Alice har svårt att känna glädje i vardagen. Den känns meningslös och tom. Hon både vaknar och somnar fylld av tankar på problem. Ofta känner hon sig ledsen. Varför känns vardagslycka så långt borta? Alice har haft mycket roligt i livet. Fester, studier, resor, kompisar. Men nu är hon trettio och inget är lika spännande längre. Istället är det mest problem som ska lösas och hon känner sig aldrig riktigt glad och tillfreds. - Jag fastnar ofta i negativa tankar. Vilket stort bolån jag har, vad ska jag hitta på i livet, hur ska det gå för världen? säger Alice. Även som barn oroade sig Alice mycket för framtiden. Men samtidigt var livet roligt eftersom allt var nytt och outforskat.  - Jag har nog växt upp med för höga förväntningar på vad livet ska vara. Vardagslivet är så mycket tommare än jag föreställde mig när jag var yngre, säger Alice.

När Marcus var nitton förlorade han sin pappa. Sorgen var inget man pratade om i familjen. Marcus bar allt inom sig men nu behöver han prata. Om kärleken, saknaden - och det dåliga samvetet. Samma dag som Marcus tog studenten dog hans pappa i cancer. Strax innan hade han sagt till sin far i telefon att han inte hade tid att prata.   – Vi får ta det i morgon, sa jag. Men då var det för sent, berättar Marcus. Ju äldre Marcus blir desto mer tänker han på sin pappa. På hur lika de var, på gott och ont.  Och på att han aldrig pratat med sin mamma och sina syskon om hur det var, när det hände. - Pappa finns liksom i min kropp, säger Marcus. Jag kommer inte vidare om jag inte får prata öppet om allt jag bär inom mig. Men hur ska han närma sig familjen? Går det att öppna de stängda dörrarna?

Stina förstår inte varför hon är så ensam. Hon har lätt för att prata med människor och följer gärna med sina kollegor när de hittar på något. Men sen blir det inget mer. Alla kontakter dör ut. - De känns som om jag har misslyckats med att skaffa ett meningsfullt liv. Ett liv som ger ett djup, säger Stina. Hon har länge funderat på varför hon blivit så ensam men hittar inget riktigt svar. Och skammen över sin situation är stor. En skrämmande tanke som ofta återkommer hos Stina är hur det kommer att bli när hon blir pensionär. Hon ser sig själv sittandes framför teven med en läkare som enda kontakt. För att livet ska bli annorlunda måste hon göra något annorlunda, det förstår hon, men vad?

- Alla trodde att jag var så stark, att jag klarade allt, berättar Elsa. Men egentligen kände jag mig väldigt osäker. Fortfarande idag kämpar Elsa med att få ihop de två sidorna av sig själv. Elsa lärde sig tidigt att vara andra tillags. När hon var snäll och glad kände hon sig omtyckt men var hon på dåligt humör var hon rädd att inte längre ha sina föräldrars kärlek. Det gjorde henne till ett barn som ständigt läste av sin omgivning, för att underlätta och skapa god stämning. - Det var som om allt stod på spel, säger Elsa. Fast det egentligen bara handlade om småsaker. Ett litet barn ska inte behöva ha det så. Hur ska Elsa göra för att som vuxen få tillgång till hela sig själv?

Linda känner obehag när någon kommer för nära. Hon vet faktiskt inte om hon någonsin har haft en nära relation. Hur lär man sig att kliva fram istället för att backa undan? - Det kommer inte naturligt för mig att vara nära någon och att visa djupa sidor av mig själv. Jag blir väldigt obekväm av det, säger Linda. Hon har en känsla av att hon inte är värd närhet eftersom hon tvivlar på att hon har tillräckligt att ge. En mening, som hon ofta fick höra som barn ekar i hennes huvud: du vill bara ha och ha men ger inget tillbaka. Som vuxen har Linda blivit bra på att ha distanserade relationer men känner en allt större sorg över att det aldrig blir mer. Så hur öppnar man sig för närhet?

När Isak var 9 månader gammal orkade hans mamma inte leva längre. Hon tog sitt liv. Ibland är sorgen extra stark och det känns som om hela livet rämnar. Men hur saknar man någon som man inte ens minns? Det går perioder utan att han tänker på sin mamma. Men så händer något som gör att alla känslor kommer upp till ytan. T ex när en kärleksrelation tog slut. Det blir som en dubbel sorg.  -Jag har så lätt att känna mig bortvald, övergiven och ensam, säger Isak. Jag vet inte om det är min mamma jag i botten saknar eller om det mer handlar om idén om en mamma.  Men han vet att han ibland vill krypa ihop till en liten boll och bli tröstad och struken över håret. Hur ska Isak kunna läka sitt sår?

- Mina egna behov tar kål på relationen, säger Linnea, 34, som beskriver sig som en aktiv och driven singel. Nu vill hon lära sig att vara mer öppen och sårbar, men hur gör man det? På pappret har hon allt - bra jobb, utbildning och sociala sammanhang. Ändå är Linnea inte nöjd med det hon åstadkommit i livet. Två långa förhållanden har tagit slut och hon funderar mycket över varför. - Jag försöker vara glad och positiv, säger Linnea. Jag låtsas som om jag är utan bagage. För det är väl det folk vill att en partner ska vara?

- Jag känner en enorm tomhet, säger Åsa, 64, som längtat efter barn i hela sitt liv. Hon fick aldrig några och sorgen över det finns med henne varje dag. När halva livet gått och Åsa inte längre kunde bli gravid tänkte hon att den skulle släppa taget om henne, sorgen. Men då dök barnbarnen upp hos väninnorna runtomkring, det som brukar kallas ”livets efterrätt”. Och plötsligt började alla samtal handla om dem och om hur ljuvligt det var att se barnbarnen växa upp.  - Jag känner mig så exkluderad, säger Åsa. Vad har jag egentligen för värde, som inte får ta del av livets efterrätt?

Liv blir ofta arg. Efteråt känner hon både skuld och skam. Men var kommer ilskan från och hur ska hon våga visa det som egentligen finns där, bakom det arga? När Liv var liten var hon ett lugnt och lätthanterligt barn. Men i tonåren vällde ilskan fram. - När jag började ha pojkvänner blev jag vansinnigt förbannad, berättar Liv. När jag inte får det jag behöver i en relation händer det något med mig, då tänder jag till. Idag oroar sig Liv för hur ilskan påverkar hennes nära relationer, framförallt till sin ettåriga dotter och till sin man. - Varför säger jag inte istället som det är? Att det gör ont i mig när jag blir kränkt och känner mig oviktig.

- Jag misslyckades med det allra viktigaste, att hjälpa mitt barn att vilja leva, säger Ann-Sofi vars vuxne son tog sitt liv för fem år sen. Sen dess är varje dag präglad av plågsamma tankar. Sonen var 42 år när han gick bort. Han hade haft det besvärligt under lång tid och Ann-Sofie försökte hjälpa honom på bästa sätt. Men hur mycket hon skulle gå lägga sig i och hur mycket hon skulle lämna honom i fred var ett ständigt dilemma. Och nu sitter Ann-Sofi fast i känslan att hon borde ha lyssnat mer på sin oro och gjort mera. Hur ska hon få frid?

Åsas barndom har varit ovanligt tuff. Båda föräldrarna var sjuka och Åsa tog hand om en hela familjen. Hennes egna behov fick alltid stå tillbaka och så har det fortsatt även i vuxen ålder. I säsongens första Radiopsykologen möter Allan Linnér Åsa, som med sin tuffa uppväxt kommit till en plats i livet där hon vill kunna lägga den bakom sig. Men det är svårt. Hon är uppväxt i en familj där ingen förklarade för barnen vad som hände. Åsa förstod därför aldrig riktigt vad som pågick runt omkring henne, vilket satt djupa spår av både rädsla och övergivenhet. - Jag blev hård av alla känslor som jag var tvungen att hålla tillbaka. Mitt hjärta känns kallt, säger Åsa. Hur ska hon försonas med sin bakgrund och se på sig själv med lite snällare ögon?

Minns du Jean, som satt i bilen och lyssnade på Radiopsykologen medan han injicerade droger? Eller Åsa, som var så nervös vid anställningsintervjuer att hon trodde hon skulle dö? Ibland kan ett enda samtal vara förlösande. Det som får dig att ta steget du trodde var omöjligt. Och ibland händer ingenting. I säsongens sista Radiopsykologen ringer vi tillbaka till två av de som medverkat under året. Jean, som just blivit pappa då vi pratade med honom senast och kämpade med tunga minnen från sin egen barndom. Har han lyckats sluta droga? Åsa kände det som om hon skulle falla i en isvak varje gång hon var på anställningsintervju – har hon lyckats ta sig vidare i livet?

Nils har nyligen fått veta att hans sambo vill avsluta relationen. Sen dess har hans liv varit upp och ner. Nu vill han ha hjälp att stanna upp och försöka förändra sig. Nils har ett högt tempo i livet, med mycket energi och många känslor som vill ut. Han vill hela tiden utvecklas och komma framåt på alla plan. Den här intensiteten har ställt till det i relationen. - Jag vill ständigt ha bekräftelse på att det är bra mellan oss. Jag blir orolig när min sambo är borta eller när hon vill vara ensam. Det är som ett slags beroende av henne. Nils förstår att både han själv och hans relationer skulle må bra av att han stannar upp och hittar en trygghet i sig själv, istället för i bekräftelse utifrån. - Jag vill hjälpa mig själv att lita på livet. Att våga tro att det blir bra, oavsett hur det går. Den grundtryggheten saknar jag idag, säger Nils.

När Miranda var 13 år blev hon bortgift. Som sjuttonåring blev hon mamma. Såren från det påtvingade äktenskapet är djupa och smärtsamma. Hur tar man tillbaka man en förlorad tonårstid? - Jag var ett glatt barn som älskade att dansa, berättar Miranda. Den som ledde festerna, den som aldrig satt still. Men i den kultur jag växte upp var det farligt att vara en sån tjej, så familjen satte stopp för det. Miranda var förtvivlad och rädd och försökte protestera. Men hon hade ingen chans att slippa undan äktenskapet. Det tog henne 18 år att bygga upp så mycket kraft att hon kunde lämna sin man. Då hade hon två döttrar. - Jag såg att de for illa och det var det som tillslut fick mig att ta oss därifrån. Idag har Miranda ett bra och helt annorlunda liv. Och hon har börjat skriva om sitt gamla. Men hur blir man fri från minnena?

Det börjar alltid med ett gott självförtroende och känslan av att hon är fantastisk. Men efter ett tag i relationen kommer katastroftankar. Malin tror att partnern ska göra slut. Och gör slut själv.   När Malin inte får lika mycket bekräftelse som i början av relationen får hon dålig självkänsla och börjar ifrågasätta sin partner. Hon blir anklagande och överdrivet misstänksam. - Jag kastar in handduken. Jag liksom gräver min egen grav, säger Malin. Hon önskar att hon istället vågade fråga sin partner vad han känner, men obehaget inför att visa sig behövande hindrar henne. Nu vill Malin hitta ett sätt att våga blotta sin rädsla för att bli övergiven utan att samtidigt känna sig svag.

- Det gör ont i hjärtat, jag blir skakig och mår illa. Så beskriver Lena svartsjukan. Kan man bli av med svartsjuka eller kommer den att förstöra relationen till mannen hon älskar? Lena är 56 år och träffade sin nuvarande man för några år sen. Så fort hon ser något misstänkt eller känner av några spänningar går den igång, den hemska svartsjukan. Innerst inne litar hon på sin partner och oftast har de det bra tillsammans. Men hon har så lätt för att jämföra sig med andra kvinnor och känna sig underlägsen. - Jag tänker ibland att jag kanske inte klarar av att ha en relation, säger Lena. Ändå vill hon inte ge upp hoppet om att det går att träna bort sin svartsjuka. Men hur då?

Gunnel är 80 år och har känt sig deprimerad hela livet. Hon har nära till skratt men det är som om ingen glädje fastnar. Finns det något sätt att behålla den lilla gnista som då och då tänds? - Jag har alltid älskat fart, berättar Gunnel. Att känna hur det rör på sig. Jag har ägt båtar och motorcyklar men aldrig vågat använda dem. Istället har jag blivit sittande på bryggan med båten guppande framför fötterna.  Var allt det svarta och tunga kommer ifrån har hon svårt att förstå. Men att känslan funnits med ända sen hon var barn, det vet hon. Varje dag får Gunnel besök av hemtjänsten. De sitter och pratar eller tar en tur med permobilen. Det är den ljusaste stunden på dygnet, då någon är där och lyssnar. Men hur hon ska få känslan av liv att stanna kvar?

Karl är 40 och har panik för att han inte lever som han tänkt sig. Han är singel och börjar känna sig gammal. Alla vänner har familj men inte han. Varför är det så? För några år sen separerade Karl efter ett långt förhållande. Separationen var jobbig och hans tillvaro ställdes på ända. Sen dess har han flytt in i jobb, träning och aktiviteter. Han har träffat tjejer men det har aldrig känts riktigt rätt. Varje gång en relation tar slut känner han sig lättad. Och samtidigt rädd. - Ensamheten skrämmer mig, säger Karl. Tänk om jag blir den där ensamma personen som aldrig hittar fram till tvåsamheten.Karl vet att han behöver kärlek, trygghet och närhet.  Men hur gör man för att våga släppa in? Programmet sänds endast kl 20.03. Kl 11 sänds en gudstjänst eftersom det är Kristi Himmelsfärd dag.

Helena litar inte på någon. Inte ens pojkvännen har hennes fulla tillit trots att det är den tryggaste relation hon någonsin haft. En specifik händelse när Helena var liten har gjort att hon resten av livet känt att hon inte kunnat vara sig själv fullt ut. Och när hon inte kan vara sig själv, vem ska då kunna ta emot henne på riktigt? - Jag vill vara mig själv men jag vet inte hur, säger hon. Under uppväxten har Helena varit med om hur stabiliteten plötsligt kastas omkull och hon har lärt sig hur hon ska klara att leva i kaos. Nu har hon för första gången en partner som ger henne trygghet och låter henne vara sig själv. Men hon har svårt att vila i den där tryggheten. - Jag vill bara vara en vanlig person som kan ge och ta emot kärlek men jag har så mycket spärrar, säger Helena.

Jocke är van vid starka känslor. Att vara glad, ledsen, arg det mesta kan han hantera. Men i relation till barnen kan det ibland bli svårt. Hur lär man sig kontrollera sitt känsloliv? - Det känns som om jag är mer en känslovarelse än en fysisk köttvarelse, säger Jocke.   Jocke jobbar som snickare och runt omkring honom är de flesta ganska kontrollerade och visar inte vad de känner. Så vill han inte alls ha det, han gillar sitt starka känsloliv. Men på senaste tiden har det också ställt till en del problem. - Jag bytte jobb för ett tag sen och drabbades av en plötslig svacka. Jag blev väldigt rädd och hade svårt att hitta tillbaka till stabiliteten. Krisen gjorde att han också hade svårare att hantera sin irritation och frustration gentemot sina barn.  Nu vill Jocke ha hjälp att lära sig hantera de snabba svängningarna i humöret. Men hur?

Adam spelar alltid en roll. En roll som inte är han själv. Han hade en tung uppväxt i sitt hemland, med mycket hat och våld. Nu är han 26 år och vill kunna börja ta sig själv och sitt liv på allvar. Adam kom till Sverige som tonåring. Hans mamma hade lämnat hemlandet långt tidigare och hans pappa stack från familjen när Adam bara var ett par veckor gammal. Adam och hans syskon växte upp hos släktingar, men de kände sig aldrig välkomna utan fick skulden för allt som hänt familjen och släkten. - Det kändes som om de hatade mig, trots att jag bara var ett oskyldigt barn, berättar Adam. Det var ju mamma och pappa som gjorde valen som gjorde att familjen gick sönder. Inte jag. Han mötte hat och kritik och kände aldrig att han var tillräckligt smart eller stark. Känslan av att inte räcka till fortsatte också när han kom till Sverige. Adams strategi blev att aldrig släppa in en annan människa i sitt innersta. Att behålla masken på. Men nu vill han för första gången berätta vad han bär på.

Samma dag som Therese fick veta att hon var gravid fick hon veta att hennes mamma bara hade en kort tid kvar att leva. Nu undrar Therese hur hon ska hjälpa barnen att hålla minnet av mormor levande? -Jag vill att de ska fortsätta känna att deras mormor älskar dem, även det barn som aldrig har träffat henne, säger Therese. Samtidigt bär hon på dåligt samvete för att hon själv inte kunnat vara mer i sina känslor av sorg och saknad. En vardag med graviditet och småbarn har gjort att hon inte haft ro att känna efter hur det verkligen känns att hennes så  älskade mamma inte längre finns. Kan man skjuta upp sorg och ta den längre fram, eller kan det vara försent då?

Pia vill få tillbaka tron på sig själv, på att hon duger som hon är. Hon känner sig ratad efter en jobbig skilsmässa och har blivit osäker i relationer. Nu vill hon ta kommandot över sitt eget liv. Skilsmässan för några år sen var utdragen och uppslitande. Pia tappade fotfästet. -Jag kände mig hemlös, berättar Pia. Jag ville inte vara kvar i min egen kropp. Det var så hopplöst att vara jag. Trots att Pia har både vänner och vuxna barn har hon svårt att tro på att andra tycker om henne. Och hon undrar hur hon ska våga träffa en ny partner. -Förut var min identitet så självklar, jag var fru och mamma. Men nu vet jag inte vem jag är längre.

Sorg, ensamhet och skam. Det är de tre känslor som Oscar, 22, är väldigt bekant med. Han säger att han aldrig känt att någon verkligen tyckt om honom. Men hur vet man egentligen om känslan är sann? - Ensamheten är nog det värsta, säger Oscar. Och alla skamkänslor jag har över att inte vara attraktiv nog. Ibland går det så långt att Oscar undrar över vad det är för poäng med att kämpa vidare, om det aldrig blir bättre. Andra dagar är livet helt okej, han träffar bekanta och håller ensamhetskänslan på avstånd. Men i bakhuvudet finns hela tiden tanken: duger jag? Hur kan jag bli bättre? Som om han hela tiden står på tå.

Gabriella är livrädd för sjukdomar. För att hon själv eller nån i familjen ska drabbas. Sjukdom och död har funnits runt henne ända sen hon var liten. Hur gör hon för att inte drunkna i sin oro? Gabriella 29 år och har haft de här känslorna i många år. Hon tror att det började när hennes morfar hastigt gick bort på hennes sexårsdag. Strax efter det dog en kompis i en olycka. De senaste åren har rädslan fått allt större plats i hennes liv. - Jag letar hela tiden efter varningstecken, hos mig själv eller andra i familjen, säger Gabriella. Jag tänker på hur hostan låter och hur födelsemärkena ser ut. Nu har det gått så långt att Gabriella funderar på om det är värt att skaffa egen familj, med man och barn. Då skulle hon ju få ännu fler att oroa sig över. - Det känns som att jag håller på att dras ner i avgrunden, säger hon.

Jean är van att lyckas med det han bestämmer sig för, så när hans stora dröm i livet går i kras rasar hela hans värld. Han börjar med droger och blir fast. -På ytan ser allt ut att fungera, säger Jean. Jag sköter mitt jobb och verkar må bra. Det är bara de närmsta som vet vad som egentligen pågår.  Jean kom till Sverige för tio år sen. Hans familj är kvar i Iran och Jeans mål har hela tiden varit att hjälpa dem att komma efter. För två år sen lyckades han. De kom hit, men trivdes inte alls i Sverige utan bestämde sig för att flytta hem igen. - Jag kände mig så värdelös, berättar Jean. Jag hade misslyckats med mitt livs största uppgift, att återförena min familj. Drogerna blev det enda som hjälpte Jean att slippa känna. Men nu är allt förändrat. För en kort tid sen blev han pappa och han inser att måste bli av med sitt beroende. Men hur?

Berit har en demon i sitt huvud. Den säger att hon är fel, feg och dum. Och den har funnits där så länge hon kan minnas. I hela sitt liv har Berit försökt göra sig så osynlig som möjligt, så till den grad att hon nästa utplånat sig själv. - Många uppfattar mig som blyg och sur men egentligen är jag bara väldigt rädd, berättar Berit. Det är en känsla hon fick uppleva redan som liten eftersom hennes pappa var både opålitlig och våldsam.  Hela livet har Berit drömt om att sluta känna sig rädd men den där demonen som berättar hur fel hon är, har gjort det omöjligt. Hon tror att den är medfödd men föds man verkligen med demoner?

- Hur ska jag orka med all sorg och smärta? Hur ska jag kunna ge hopp utan att själv dras med ner i mörkret? Det undrar Anna som engagerat sig i de ensamkommandes situation. Anna har aldrig stått på barrikaderna, säger hon. Men de senaste åren har hon ägnat mycket tid åt att ställa upp för ensamkommande unga som sökt skydd i Sverige. En av dem bor just nu hemma i Annas familj. Från början var det bara roligt och kändes meningsfullt. Men den senaste tiden har allt fler tappat gnistan och hoppet. Och det påverkar henne på djupet. - Jag är så trött, säger Anna. Jag har en stark ångest och känner mig väldigt otillräcklig.Anna ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att hjälpa.

När Monica ser ett ledset barn får hon ångest. Hon är övertygad om att de far illa och har föräldrar som brister. Men stämmer känslan eller det eller är det hennes egen barndom som spökar? Det kan vara i mataffären, på gatan eller på ett café… För Monica känns det outhärdligt att vara nära barn som gråter och hade hon inte haft sitt förnuft hade hon försökt rädda dem alla. –  Jag har själv barn och inser att det ju finns många olika anledningar till att ett barn är ledset, säger Monica. Men i stunden blir min ångest så stark att jag måste ta mig därifrån för att stå ut. Monica var själv väldigt utsatt som barn, med en mamma som fick många och plötsliga vredesutbrott. Är det minnena från barndomen som hon försöker bearbeta genom önskan att beskydda andra?

För ett par månader sen gjorde Charlie, 22, och hans flickvän slut. Sen dess är allt förändrat. Nu försöker Charlie hantera den nya verkligheten, men det är inte lätt. - Ena dagen känner jag mig helt säker på att det här är rätt, berättar Charlie. Men nästa dag faller allt ihop och jag bara gråter. De hade varit tillsammans sen de var sexton. De hade en lägenhet ihop och drömmar om en framtid. Samtidigt fanns det saker mellan dem som inte alls var bra. Men att hon verkligen ville att det skulle ta slut, det var inte Charlie beredd på. - Ibland känns det som det skulle vara lättare om jag visste att hon sörjde lika mycket som jag , säger Charlie. Hur ska han vänja sig vid det nya livet? Och utan att ha henne vid sin sida?

Mikaela söker sina rötter. Hon är adopterad från Kina och vill få klarhet i sitt ursprung. Men hon får inga svar. Hon vet inte ens hur gammal hon är. Ska hon släppa sökandet och se framåt i stället? Två gånger har Mikaela besökt Kina med sin familj. Båda gångerna blev hon chockad över hur starka känslor resorna väckte. - Jag ville veta vilka som var mina biologiska föräldrar och när jag var född, berättar Mikaela. Att inte få svar på någon av frågorna var mycket jobbigare än jag trodde. Kanske är hon 19, kanske äldre. Tankarna snurrar runt och ger henne ångest. Och nu undrar Mikaela om det kanske är bättre att sätta punkt i letandet och koncentrera sig på livet här i Sverige istället. Men kan hon acceptera att aldrig få veta sanningen om sig själv?

Maria har både pojkvän, vänner och barn. Ändå känner hon sig väldigt ofta ensam. Vart ensamhetskänslan kommer ifrån vet hon inte riktigt. Men att hon vill bli av med den, det vet hon. - Jag längtar så efter att någon bjuder in mig i ett sammanhang, säger Maria. Men det händer så sällan. Ibland tänker jag att jag utstrålar en tuffhet som gör att människor håller sig undan.  Maria växte upp i en stor familj, med många syskon och andra släktingar. Det är så hon tänker att livet ska se ut. Men det liv hon skapat för sig och sina barn är motsatsen – väldigt stillsamt. Och det vill Maria ändra på. - Jag skulle vilja vara så trygg i mig själv att jag vågar visa mig som den jag är, oavsett vem det är jag möter. Vara mer transparent och inbjudande. Men hur blir  jag sån?

I nästan hela sitt liv har Johanna, 22, känt sig misslyckad och ensam. Idag har hon svårt att tro på sin förmåga att klara det hon vill. - Det känns som om framtiden inte tillhör mig, säger Johanna. När Johanna var femton fick hon diagnosen ADD, som innebär att hon har låg energi och behöver kämpa hårt för att hålla koncentrationen uppe. Diagnosen hjälpte henne att förstå sina svårigheter men känslan av att vara misslyckad var fortfarande stark. Trots att hon kämpade hårt och pluggade extra på loven hade hon svårt att hänga med i skolarbetet. Idag känner sig Johanna både vilsen och ledsen. Vilsen för att hon inte tror på sin förmåga och ledsen för att så många år av livet gått åt till att skämmas och kännas sig ensam. Hur ska hon kunna börja tro på sig själv och sin framtid?

- Så fort jag ser nåt som påminner om honom sätter tvångshandlingarna igång, berättar Julia. Det rycker i kroppen, jag håller andan, tänker på siffror. Det lindrar i stunden, men inte på sikt. Allt började för ett par år sen, då Julia blev ihop med en kille. Plötsligt vågade hon öppna sig på ett sätt som hon inte varit med om tidigare. Det var stort, men samtidigt blev hon livrädd. Sen dess har tvångshandlingarna varit en del av Julias liv. - När jag är ensam går det lättare, då är det ingen som ser hur jag håller på, säger Julia. Men bland människor måste jag koncentrera mig väldigt för att inte bli avslöjad. Tvånget tar all min kraft.   Livet för Julia blir tröttsamt – och ensamt.

Att känna sig levande och må bra några år på slutet det är Annikas mål. Hennes liv har varit en kamp. Hon slutade dricka för 15 år sen, men har ännu inte hittat nåt annat som får henne att fungera. - Jag har inget liv, säger Annika. Jag känner mig sårad, övergiven och missförstådd. Och jag har svårt att tycka om mig själv.Annika beskriver sig själv som en överlevare. Hon har överlevt en tuff och barndom där hon helt saknade tillit till vuxna. Hon har överlevt ett alkoholmissbruk och ett antal dåliga relationer med män. Men priset har varit högt och idag känner hon sig ensam och otrygg. Bara att ge sig ut på promenad i naturen kan vara oöverstigligt för Annika. - Jag vågar inte släppa in människor i mitt liv längre, eftersom jag aldrig känt att jag blir behandlad med respekt.   Finns det något hopp för Annika att få leva den sista delen av sitt liv lite mera levande?

Lise växte upp med en känslomässigt avstängd mamma. Hon minns ingen värme, ingen närhet, bara ensamhet. Allt Lise ville vara att göra sin mamma nöjd och glad. Men det var en omöjlig uppgift. - Jag brukar beskriva mig själv som en känslomässig dyslektiker, säger Lise. Under så många år stängde jag av känslorna och koncentrerade mig bara på att tänka. Det var mitt sätt att överleva där hemma. Men så en dag brakade allt ihop. Det gick inte att hålla tillbaka varken minnen eller känslor och sen dess har Lise börjat försöka lära sig lyssna också på känslorna. - Idag förstår jag att det egentligen inte är min uppgift att göra mamma lycklig, men känslan finns där ändå. Jag bär en tjugoårings tyngd på mina axlar, fastän jag är vuxen nu. Vad ska Lise göra för att skaka av sig känslan av att aldrig vara bra nog?

Amanda har tagit sig ur en lång misshandelsrelation. Idag lever hon gömd. För att inte bli isolerad försöker hon träffa vänner, något som inte är helt lätt då hon både vill och inte vill berätta. - Om man upplevt våld i en nära relation tappar man lätt greppet om vad som är normalt och inte, säger Amanda. Så är det för mig. En elak kommentar går rakt in i mig. Och jag förstår inte förrän efteråt att jag borde sagt ifrån. För att hantera sina traumatiska minnen från misshandeln går Amanda i terapi. Där får hon lära sig vikten av att minnas – och att berätta. Men hur berättar man på ett sätt som inte är för utelämnande? Och som inte triggar igång känslor som man ännu inte är stark nog att hantera?

Ida, 23, växte upp utan någon att lita på. Med en pappa som drack och en mamma som såg till att inte vara hemma fick Ida klara sig själv. Ensamheten har satt djupa spår. Hur ska hon bryta den? Idag har Ida en god relation till båda sina föräldrar. Pappan är numera nykter och mamman har ett mer stabilt liv än tidigare. Ida tycker att hon därför borde kunna släppa det som varit och leva ett liv hon är nöjd med. Men så kommer minnena ikapp henne och hon kan inte värja sig. - Jag kastas tillbaka i hur det var då, säger Ida. Att alltid oroa sig för hur det skulle vara att komma hem. Att alltid vara på sin vakt.   Ida har mått dåligt en längre tid nu. Hon har försökt att bara glömma allt som hänt henne men det verkar inte fungera. Så hur ska hon göra för att orka minnas och samtidigt leva sitt liv?

Maria är 72 år och rädd för framtiden. Hon är nöjd med sitt liv men tanken på hur det ska bli framöver skrämmer henne. Hur lever man på väldigt lite pengar? Och hur är det att bli beroende av andra? Desperata och ologiska tankar snurrar i huvudet på Maria. Just nu har hon lite extra pengar som gör att hon kan leva ett drägligt liv i några år till. Men sen, när hon ska klara sig på sin låga pension, hur blir det då? Att vara hänvisad till andras välvilja och omsorg? Och när hon inte längre själv kan bestämma om sin vardag, vem är hon då? - Har jag otur kommer jag att leva länge. Är det nåt att sträva efter? Bitter är jag inte, men rädd, säger Maria. Hon försöker tänka att det ordnar sig, som hennes pappa alltid sade. Ta ett ögonblick i sänder. Men det är lättare att säga det till andra än att tro på det för egen del...

Christina har haft tre hundar som hon älskat och vårdat. Men nu är de döda och allt som finns är sorgen. Och den är stark. - Jag trodde den skulle gå över men den släpper inte greppet, berättar hon. Christina har levt ett långt liv, med flera nära relationer, barn och ett stort socialt umgänge. Men framförallt har hon haft sina hundar. Det är med dem hon upplevt sina allra bästa stunder, det är dem hon känt sig allra närmast.  - När mina föräldrar dog sörjde jag intensivt, men det var en sorg som ebbade ut. Den här sorgen kan jag inte tackla, den finns där hela tiden, säger Christina.Men livet utan hundarna blir ett väldigt ensamt liv. Christina har isolerat sig i sitt hus och tycker att alla sociala kontakter känns påfrestande. Men hur länge orkar hon vara så ensam?

När ångesten är som starkast vill jag bara försvinna, säger Andrea. Jag mår så illa att jag inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara bort. Andrea har alltid varit tredjehandsvännen. Den som aldrig blir vald utan som får vara med, på nåder.  - Jag har blivit bra på att förställa mig, berättar hon. Bli den jag tror att de vill att jag ska vara, för att få vara med. Men nu vet jag nästan inte längre vem jag är. Andrea är 19 år och har kommit till en punkt där hon känner att hon måste göra något, om hon inte ska försvinna helt. Men vad?

Det är så ensamt, säger Johan. Det är ingen mening med nånting. Så har det känts i ett par månader nu. Johan är 33 år och hans liv har liksom stannat av. Och ingen runt honom vet hur dåligt han mår. Johan bor hemma med sin mamma och pappa. På dagarna jobbar han på en skidanläggning. Så fort han kommer hem går han och lägger sig. - Allting känns svart, säger Johan. Väldigt svart. Jag ligger i sängen och hoppas på att det ska bli bättre. Johan har en vän som han pratar med i telefon ett par gånger i veckan. - Men det blir mest småprat, säger han. Jag berättar inte för honom hur jag mår. Det blir liksom inte av. Hur ska Johan göra för att våga berätta för sin vän om sitt mörker och sin ensamhet?

Lisa, 57, har aldrig haft en trygg och nära relation. Hon vet inte hur man gör. Hon har backat från kontakten med de vuxna barnen. Om det här berättade hon i Radiopsykologen i februari. Vad hände sen? Elva månader har gått sen Lisas var med i Radiopsykologen förra gången. Efteråt blev hon kärleksbombad från lyssnare, berättar hon. Det var fantastiskt och under en tid levde hon som i en dimma. Hon fick också kontakt igen med en av sina söner som hade lyssnat på programmet. Det var bra men sen återgick allt till det vanliga.  Lisa känner allt starkare att hon måste få förståelse för den utsatthet hon upplevde som barn. Annars kan hon inte vara sig själv i en relation, varken med en terapeut eller en annan människa. Så fort någon börjar kännas viktig på allvar, så blir hon på sin vakt. Då är hon ute på farligt vatten. Kanske måste hon acceptera att hon aldrig kommer att kunna leva nära en annan människa? Eller kan det vara värt att ta risken och försöka en gång till?

Camilla är trött på hårda ord, svek och ensamma kvällar. Hon vet att hon gör rätt som lämnar honom. Ändå kan hon inte sluta hoppas på att det ska bli de två igen. Att han ska vilja ha henne tillbaka. Camilla har just flyttat ut ur det gemensamma hemmet, skaffat ett nytt jobb och bytt stad. Det är många, stora förändringar under kort tid och hon känner sig trött, ledsen och utan kraft att sätta igång allt det nya. - Min hjärna förstår att det här är rätt väg, men hjärtat hänger inte riktigt med, säger hon. Nånstans hoppas jag fortfarande på att han ska säga att han vill ha mig tillbaka. Camilla ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att släppa taget om hoppet.

Micke är väldigt bestämd på att följa sin egen väg och har svårt att kompromissa i relationer. Men nu har han kommit till vägs ände och behöver pröva något nytt. - I mina tidigare förhållanden har jag varit dålig på att sätta mig in i den andra personens syn, säger Micke. Jag har varit för rädd för att tappa bort mig själv, helt enkelt. Under skoltiden minns Micke hur han anpassade sig för att passa in och bli omtyckt. Nu som vuxen har det kommit ikapp honom.  - Jag känner att jag har varit i någon slags skugga i många och så här kan det inte fortsätta. Jag vill ju se mig själv. Rädslan att fortsätta anpassa sig efter andra har gjort att Micke kanske lyssnar lite väl mycket på sin egen vilja. Det slutar ofta med att han helt tappar bort den andre när han är i relationer. Och något mellanting har han inte lyckats få till – hittills…

Jonas har brutit kontakten med sin mamma. Men han vill inte att det ska drabba hans barn. Hur gör han för att låta dem få ha en god relation till sin farmor men samtidigt skydda sig själv? Det är inte många som vet hur det var för Jonas när han var liten. Han har aldrig berättat. Men han vet. Och minnena från barndomen plågar honom än idag. - Det pågick en slags psykiskt misshandel där hemma, säger Jonas. Det är i alla fall så jag minns det, att lögner och svek var en del av vardagen. Som ett sätt att överleva har Jonas bestämt sig för att inte ha någon kontakt med sin mamma. Men dra in sina barn i detta, det vill han inte. Jonas ringer till Radiopsykologen för att få hjälp med hur han ska balansera mellan sina egna behov och barnens.

- Det känns som att jag inte kan släppa taget, trots att jag vill. Emma är känslomässigt kvar i sin senaste relation och hon behöver sätta gränser för att gå vidare. Båda var överens om att deras femåriga relation skulle ta slut men för Emma var det snarare för att hon inte kände sig respekterad och lyssnad på, än för att känslorna för pojkvännen försvunnit. Därför dras hon lätt tillbaka när hon träffar sitt ex. Trots att det är slut är han fortfarande intim och förtrolig när de ses. Emma känner att hon bär hela ansvaret för avslutet, på samma sätt som hon kände att hon bar ansvaret även i relationen.- Om vi fortsatt tillsammans skulle jag fått vara den som hållit ihop allting och jag ville inte ha det så, säger Emma. Ändå har jag nu svårt att känna att jag gjorde allt jag kunde. Jag skulle behöva höra att han förstår hur jag känner, även om han inte håller med. Men jag kommer nog aldrig få höra det. Nu behöver Emma ett tydligt avslut för att kunna gå vidare. Vad kan hon göra för att få det?

Markus känner sig tom inuti trots han har det mesta. Han är sällan glad och har svårt att visa kärlek och uppskattning för sin fru och sina två små pojkar. Så här kan det inte fortsätta. - Jag vill inte att mina pojkar ska växa upp och bli som jag, säger Markus. De måste få känna att de duger som de är. Markus är i 40-årsåldern och har en underbar fru, härliga barn och ett fint hus. Ändå är det något som fattas. I hela sitt vuxna liv har han satt upp mål, mål som han måste uppnå för att kännas sig nöjd med sig själv. Han har satsat allt på sin träning och på sitt jobb. Och familjen har fått stå tillbaka. Hur lär man sig att inte fly från sina känslor när muren man byggt upp under ett helt liv är massiv?

- Så fort jag ska prestera så låser sig min hjärna, säger Åsa. Det är som att falla ner i en isvak, jag slutar helt att fungera. Åsa har känt såhär ända sen hon började skolan. Hade hon minsta fel på ett prov var det som att hela världen rasade samman. Som vuxen ställer prestationsångesten till med stora problem. Hon har ett arbete som hon egentligen är överkvalificerad för. Men varje gång hon går på en arbetsintervju får hon panik och går hem med en känsla av att ha misslyckats totalt. Hon tvingas gå tillbaka till jobbet hon ogillar och kommer inte vidare i livet. Hur ska Åsa göra för att bryta den onda cirkeln?

- Jag vill att min dotter ska veta att jag älskar henne. Men jag är inte så bra på att visa det, säger Ylva. Hur vet man att man älskar nån? Och hur ofta ska man säga jag älskar dig? Ylva beskriver sig själv som en omtänksam men ängslig person, med en fin familj och ett på många sätt bra liv. Efter förlossningen för ett år sen hamnade hon i en depression. Och det tog tid innan hon kunde knyta an till sin dotter på ett enkelt och varmt sätt. Nu funderar hon på hur det kan verka så självklart för andra att känna och visa kärlek. Hon känner att hon själv faller utanför mallen. Kanske borde hon kramas mera? Ge tillbaks till andra lika mycket som hon får själv. Och fortfarande väntar Ylva på att en enda gång få höra sin pappa säga ”jag älskar dig” till henne.

Jag minns inte vem jag är längre, säger Omar, som kom som flykting till Sverige för åtta år sen. Han har lyckats med det som många kämpar med att bli integrerad i Sverige. Men priset har varit högt. Otrygg och skräckfylld. Så minns Omar sin barndom i hemlandet, före flykten. Han växte upp mitt i ett pågående krig och föräldrarna, som var upptagna med att överleva, kunde inte ge Omar den trygghet han hade behövt. - Alla runtomkring mig var rädda, säger Omar. Men ingen ville prata om det, för började en tjuta så skulle alla ha brutit ihop.  När Omar kom till Sverige var det som att slippa ut ur ett fängelse. Allt han ville var att njuta av friheten och inte tänka på det som varit. Han gjorde allt för att komma in i det nya landet – och lyckades. Men på senare år har han känt ett allt större behov av att lyfta på locket och undersöka alla de känslor som verkar finnas inom honom. Och som kommer ut i form av frustration och tuffhet. Men hur bearbetar man sånt som man ägnat år åt att förtränga?

- Jag har en enastående förmåga att må dåligt, säger Eva. Hon är inte nöjd med sig själv eller det liv hon lever. Det är nåt i hennes inre som vill komma ut. Men hon känner att hon sitter fast. Egentligen borde hon kanske inte må så dåligt. Hon har det ganska bra, med jobb och sambo. Men samtidigt känner hon ofta en stor tomhet och ensamhet. Och så här i medelåldern känns det som om mycket är för sent. Även icke-valen blev val som påverkade livet. -Jag försöker tänka att min situation också innebär en frihet, säger Eva. Men jag når inte dit i känslan. Eva vet att hon har en kreativ sida som skulle kunna blomma ut och göra henne mer levande. Hon längtar efter en förändring. Men var ska hon börja?

Som liten utsattes Madeleine för upprepade övergrepp. Idag är hon 30 år och kämpar med att hålla minnena från barndomen i schack. Men det är en hård kamp som hon alltför ofta förlorar. - Det är som att ha en bomb inom sig som kan smälla när som helst, berättar Madeleine. I morgon, om tre månader eller om en timme. Och jag vet inte hur jag ska desarmera den. Madeleine har diagnosen PTSD, posttraumatiskt stress syndrom. Hon bär på tunga minnen från barndomen och när hon i sin vardag möter något som påminner om traumat så sätts hela systemet ur spel. Hon slungas tillbaka i tiden och blir som förstelnad. Det är väldigt smärtsamt och gör att de enklaste vardagssysslor kan upplevas som livsfarliga. - Jag har ett minfält i mitt huvud. För att undvika att trampa fel tar jag väldiga omvägar, säger Madeleine. Det gör mitt liv just nu väldigt begränsat. Vad ska hon göra för att inte låta det förflutna styra hela livet?

-Om jag varit en dålig mamma är mitt liv förfelat, säger Anna som inte klarar av sin vuxne sons kritik. Hon vill förklara och rätta till missförstånd. Men tycker att hon möts med hån och ironi. Anna är pensionär och önskar sig bra relationer med alla sina barn innan det är för sent. Det är framför allt den ena sonen som hon tycker är orättvis och hård. - Jag vet att jag ofta varit otålig, irritabel och inte tillräckligt lyhörd som mamma. Men jag har alltid älskat dem och försökt vara en kärleksfull förälder, säger Anna. Nu känns det som om jag har gjort allting fel. Anna är själv uppvuxen med en dominant pappa, i en straffkultur. Hon säger att hon haft problem med ”nerverna” ända sen hon var liten. Hon kallades matvägrare och grät mycket. Och i vuxen ålder har hon fått en ångest-diagnos. Kanske har hennes egen barndom gjort henne extra känslig?  Anna ringer till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag nå fram till min son igen?

För ett par år sen blev Lena allvarligt sjuk i TBE. Hon är tacksam för att ha fått livet tillbaka men kämpar idag med en ständig trötthet. Och hon sörjer den energifyllda person hon en gång var. Läkarna kallar det hjärntrötthet, den matthet som ofta drabbar den som fått ett trauma i hjärnan. - Det är som att ha gröt i huvudet, säger Lena. Jag kan inte tänka, orkar inte lyssna på människor, längtar bara efter att få vara för mig själv. För att orka måste Lena se till att vila regelbundet och jobbar gör hon bara ett par timmar om dagen, sen måste hon återhämta sig. Att samtidigt vara förälder till två små barn blir nästintill omöjligt och för att klara av vardagen måste Lenas behov av vila ofta komma före den övriga familjens. Fastän hon så gärna vill göra det motsatta blir hon den som säger nej till allt roligt. - Jag kommer aldrig bli den jag var före sjukdomen men vill heller inte att den sjuka Lena ska bli hela min identitet, säger hon.

När Anna var liten var hon ständigt på sin vakt. När som helst kunde slaget komma, från en mamma som var lynnig och oberäknelig. Det satte sina spår. Hur ska hon våga lita på någon idag? - Jag lärde mig som barn att den som är jag inte får finnas, säger Anna. Som vuxen har jag kämpat hårt för att våga visa mig själv. Men hittills har jag inte haft några längre relationer till män där det fungerat så som jag önskat. Det brukar följa samma mönster: antingen blir Anna alltför lyhörd gentemot den andres behov och hon suddas ut själv. Eller så blir hon alltför självupptagen och hinner inte se den andre. I båda fallen spricker relationen. Men finns det kanske en tredje väg?

För ett par år sen var Anders med om en olycka som gav honom epilepsi. Medicinen gör att han skakar kraftigt och det drar ner hans självförtroende rejält. Hur hittar han till den han en gång var? Anders har rest mycket. Han har cyklat, surfat och seglat. Levt ett aktivt liv. Efter olyckan ser livet väldigt annorlunda ut och han skäms ofta för den han är. För att hans händer skakar och för att han inte har samma kraft som förut.  - Jag har en dröm om att tillbringa livet tillsammans med någon, säger Anders. Men just nu har jag svårt att se vem som skulle vilja leva med en sån som jag. Vad ska han göra för att acceptera den han är idag och sluta skämmas?

Första dejten går oftast bra. Men sen brukar Emily känna att det går utför. Hon både vill och inte vill ha en romantisk kärleksrelation. Men nåt blir fel. Är hon omöjlig att älska? Emily är 28 år och vet att hon ger ett starkt och självsäkert intryck. Men inuti gör det ofta ont. Hennes längsta relation hittills varade i ett halvår. - Det fungerade ganska bra, men jag hade handbromsen i hela tiden. Jag släppte aldrig in honom på riktigt, säger Emily.  Ibland tänker Emily att hon kanske inte är beredd att kompromissa eller ge upp sin självständighet. Andra stunder är hon rädd att killarna hon träffar inte ska tycka om henne på riktigt. Inte om hon visar sina svaga sidor. Men hon har inte gett upp och kommer att fortsätta att dejta. För inte är hon väl ett hopplöst fall?

Så länge Jessica kan minnas har längtan funnits där. Att bli sedd och älskad av sin mamma. Men varje gång de har kontakt slutar det med att Jessica blir besviken. Är det dags att sluta hoppas? - Det är som om vi dansar en dans där vi hela tiden krockar, berättar Jessica, som idag är 40 år och själv mamma. För henne är det självklart att säga och visa för sina barn att hon älskar dem. Men själv har hon fått uppleva det alldeles för sällan, tycker hon.  Ett par gånger har Jessica försökt bryta kontakten med sin mamma, som ett sätt att själv komma vidare. Men det har bara skapat skuldkänslor. - Jag vill ju egentligen inte förlora henne och inte heller såra henne. Men att gå omkring och hoppas på att hon ska bli en annan sorts mamma än den hon är, det går inte längre. Finns det möjligen en annan väg att gå, undrar Jessica. En väg som hon ännu inte prövat?

När Camilla var fem år dog hennes bästa kompis. Ända sen dess har hon brottats med tanken att det var hennes fel. Och att det borde varit hon som dött och vännen som fått leva. Det är snart trettio år sen det hände, men för Camilla är det som om det var igår. Hon och hennes bästis var oskiljaktiga, de gick på samma dagis och lekte varje dag. Och så, plötsligt, var hon borta. - När hon dog blev jag helt ensam, berättar Camilla. Jag hade just fått en lillebror med speciella behov och mina föräldrar låg i skilsmässa. Det fanns igen som såg hur jag hade det och hur ledsen jag var. Camilla slutade äta och plockade undan alla sina leksaker. Hon började fantisera om begravningar och i hennes huvud snurrade en envis tanke: det är mitt fel att hon dog. -Jag började sova i en bokhylla istället för i min egen säng, säger Camilla. Jag tyckte inte jag var värd att finnas. Istället låg jag där och kände mig hungrig, ensam och kall. Hur mycket Camilla än säger till sig själv att det inte var hennes fel och att man inte kan styra över liv och död, så släpper inte tankarna greppet om henne. Hon går ständigt omkring och är beredd på att katastrofer; att det ska börja brinna, att hon ska trilla av cykeln, att någon hon tycker om ska ryckas ifrån henne. Vad ska hon göra för att bli av med känslan att döden flåsar henne i nacken?Samtalet med Camilla sändes för första gången i januari, 2017.

- För fem år sen flyttade herr Parkinson in hos oss, säger Maria. Hon hatar sjukdomen som förstört deras liv. Hon gör allt hon kan för sin man men har ändå dåligt samvete för att hon inte gör mer. Maria känner sig maktlös. Hon håller på att förlora sin livskamrat sen 48 år.  Hennes man blir allt sämre och bor nu på ett vårdhem. Hon besöker honom var tredje dag. Tar med sig bakelser, spelar hans favoritmusik och försöker lösa korsord tillsammans med honom. Ändå känner hon sig ständigt otillräcklig. Och rädd för en framtid, utan honom. - Ibland tänker jag att det bästa vore om vi kunde få dö tillsammans, säger hon. Det finns stunder när Maria kan ta sig upp ur svackorna, när hon kan njuta av ett musikstycke eller skratta år en film på tv. Men då får hon skuldkänslor för att hon är glad trots att hennes man har det svårt. Hur ska hon hantera sitt dåliga samvete och rädslan för att inte orka med framtiden?

Ellen är förälskad. Samtidigt kämpar hon med en allvarlig sjukdom som gör henne väldigt försvagad, både psykiskt och fysiskt. Hur vårdar man kärleken när man själv är i så stort behov av vård? Det tog flera år innan Ellen fick veta att det hon länge känt, att kroppen inte fungerade som den skulle, var symtomen på en sjukdom i bukspottkörteln. Nu får hon vård men hur framtiden ser ut vet hon inte. Det enda hon vet är att hennes liv blivit kraftigt begränsat. - En dålig dag kan jag nästan inte göra någonting, berättar Ellen. Inte gå en promenad, knappt äta. Jag har så ont att jag helst av allt bara vill ligga alldeles stilla, ensam.  Vid hennes sida finns en man som hon inte känt så länge, men som hon gärna vill fortsätta vara tillsammans med. En kärlek att vårda och utveckla. Men det är svårt när hennes ork är så begränsad. Hur ska hon hantera sin smärta och samtidigt lyckas hålla kärleken vid liv?

-Det är nästan som ett Messias-komplex, säger Martin. Han är 19 år och kan inte sluta hjälpa andra människor. Han upplever att omgivningen ser honom som en ledare. Men nu orkar han inte längre. Ibland har Martin inte ens tid att andas, berättar han. Det är så mycket som är ogjort, så många förväntningar och så många krav att leva upp till. Kompisarna tycker att han ska vara stark och hjälpa andra att må bra. Åtminstone tror han att det är så. Men på senare tid Martin börjat känna att hans sätt att vara inte är sunt. Och för ett år sen gick han in i väggen och blev utbränd. -Det blev som ett jobb, säger han. Jag själv kom på undantag. Nu undrar Martin vad han egentligen håller på med. Och hur han ska kunna hjälpa andra utan att gå sönder själv.

Mattias liv ser inte ut som han önskar. Han längtar efter vänner men sitter istället hemma, ensam. Han läser på universitetet men studierna ger honom bara ångest. Han känner sig håglös och trött. I flera år har Mattias kämpat med känslor av otillräcklighet och trötthet. Det gör att han inte orkar ta sig för något annat än att plugga. Men studierna och tanken på det framtida läraryrket ger honom ännu mer ångest och sen är den onda cirkeln igång.  -Jag vet så väl att jag behöver göra något för att bryta cirkeln, säger Mattias. Träna, sjunga i kör eller träffa vänner. Men jag känner mig så kraftlös. Oftast vill han bara krypa ihop och inte synas alls. Sitta tryggt uppkrupen i ett träd, som en geckoödla. - Det är så jag känner mig just nu, säger Mattias. Vaksam och rädd.

Birgitta har gjort många val i livet som hon ångrar. Hennes vuxna döttrar säger att hon svikit både sig själv och dem. Nu vill de att hon ska lämna sin sambo. Men vad vill hon själv? - Det är som en slags sjukdom jag har, säger Birgitta. Som gör att jag varken vet vad jag känner eller vad jag vill. Birgitta närmar sig pensionsåldern och märker att de livsval hon gjort håller på att komma ikapp henne. För 17 år sen tog hennes man sitt liv efter många år av kaos och missbruk. De tre döttrarna var då i tonåren. Hon träffade ganska snabbt en ny man som hon flyttade ihop med. - Jag hade tappat fotfästet totalt och han kom som en räddande ängel, säger Birgitta. Men kanske tänkte jag för mycket på mig själv och för lite på barnen. Det är väl det som straffar sig nu. På senare tid har schismen mellan sambon och barnen vuxit. Döttrarna tycker att hon ska flytta från sin sambo, att hon skulle må bättre om hon levde själv. Men Birgitta är villrådig. Måste hon välja mellan sambon och barnen? Skulle det gottgöra hennes tidigare svek? Valsituationen känns omöjlig. Hon, som uppfostrats till att alltid göra andra nöjda, hur ska hon kunna höra sin egen röst?

I hela sitt liv har han längtat efter pappas kärlek. I hela sitt liv har han känt sig avvisad. När Johan separerade gick det inte att hålla tillbaka känslorna längre. Han insåg att han behövde hjälp. Johans liv har inte varit lätt. Han växte upp med en pappa som periodvis drack och var oberäknelig. Ibland fanns han där, men oftast inte. Johan gjorde allt för att bli sedd och bekräftad av sin pappa, men fick aldrig det han önskade. Nu är Johan 38 år och står mitt i en livskris. Han har förlorat ett barn och nyligen blivit lämnad av sin fru. Och han har börjat lägga ett pussel över sitt liv. - Nu står jag på botten och inser att jag måste börja ta tag i det här, säger Johan. Jag har ett långt liv kvar och mycket att glädjas åt. Men då måste jag först få ett par pusselbitar på plats. Det är hela tiden pappan som Johan återkommer till i tankarna. Längtan efter att få hans kärlek. Men hur reparerar man en relation som aldrig riktigt fungerat?

Ingrid har hela sitt liv låtit andra stå i centrum. Nu är hon 65 år och önskar så mycket mer av livet än att ständigt göra det som omgivningen önskar. Hon vill bestämma själv. Ingrid beskriver sig själv som en människa med extremt utvecklad förmåga att känna av sinnesstämningar. Det har sina fördelar, men nackdelarna tycker hon är fler. - Jag försöker göra alla till lags men allt jag skapar är oreda, säger Ingrid. Jag gör som jag tror att de vill men blir samtidigt arg för att jag måste anpassa mig. Då fräser jag ifrån och allt blir bara kaos. Nu när Ingrid är pensionär och kan använda tiden som hon vill kommer frågan: vad vill hon? Om man har levt hela sitt liv på ett sätt, hur gör man då för att ställa om?  Och kommer omgivningen acceptera att hon blir en annan?

Lovisa har blivit sviken i flera nära relationer. Nu är hon rädd för att släppa någon inpå sig, trots att hon längtar. Folk tror att hon är stark. Men hon är ensam, och bra på att dölja sin osäkerhet. - Jag vet vem jag är och vad jag fixar och behöver och mår bra av. Men ibland skulle jag bara vilja vara, utan att fundera och analysera så mycket, säger Lovisa. Hon är 42 år och lever själv, utan barn. Det är en stor sorg för henne. Utan så många andra människor i sitt liv blir hon mindre sårad, men det är inte så här hon vill ha det. - Det verkar vara tabu att prata om att man är ensam. Kanske är det samma sak som att erkänna att det är något fel på mig? Kanske är hon för intensiv? Tar för mycket plats på jobbet? Lovisa har alltid haft lätt för att tänka att det mesta är hennes fel. Nu vill hon ha hjälp att trots allt våga låta någon komma nära. Och lita på att hon inte kommer bli sviken igen.

Ulla var instängd i ett kaos och längtade bara ut. Till det normala. Men hon var ett barn och kunde inte påverka situationen. Femtio år senare kommer känslorna ikapp. - När pappa drack blev han som förbytt, berättar Ulla. Han trakasserade oss och lämnade oss inte i fred. Han kunde sitta på trappen när jag kom hem från skolan och han fortsatte ringa, fastän vi bad honom sluta. Ulla var ofta rädd som barn, men eftersom ingen frågade hur hon mådde så var hon tyst. Känslorna gömde hon någonstans djupt inom sig och det är först nu, som vuxen, som hon börjat våga släppa fram dem igen. - Det känns som om det är ett monster som jag är på väg att släppa ut och det är väldigt skrämmande, säger Ulla. Men jag är så trött på att gå runt och skämmas. Jag vill sätta ord på det som hände. På hur det var att ha en pappa som var alkoholist.

Karl har känt oro och ångest nästan varje dag, så länge han kan minnas. Han får katastrofkänslor, är rädd för framtiden och tror att han ska misslyckas med allt. Ångesten hindrar honom från att leva. - Kan du inte bara slappna av lite, du har ju bara i-landsproblem, säger Karls partner och vänner. Men för Karl är det inte så. Han var mobbad som barn, var utsatt och ensam. Och när ångesten slår till tappar han fotfästet totalt. - Det känns som att komma in ett bläcksvart rum och inte hitta lysknappen, säger Karl. Det är outhärdligt. För en tid sen sa han upp sig från ett välbetalt och kvalificerat jobb. Han kände att livet hemma gick på tomgång och ville börja på nytt. Han flyttade utomlands och hoppade på en ny utbildning. Först var det härligt, men sen kom oron tillbaka, med full kraft. Karl längtar efter den där ron som han vet finns nånstans. Där han kan luta sig tillbaka och leva i nuet. Men för att komma dit måste han först bli vän med sin ångest. Och hur blir man det?

-Jag känner mig som den ensammaste människan i världen, säger Alice, som i tio år har kämpat mot alkoholmissbruk och bulimi. Snart orkar hon inte mer. Men hur bryter man ett så långvarigt beroende? Redan på morgonen brukar Alice känna hur dagen kommer att bli. Om den slutar i hetsätning eller med att hon dricker. Eller, som ibland, att hon helt lyckas låta bli. Men att leva varje dag i en kamp mot så starka krafter, det är väldigt tufft. Och ensamt.   - När jag är smal känner jag mig fri, säger Alice. Kroppen flyger lätt och jag blir liksom bortkopplad från världen. Men det är en förrädisk känsla, för runt hörnet gömmer sig en kraftig ångest som hon nästan är beredd att göra vad som helst för att trycka ner. -Jag känner mig väldigt uppgiven inför framtiden, säger Alice. Men samtidigt går jag inte med på att jag inte skulle klara av det här. Det är därför jag ber om hjälp, för att jag helt enkelt inte orkar längre.

Johan har byggt en fästning runt sitt liv med ordning, rutiner och struktur. Det är tryggt men tråkigt. Nu vill han ut. Han längtar efter barn och familj. Johan är 32 år och har haft två korta förhållanden i sitt liv. Men mest har han varit ensam. Och han har byggt upp en trygghet kring alla sina vanor. På natten kör han lastbil och en stor del av fritiden går åt till träning. Han behöver aldrig tänka efter utan vet alltid precis vad han ska göra. Eftersom han alltid gör på samma sätt. - Det ger mig en känsla av kontroll, säger Johan. Men samtidigt börjar det kännas som om jag missar nåt. Jag har mig själv men inte så mycket mer. Han skulle vilja träffa en partner men är orolig över att han kanske inte är tillräckligt intressant. Vad har han att bidra med? Och vad är första steget för att komma ut ur fästningen?

Annele vill ha en närmare relation till sina vuxna barn. Men kanske var hon för öppen med sorgen när hon och maken skilde sig? Kanske blev de alltför indragna? Hon har bett om ursäkt, men räcker det? Det var för några år sedan som Annele och barnens pappa gick skilda vägar. De vuxna döttrarna stöttade henne under den jobbiga tiden precis efter. - Jag kan förstå om de tycker att jag belastade dem för mycket, säger Annele. Jag visade alla mina känslor, min sorg och min smärta. Idag känner jag skuld för det. Annele upplever att barnen just nu tar alltmer avstånd från henne. Nu när hon själv har börjat få fast mark under fötterna och är på väg in i nästa etapp i livet är hon rädd att de ska försvinna från henne ännu mer. - Mina döttrar är de viktigaste personerna i mitt liv, säger Annele. Jag skulle så gärna vilja att vår kontakt var öppen och ärlig. Jag vill ju vara nära.  Men hur är man lagom nära?

Linda var sex år när hon flyttade från Ecuador till Sverige. Nu är hon 23 och i sommar reser hon tillbaka. Där väntar mormor, en stor släkt och en massa frågor. Är hon samma Linda nu som då? Linda har växt upp med sin mamma och bonuspappa i en mindre stad i Sverige. Hon har aldrig funderat så mycket på vem hon är eller varifrån hon kommer. Inte förrän nu. Och mest handlar hennes tankar om mormor, som hon älskar mer än något annat.   – När mormor kom hit och hälsade på för första gången insåg jag hur många år vi förlorat tillsammans. Det känns så oerhört sorgligt och jag skäms så, för att jag inte tagit tag i det här tidigare. Det känns som om det varit mitt ansvar och så har jag bara låtit åren gå. Nu är det bara ett par månader kvar tills Linda är tillbaka i Ecuador. Men ju närmare resan kommer desto mer oro väcks i henne. Kommer släkten känna igen henne? Kommer hon att våga visa vem hon är? Och vem är hon – ecuadoriansk eller svensk?

Utan relationer känns livet meningslöst, säger Lisa. Hon är 57 år och har aldrig upplevt en riktigt nära relation. Hon hoppas på en förändring men hur tar man första steget ut ur ensamheten? På ytan ser allt bra ut i Lisas liv. Hon är framgångsrik på jobbet och funkar bra med kollegor. Det är först när det handlar om riktiga känslor som det blir farligt. Som om allt som hör ihop med andra människor är minerad mark. -Jag är ständigt på min vakt, säger Lisa. Jag läser hela tiden av andras reaktioner. Såhär har det varit så länge Lisa kan minnas. Hon var ett utsatt och ensamt barn och det var ingen vuxen som frågade hur hon mådde. Hon lärde sig att hålla tyst och klara sig själv. Nu ringer Lisa till Radiopsykologen för att få hjälp att förstå vad som går att förändra - och hur?

-Det är jag som kryper nära i soffan, säger Katarina. Som kramar honom och stryker hans kind. Jag har länge accepterat att inte få något tillbaka men nu är det nog. Jag vill inte åldras utan kärlek. Katarina och hennes man har varit gifta i tjugofem år. Nu har barnen flyttat ut och kvar finns bara de två. Och frågorna, som ständigt snurrar i hennes huvud: varför visar han mig ingen ömhet? Varför vill han inte prata? Ska livet vara såhär ända tills jag dör? De bor på landet och driver ett småskaligt jordbruk tillsammans. De arbetar sida vid sida, de respekterar varandra och de skulle egentligen kunna ha ett ganska bra liv ihop. Men när Katarina försöker prata med sin man om sin längtan efter ömhet och kärlek så upplever hon att det tar stopp. De har genom åren gjort många försök att lösa knutarna men ingenting har fungerat. - Vi är väldigt olika, säger Katarina. Jag vill prata och han är tyst. Det är okej för det mesta men ibland blir det bara för mycket. Jag vill ha ett bra liv, men just nu känns det som om vi spiller bort all tid. Så vad gör man om man insett att man inte kan förändra sin partner, men ändå fortsätter vara missnöjd? Finns det en väg framåt, tillsammans, som de ännu inte prövat?

I musiken har Henrik känt flow och fått bekräftelse. Men under sprittet och glädjen har en oro börjat växa. Och en önskan att bli mer människa än musiker. Men vem är han utan trumset och gitarr? Henrik är 28 och i många år har musiken varit hans stora passion. Men den senaste tiden har kroppen sagt ifrån allt mer. Trummorna har gett honom tinnitus och gitarren värk i händerna.- Min största lycka har blivit min livskris, säger Henrik. Det känns som om priset för att satsa på musiken håller på att bli för högt.Nu har Henrik återigen bytt instrument för att se om han kan hitta tillbaka till lusten igen. Men känslan av att han valt rätt vill inte riktigt infinna sig. Han skulle vilja vara mer kaxig också i livet utanför musiken och få tyst på den inre kritiker som sitter på axeln och ifrågasätter det mesta. Henrik ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att sänka garden och sluta huka sig.

När Camilla var fem år dog hennes bästa kompis. Ända sen dess har hon brottats med tanken att det var hennes fel. Och att det borde varit hon som dött och vännen som fått leva. Det är snart trettio år sen det hände, men för Camilla är det som om det var igår. Hon och hennes bästis var oskiljaktiga, de gick på samma dagis och lekte varje dag. Och så, plötsligt, var hon borta.- När hon dog blev jag helt ensam, berättar Camilla. Jag hade just fått en lillebror med speciella behov och mina föräldrar låg i skilsmässa. Det fanns igen som såg hur jag hade det och hur ledsen jag var.Camilla slutade äta och plockade undan alla sina leksaker. Hon började fantisera om begravningar och i hennes huvud snurrade en envis tanke: det är mitt fel att hon dog.-Jag började sova i en bokhylla istället för i min egen säng, säger Camilla. Jag tyckte inte jag var värd att finnas. Istället låg jag där och kände mig hungrig, ensam och kall. Hur mycket Camilla än säger till sig själv att det inte var hennes fel och att man inte kan styra över liv och död, så släpper inte tankarna greppet om henne. Hon går ständigt omkring och är beredd på att katastrofer; att det ska börja brinna, att hon ska trilla av cykeln, att någon hon tycker om ska ryckas ifrån henne.Vad ska hon göra för att bli av med känslan att döden flåsar henne i nacken?

När Simon var 12 år ritade han en teckning av sig själv. En streckgubbe med ett svart hjärta. Idag är han vuxen och rädd för all ilska han bär inom sig. Och för vad som händer om han släpper ut den. I många år har Simon känt att det varit nåt fel på honom. Eller snarare att omgivningen har sagt att han är fel. Det har gjort honom förvirrad och idag har han svårt att lita på sig själv och sina upplevelser. Det känns som om mörkret håller på att svälja honom. Simon vet att han mår som bäst när han får vara sårbar och visa hela sig själv. - Jag var på en retreat där jag satt i en halvtimme och tittade in i en annan människas ögon. Bara det. Det var fantastiskt, jag kunde släppa en tyngd. Efteråt ville jag bara skratta, berättar han.Simon försöker säga till sig själv att det är okej att känna ilska. Att det inte betyder att han är ond, inifrån och ut. Men det är svårt. Han ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att fundera kring hur han ska hantera sin vrede.

- Det är som en mardröm, säger Maria. Jag trodde inte detta om mitt land. Men nu ser jag det ske på nära håll och jag måste hitta ett sätt att stå ut under den tuffa tid jag har framför mig. Maria älskar en man som är från Irak. Han söker asyl i Finland och har fått avslag en gång. Nu återstår för honom att antingen skickas tillbaka till Irak, där han riskerar att bli dödad, eller att leva som papperslös i Finland. Maria ägnar all sin tid åt att försöka hjälpa honom och alla de andra som just nu befinner sig i samma situation. Men det är ensamt och tufft. - Här i Finland kallas såna som jag för ”toleranshoror”, berättar Maria. Vi som lever nära flyktingar och försöker hjälpa dem. Klimatet är extremt hårt och det skrämmer mig.Men att ge upp kampen om att försöka få sin pojkvän att få stanna i Finland finns inte som alternativ för Maria. Hon ser alldeles för många runtomkring sig, som precis som hon är kritisk till den strama flyktingpolitiken, men som ändå inte gör något för att protestera mot den.- Hade min pojkvän haft cancer hade jag ingen ifrågasatt min omsorg och min kamp. Men för mig är det ingen skillnad. Att se sin älskade långsamt tyna bort står jag inte ut med. Jag kommer kämpa in i det sista, säger Maria.  Men de senaste veckorna har hon börjar ställa in sig på att det kommer sluta illa. När den dagen kommer, kommer hon vara i stort behov av stöd från sin omgivning. Och redan nu känner Maria att hon måste försöka skapa andrum och platser där hon hämtar kraft. Hur ska hon hitta dit, mitt i den krigszon som hon upplever att hon befinner sig i?

- Jag gjorde som du sade, säger Sven när vi ringer upp honom igen. Jag skrev en lista på saker jag skulle förändra och sen gjorde jag det. Det var inte svårt alls. I årets sista program ringer Allan Linnér tillbaka till ett par av de som medverkat i Radiopsykologen. Minns du Sven, som i ett samtal 2014 sade att han hade allt man kan önska sig? Ett bra jobb, en hustru han älskar, en pigg hund och friska barn. Men den kraftiga smärtan i bröstet, den var en gåta för alla. Ett dåligt hjärta? För tungt ansvar? Sven bestämde sig för att förändra sitt liv. Men vad hände med smärtan i bröstet? Och så möter du Sandra, som i våras berättade om spåren som den skilsmässa hon var med om som barn satt i henne. Om en sorg som inte släpper. Om att pendla mellan två ledsna föräldrar men dölja den gråt man själv bär på. Sandra bestämde sig för att skriva ett brev till sin mamma och ställa ett par avgörande frågor… Fick hon något svar?

Daniel växte upp med känslan av att vara ful, äcklig och värdelös. De hårda orden ligger kvar som en blöt filt. Men hur ska man hitta glädjen i livet om all kraft går åt till att bara försöka duga? Utåt sett är Daniel glad och presterar på topp. Han satsar allt på jobbet och där är han bäst. Men han släpper ingen inpå sig och berättar sällan nånting om sig själv. – Om kollegorna kunde se mig hemma så skulle de upptäcka en väldigt ledsen kille med en stor sorg, säger han. Motsatsen till den jag är på jobbet. Daniel växte upp hos sin pappa från han var elva år. Där hemma var orden hårda och han kände sig aldrig riktigt önskad hos honom. Och på sin mamma var Daniel besviken för att hon inte såg hur svårt han hade det. Han blev bra på att hålla masken och anpassa sig efter andras önskemål om hur han skulle vara. - Min själ ropar att jag ska sluta kämpa, säger Daniel. Men jag vet inte om någon kan tycka om mig om jag visar mig som den jag är.

När Lotta bjuder in tjugo kompisar till födelsedagsfest är det bara tre som dyker upp. Ända sen hon var liten har hon haft svårt att få nära vänner att stanna. Vad gör hon för fel? - Det är som om jag har en osynlig mur omkring mig som jag inte vet hur jag ska riva ner, säger Lotta. Jag försöker vara en god vän, jag är generös, positiv och stöttande. Men jag får sällan någonting tillbaka.Lotta har en bra relation till sin familj, en man som är stöttande, ett litet barn och ett till på väg. Utåt sett ser hon ut att ha ett rikt och fungerande socialt liv. Men när det kommer till de nära vänskapsrelationerna så står hon bara och stampar. - Jag har vant mig vid att vara tredjehandsvännen, säger Lotta. Jag skäms över det och har svårt att förstå varför det blivit såhär.Hon ringer till Radiopsykologen för att få nya perspektiv på det hon kämpat med i så många år och som känns så hopplöst att förändra.

- Jag har glömt hur det kändes att må bra, säger Frida, 26 år. Det känns som om mitt liv är på standby. Allt jag gör är att ligga i sängen medan livet svischar förbi därute. Frida är sjukskriven sen två år, för depression och utmattningssyndrom. Ett par timmar i veckan arbetstränar hon men det är nästan allt hon orkar. Istället går dagarna åt till att ligga i sängen och vila och fundera över en gammal relation, som hon själv valde att avsluta. - Det var ett väldigt destruktivt förhållande där jag tillslut tvingades välja mig själv för att kunna leva vidare, berättar Frida.Men saknaden efter pojkvännen finns fortfarande kvar och Frida drömmer om honom nästan varje natt. Alla säger att hon borde gå vidare och det vill hon själv också. Men hur ska hon få hoppet, styrkan och energin tillbaka?

- Mitt liv har alltid varit en tävling, säger Therese. Jag gör allt för att upprätthålla den lyckade ytan: framgångsrik, duktig, vacker. Men inuti känner jag mig som ett litet barn. Therese har utåt sett allt man kan önska sig. Ett bra jobb, en fin lägenhet, en kärleksfull sambo och en frisk kropp. Men under ytan finns en annan Therese, en liten flicka vars högsta önskan är att bli bekräftad och sedd av sina föräldrar.Therese kom till Sverige som liten bebis, adopterad från en annan del av världen, och så länge hon kan minnas har hon burit med sig en känsla av att inte passa in.  - Istället för att vara lång, blond och smal som mamma så var jag kort, mörk och kurvig. Ingen sade till mig att jag var fin som den jag var, säger Therese. Hur lär man sig att tycka om sig själv, när ingen har visat hur man gör?

- Sorgen är som ett åskväder om sommaren, säger Per-Olov. Man ser det vid horisonten men hör inte mullret. Det enda man vet säkert är att det snart kommer slå till, med full kraft. Det har gått tre och ett halvt år sen Per-Olov förlorade sin fru. De hade levt ihop i 28 år och sorgen som vällde fram då var bedövande. I ett samtal i Radiopsykologen i mars 2013 berättade han om sin förtvivlan och sin saknad. Och om sin desperata önskan om att hitta sätt att få stopp på känslorna.Så gick åren. Sorgen blev mindre akut. Saknaden efter Kerstin är fortfarande närvarande men allt oftare letar ljuset sig in i vardagen igen. Så varför släpper inte känslan av ensamhet och övergivenhet greppet om honom? - Att leva med Kerstin var som att dra en värmande god filt över sig, säger Per-Olov. Under hela vårt äktenskap slapp jag känna alla de här känslorna. Nu när hon är borta får de fritt spelrum. Per-Olov kontaktar återigen Radiopsykologen och den här gången är han redo att borra djupare i frågan varifrån känslan av övergivenhet egentligen kommer.

Det har blivit som en mani. Ellen fastnar framför spegeln, upptäcker skavanker och klämmer finnar och pormaskar. Efteråt får hon panik. Hon skäms och vill inget hellre än att bli fri från sitt tvång. - I skolan gick jag i en nördklass, berättar Ellen. Jag tillhörde det som kallades bottenskrapet. Jag var aldrig nöjd med mig själv och blev fixerad vid mitt utseende. Idag är Ellen 27 år och har lyckats ta sig igenom många tuffa saker i livet, som t ex ätstörningar. - Men det här klämmandet kommer jag inte ifrån hur jag än försöker, säger hon. En del av henne tycker att hon gör nåt bra när hon tar bort det som är fult i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Men en annan del säger åt henne att sluta. Ändå kan hon inte. Tvånget har blivit en del av henne själv och timmarna framför spegeln blir många…

Emelie ältar allt. Relationer, jobb, känslor och livsval. Om och om igen mal de, tankarna. De går inte att stoppa. Och runtomkring henne pågår livet - Som liten var jag ganska glad och obekymrad, berättar Emelie. Jag hade en tröja med Hulken på som jag minns att jag blev retad för. Men jag bara spände ögonen i de som retades och fortsatte framåt. Men så förändrades livet, utan att Emelie riktigt märkte hur och varför. Hon var inte längre den där glada tjejen, utan en som ständigt befann sig lite vid sidan om. Avvaktande inför livet. Kanske var det för att ett syskon tog all uppmärksamhet och hon hamnade vid sidan om? Kanske har hon aldrig haft någon riktigt trygghet i sig själv? Kanske var det den där destruktiva relationen som satte allt ur spel? Emelie har sökt och sökt efter svar men hamnar alltid tillbaka på ruta ett. Och så börjar ältandet om. Hon ringer till Radiopsykologen med frågan: hur slutar man älta och börjar leva?

Ulf känner ingen mening med sitt liv. Livsgnistan har försvunnit. Han är pensionär sen några år och överkonsumerar tekniska prylar. Som tröst, säger han. Men han önskar att han vågade något mera. - Innerst inne är jag en osäker människa, säger Ulf. Jag tvivlar på mig själv och har varit otrygg ända sen barndomen. Jag har nog inte de egenskaper som en man förväntas ha. Det är självförtroendet det handlar om, tror Ulf, och det har blivit värre sen han slutade sitt arbete som lärare. Där fick han bekräftelse, varje dag. Som pensionär sitter han hemma, ensam, och det är då elektronik-suget kommer. Men det blir dyrt att köpa prylar i den takt han gjort hittills. Och det gör inte livet mer innehållsrikt i längden. Ulf längtar efter att få visa sig som den han är. Men tänk om det är försent, nu när han är över 70? Han ringer Radiopsykologen för att få hjälp med att våga tro på sig själv. Och våga ta steget ut i nya möten.

Efter flera år med jobbiga förhållanden har Alexandra äntligen hittat en bra kille. Men minsta blick på en annan tjej gör henne galen av svartsjuka. Nu är hon rädd att hon ska skrämma bort honom. Alexandra är 26 år och tvåbarnsmamma. Tillsammans med sin nya kille väntar hon sitt tredje barn. Hon skulle kunna vara glad men går istället runt och grubblar på varför han egentligen vill vara med henne, hon som inte ens är snygg. Hon jämför sig ständigt med andra och känner sig mindre värd. Varje besök på krogen eller på simhallen blir en plåga. Alexandra är helt fokuserad på pojkvännens blickar och kan inte njuta av stunden. Och så fort hon tycker att han tittar på någon annan så exploderar hon. -Jag kan inte kontrollera min ilska, säger Alexandra. Trots att jag är medveten om att det är jag själv som framkallar bråket. Hon känner att hon håller på att förstöra relationen och att ingen av dem vill ha det så här. Hur ska hon bli av med sin svartsjuka?

När Johanna var 18 år skilde sig hennes föräldrar. Det var en sårig skilsmässa där Johanna helt tog sin mammas parti. Hon var arg på sin pappa och vände honom ryggen. Och han bara försvann. - Det finns inget som berör mig så starkt som när jag ser en pappa och ett barn tillsammans, berättar Johanna. Om jag ser en film som handlar om det så kommer tårarna direkt. Det har gått fem år sen skilsmässan och Johanna har idag nästan ingen kontakt med sin pappa. Men det har börjat gå upp för henne hur mycket hon egentligen saknar honom. Den pappa som hon egentligen aldrig riktigt haft.- Det var så mycket hårda ord mot honom hemma i familjen, berättar Johanna. Också från mig. Johannas pappa drog sig undan allt mer och tillslut kom det fram att han träffat en annan kvinna, i hemlighet. Att se sin mamma så förtvivlad och rädd har satt djupa spår hos Johanna. - Jag kämpar själv med en svartsjuka idag. Går omkring och är rädd för att min partner ljuger och undanhåller sanningen, även om jag inte har någon grund för det.  Johanna skulle vilja få till ett samtal med sin pappa om vad det var som egentligen hände, om varför han gjorde som han gjorde. Och kanske framför allt, få tillbaka honom som pappa. Men vad är första steget när hopplösheten är så stark?

Cari har svårt att hantera sig själv och sin vardag. Hon känner sig styrd av sina hormoner och sin ADHD-diagnos. Humörsvängningarna tar mycket energi och det blir rörigt för hela familjen. Cari är 31 år och beskriver sig själv som spontan, med tusen idéer.  Men också velig. Ibland kan även det allra enklaste bli svårt att få till och hon vet inte i vilken ände hon ska börja. Ska hon äta frukost, klä på sig, gå på toa eller ta sin medicin? Hennes svåra premenstruella besvär gör också vardagen besvärlig.- Alla mina känslor är så starka. Jag kan känna mig vansinnig, frustrerad, ledsen, arg och kreativ på samma gång, säger hon.Cari ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att hantera sitt humör. Hon vill lära sig gå ner i varv så att livet kan bli lugnare - för alla i familjen.

Anna är 21 år. Hon pluggar på universitetet och ska precis flytta hemifrån. Hon tycker hon borde vara glad. Ha energi och tro på sig själv. Men istället är det precis tvärtom. Det började med att Anna blev deprimerad. Plötsligt orkade hon ingenting längre. Inte träna, inte plugga, inte vara duktig och social. Hon drog sig undan från kompisarna, vände sig inåt och var ofta ledsen.- När jag inte presterade längre kändes det ännu värre, berättar Anna. Livet blev meningslöst, som om jag nästan inte borde finnas.Anna började i terapi, hon prövade yoga och meditation. Men så fort hon försökte slappna av så började det värka i bröstet. Stillheten gjorde henne stressad och rädd för vad det var som egentligen fanns där, inuti. Och frågan malde: vem var hon, nu när hon inte längre var lyckad?- Jag har aldrig riktigt kunnat prata med mina föräldrar om såna här saker, säger Anna. Men jag önskar så att skulle våga visa vem jag är och vad jag behöver.

Mona längtar efter att vara nära sin dotter och sitt barnbarn. Men kontakten fungerar inte. Och Mona lider. Är det hennes eget trauma från barndomen som gör relationen med dottern så svår idag? Mona vill inget hellre än att bygga upp ett fungernade förhållande med sin dotter. Men hon vet inte hur man gör. De har inte alltid haft det lätt tillsammans och flytten från hemlandet till Sverige har påverkat dem båda. Ändå har kärleken alltid funnits där, säger Mona. Idag bor Mona långt ifrån sin dotter och sitt barnbarn. Avståndet och bristen på kontakt gör att hon får mycket tid att fundera och fantisera över vad det kan vara som gjort att dottern inte vill ha kontakt. Hon har inget riktigt svar men anar att det kan ha att göra med deras gemensamma sår. Och att hon själv, som blev övergiven av sin mamma när hon var liten, är extra känslig för avvisanden. - Ibland känner jag mig så trasig och maktlös, säger Mona. Som en kniv i mitt hjärta. Hon ringer till Allan Linnér för att få någon att dela tankarna och känslorna med.

Det började med en kraftig viktuppgång. Gertrud slutade äta för att gå ner i vikt men istället blev hon allt mer fixerad vid mat. Hon började hetsäta och nu kretsar allt i Gertruds liv kring mat. - Jag tänker på mat dygnet runt. På vad jag äter, hur jag äter och när jag ska äta igen, säger Gertrud.Det är helt enkelt maten som styr Gertruds liv just nu. Om hon träffar kompisar sitter hon och tänker på vad hon ska göra om nån bjuder på fika. Om hon är ute och festar kommer ångesten dagen därpå över hur mycket socker drinkarna egentligen innehöll. Då är det stor risk att det slår över i en hetsätningsattack.Gertrud vet så väl att hon borde sluta. Att fixeringen vid vikt och mat bara gör henne ensam och ledsen. Men hur bryter man ett mönster som samtidigt ger en sån känsla av kontroll?

Benjamin tar ofta initiativ till sex med sin flickvän, trots att han sover. Han är inte medveten om vad som skett förrän morgonen efteråt. Det skrämmer honom och han undrar varför han gör som han gör. Är det något fel på mig? Har jag varit med om något svårt som jag glömt? Varför har jag sex i sömnen? Benjamins frågor är många. Och det han läst på nätet om diagnosen ”sexomnia” räcker inte som förklaring. Benjamins vänner verkar mest betrakta hans beteende som en kul grej men för Benjamin har det växt till ett allt större problem.- Jag är rädd på allvar, säger han. Det är obehagligt att inte helt och fullt ha kontroll över sina sexuella handlingar.Nu vill Benjamin få råd om hur han ska sluta ha sex i sömnen så att han kan bli fri.

När Martin sätter sig vid middagsbordet med sina barn och fru så tystnar samtalet. Han släpps inte in. Han känner sig alltmer förtvivlad och frågan gnager i hans huvud: vad har han gjort för fel? - När barnen var små hade jag en mer självklar uppgift som pappa, berättar Martin. Nu är de tonåringar och det känns som om de har tappat förtroendet för mig som förälder. De vill inte ha med mig i samtalet utan vänder sig bara till sin mamma. Martin funderar mycket kring om han ägnat för mycket tid åt jobbet, eller om han helt enkelt inte intresserat sig tillräckligt för barnens vardag. Han har flera gången försökt prata med både sin fru och sina barn hur han upplever det men det är svårt. Svårt att inte anklaga varandra och svårt att hitta lösningar som leder framåt. Nu ringer han till Radiopsykologen för att få hjälp att komma vidare.

När Amanda var tonåring blev hon sjuk i anorexia. Nu är hon 30 år och vill kunna prata med sin familj om vad som hände. Och hon vill kunna visa sig som den hon är idag. Men varför är det så svårt? Amanda har länge känt sig underlägsen och som familjens svarta får. Hon är medveten om att hennes sjukdom tog stor plats i familjens liv under många år. Vid ett tillfälle var hon nära att dö, av undernäring. Hon förstår att föräldrarna och syskonen var förtvivlade, men hon har inget minne av att någon försökte prata med henne om hur hon mådde.Nu har många år gått och Amanda har själv lärt sig att hon måste få prata om sina känslor för att må bra. Men hemma i familjen verkar ämnet fortfarande vara alltför laddat. Hur ska hon visa att hon är en annan Amanda idag - en som håller, även för det smärtsamma?

För Rebecka kan det mest vardagliga kännas omöjligt. Som att gå till Konsum och handla. Möta någons blick mellan varuhyllorna. Prata med kassörskan. I Rebeckas liv är det blygheten som styr. Rebecka är 18 år och har varit blyg så länge hon kan minnas. I skolan håller hon sig i bakgrunden och har inte så många kompisar.  - På rasterna blir jag ofta bortglömd, berättar Rebecka. Jag sitter och håller på med mobilen, lite vid sidan om. Men så går alla iväg och ingen märker att jag blir ensam kvar. Det känns jobbigt för jag känner mig så osynlig och otillräcklig.Vad gör man när blygheten tagit över livet?

Hasan älskar sin mamma och är rasande på henne. De har inte haft kontakt på fyra år men nu är hon gammal och sjuk och Hasan undrar; ska han återuppta kontakten eller vara stolt och låta bli? - I den kultur jag är uppväxt gör man inte såhär. Man lämnar inte sin mamma när hon har det svårt, säger Hasan. Men jag är så arg på henne och har svårt att förlåta.Det var för fyra år sen som de blev osams och sen dess har det inte gått en dag utan att Hasan har funderat på hur han ska göra. Hans mamma bor i Bosnien och det är ett stort steg att resa dit. Ska han ringa? Skriva brev? Eller fortsätta hålla sig på avstånd? Men om man inte tar hand om sin mamma när hon behöver en, vem är man då?

När Agneta var liten var hon ofta rädd. Hotet om bestraffning, om hon inte var snäll nog, var ständigt närvarande. Idag är hon vuxen men känslan av att alltid vara på sin vakt finns fortfarande kvar. - Hela min uppväxt var jag den lydiga och snälla flickan, hon som alltid gjorde som mamma och pappa sade, säger Agneta. Det sätter sina spår.Men under åren som gått har Agneta blivit allt mer medveten om hur lätt det är att låta rädslan styra en. Och hur viktigt det är att upptäcka vilka mönster man bär på för att kunna byta riktning i livet när man känner att man fått nog. Agneta ringer till Radiopsykologen med frågan; hur blir jag av med den djupa rädslan och hur förhindrar jag att jag överför den till mina egna barn?

Hanna har tre fina barn och egentligen ett ganska bra liv. Men det enda hon tänker på är varför hennes egen mamma inte bryr sig om henne. Varför ringer hon inte? Varför frågar hon inte hur jag mår? - Som barn kände jag mig osynlig, berättar Hanna. Den enda som räknades för mamma var min storasyster och jag tänkte att bara jag blev som hon så skulle allt bli annorlunda.  Hanna försökte och försökte, men tillslut gav hon upp. Som vuxen har hon frågat sina föräldrar varför det blev som det blev men hon får aldrig något svar som hon tycker är begripligt. Och utan förklaring fortsätter Hanna att grubbla.- Det tar så mycket kraft av mig att tänka på det här, säger Hanna. Den kraften vill jag istället ägna åt min egen familj. Men hur ska jag göra för att lämna det här bakom mig?

Philip grubblar och grubblar. Särskilt över det här med relationer. Så fort han är tillsammans med någon sätter ältandet igång. Är han kär eller inte? Ska han stanna kvar eller göra slut? Philip tror själv att ältandet har med gamla erfarenheter att göra. Under gymnasieåren hade han det tufft. Utfryst i skolan, svår acne och oroligt hemma gjorde att Philip drog sig undan och fick svårt att uttrycka vad han kände. Men nu är han vuxen och vill gärna komma vidare i livet. Träffa någon att dela det med, skapa en relation som håller. Men hur vet man att det är rätt när man alltid tvivlar på vad man känner?

Lisa vet vad det innebär att vara mobbad. Att känna andras blickar, höra hur de viskar, mötas av bortvända ryggar. Idag är Lisa vuxen men i hennes huvud ekar fortfarande orden: dum, ful, äcklig. Lisa är 26 år och bor idag med sina två hundar. - Utan hundarna hade jag inte klarat mig, säger Lisa. Det är för dem jag fortsätter leva. Men ibland önskar jag att de inte fanns, för då hade det varit lättare för mig att också själv försvinna.Lisa var mobbad under stora delar av sin skoltid. Mobbingen gjorde henne ensam och hon har fortfarande svårt att känna sig bekväm tillsammans med andra. - Jag gillar inte ögonkontakt. Jag vill inte att någon ska se mig, se den jag är. Skammen från då är så svår att bli av med.Men hundarna påminner Lisa om det som är ljust i livet. Om hur bra hon är på att älska och hur det är att få kärlek tillbaka. - De stunderna vet jag att jag vill leva. Men minnena vill jag inte ha med mig längre. 

- Hos pappa längtade jag efter mamma och hos mamma oroade jag mig för pappa. Jag kände mig aldrig hemma någonstans, berättar Sandra, om hur det var att ha skilda föräldrar. Idag är Sandra själv mamma och har nyligen separerat. Hon är livrädd för att göra samma sak mot sina barn som hennes föräldrar gjorde mot henne.  - När jag var liten dolde jag allt jag kände. Jag grät när jag åkte till pappa men sa att det var för att jag hade ont i magen. Så vill jag inte att mina barn ska ha det. Istället försöker Sandra visa sina barn att det är okej att längta och vara ledsen. Att hon klarar det. Men de egna minnena från barndomen är svårare att hantera, tycker Sandra. Hon får fortfarande ofta känslan att hon är i vägen och att hon gör någon annan illa om hon visar vad hon verkligen känner.

På flygplatsen i Teheran står en ensam pojke. Han är på väg på sitt livs stora resa, från föräldrarna i Iran till farmor och farfar i Sverige. Det är 30 år sen nu men för Amir pågår resan fortfarande. - Jag ser människor här i Sverige som går med raka ryggar, säger Amir. Som verkar trivas med livet. Jag vill också kunna känna så. Leva fullt ut. Men istället plågas Amir av stark oro och ångest. Han vågar inte satsa, inte ta beslut, inte riktigt börja sitt liv som vuxen. - Det är som att andas genom ett sugrör. Jag försöker och försöker men får aldrig tillräckligt med luft.I Sverige tvingades Amir bli stor över en natt. Hans egna behov kom alltid i andra hand. Men det var då det. Hur släpper man sitt gamla bagage och börjar om på nytt?- Det känns som jag har ett hål inombords. Kan jag täta det hålet, kan jag bli hel igen? undrar Amir.

Fannys pappa är alkoholist. Som liten stod hon ofta i trapphuset och lyssnade efter ljud från lägenheten. Om det var bråk därinne, eller inte. Innan hon klev in. -Vi pratade aldrig om missbruket, berättar Fanny. Och i skolan var jag glad och kallades för skolans solstråle. Ingen visste vad som hände där hemma. Det är först som vuxen som Fanny förstått hur mycket pappans missbruk påverkat henne. Idag lever hon ensam och vill gärna träffa någon att dela livet med. Men så fort hon börjar dejta kommer historien ikapp henne. - Jag är som en magnet för missbrukspersoner, säger Fanny. De dras till mig och jag till dem. Så vill jag inte ha det längre, men hur gör man för att bryta sitt medberoende?

- Ilskan kommer ofta helt oväntat, säger Elisabeth. Som en flod, som bara väller fram. Jag kan inte kontrollera den och så vill jag inte ha det längre. Elisabeth har flera kraschade relationer bakom sig. Idag lever hon i ett fungerande förhållande och vill inte också det ska bli förstört.- Jag känner igen ilskan från min mamma, som ofta blev arg i de mest oväntade situationer när jag var barn. Först som vuxen förstod Elisabeth vad det var som gjorde hennes mamma så rasande. Utåt sett var familjen lyckad och välfungerande, men under ytan fanns en hemlighet som satt djupa spår hos Elisabeth. Hon ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att släppa sin historia och kunna njuta av allt det hon skapat i livet som är bra.

- Jag vill aldrig mer känna den där smärtan, säger Sanne. Den som gör mig så rädd att jag bara vill fly. Bort från verkligheten. Sanne vet hur det är att må riktigt dåligt. När verklighetens konturer suddas ut och världen blir skrämmande och otrygg. Det var efter hon varit med om en svår och smärtsam upplevelse som det hände första gången. Efter det blev livet inte sig likt igen.- Jag har alltid haft en inneboende kraft, säger Sanne. Ett hopp och en tillit till livet. Den vill jag hitta tillbaka till nu. Jag tror jag är på god väg, men hur gör jag om rädslan blir för stark igen?

- Jag har ett enormt behov av att kontrollera mitt liv, säger Anna, 24 år. Vad jag äter, vad jag gör och vad alla andra gör. Missar jag något är jag rädd att katastrofen ska komma. Och panikångesten. Varje morgon gör Anna en lista på vad hon ska hinna med under dagen. När kvällen kommer är det dags att bocka av den. Och då kommer domen – har hon klarat det, eller inte? Men att leva upp till alla måsten är väldigt tröttsamt. Snart orkar inte Anna mer. - Jag går alltid på tå, faktiskt rent bokstavligt, berättar Anna. Hela min kropp är spänd och det gör mig helt utmattad. Jag får liksom aldrig vila.  Hur ska Anna få kraft och mod att sätta ner foten och släppa lite på kontrollen?

Linda kan få för sig saker. Som att en partner är otrogen eller att en vän svikit. Ofta visar det sig att hon har fel, men ibland vågar hon inte ens ta reda på sanningen. Istället går hon. - Jag lämnar hellre relationen än riskerar att upptäcka att jag blivit sviken, säger Linda. Men nu har jag tröttnat på det. Linda befinner sig just nu i en relation där hon känner sig ovanligt trygg. Och hon skulle vilja våga lita på att den faktiskt håller. Så hur gör man, när intellektet säger en sak och känslorna en annan?

Lena vaknar mitt i natten av mardrömmar. Ofta är temat detsamma någon är full och hon är en liten, oskyddad flicka. Vad ska hon göra för att få stopp på drömmarna? Och vad vill de säga henne? Lena växte upp med en alkoholiserad pappa och med en mamma som hade fullt upp med att klara av vardagen. Hon vande sig tidigt vid att hålla tyst om sina egna behov och blev den som fanns till för andra.- Jag var som en tapetblomma, säger Lena. Någon som fanns där och iakttog men som ingen riktigt brydde sig om. Nu är Lena nybliven pensionär och har mycket tid att tänka. På dagarna målar och skriver hon, men på nätterna kommer minnena från barndomen tillbaka i drömmarna. Hon ringer Radiopsykologen för att be om hjälp.

Magnus har fått nog. Av grus i hallen, kvarglömda kaffekoppar och obäddade sängar. Hans fru har en annan uppfattning och frågan är - vad gör man när man inte står ut med vissa drag hos sin partner? De har levt ihop i tolv år. Har barn och en vardag att sköta, tillsammans. Men när det kommer till städning och ordning och reda tycker Magnus att hans fru inte håller måttet, helt enkelt. I alla fall inte hans mått. Han blir irriterad och sur, tystnar och vänder sig inåt. Och hon blir så klart arg på att han går runt och surar. Samtidigt finns det mycket i relationen som funkar bra och som är värt att kämpa för. De har prövat parterapi men nu har de bestämt sig för att söka hjälp på var sitt håll. Magnus ringer Radiopsykologen med frågan: hur ska jag jobba med mig själv för att komma vidare ur det här? 

Martina är 19 år. Hon går sista året på gymnasiet och tycker att varje dag i skolan är en plåga. På rasterna hänger de andra i stora gäng men Martina går alltid för sig själv. - Det är väldigt ansträngande att vara ensam, säger Martina. När jag kommer hem är jag jättetrött och behöver vila. Men nästa dag måste jag ju gå dit igen.Ensamheten började i sexan med att kompisarna fick nya intressen och blev ytliga, som hon säger. Martina kände att hon inte hade något gemensamt med dem längre och drog sig undan. Ungefär samtidigt fick hon känslor för sin bästa tjejkompis, något som hon inte vågade berätta om för någon. Istället isolerade hon sig allt mer. Hur ska hon göra för att bryta ensamheten, när den blivit en så stor del av hennes liv?

Jenny är 40 år och tycker att hon borde veta vem hon är. Men istället känner hon sig mer vilsen än någonsin. Och rädd. För inuti henne finns nåt som ibland skrämmer henne väldigt. - Det är som en svart skugga, säger Jenny. Ett monster, som gärna visar sig de dagar då allt känns lite bättre. Som säger att jag inte är värd nåt och att jag borde låta bli att försöka. Men skuggan är också min bundsförvant för vi känner varandra så väl. Just nu befinner sig Jenny mitt i en separation och det gör att frågorna kring vem hon egentligen är och vad hon vill med sitt liv blir ännu mer aktuella. Hon kämpar med att hålla masken utåt och att samtidigt få styr på alla stormiga känslor som finns inuti. Hur ska Jenny göra för att tysta monstret och ägna kraften åt att styra livet åt det håll hon vill?

Maria har varit arg nästan så länge hon kan minnas. När hon vaknar är hon arg, när hon kommer hem från jobbet är hon arg. Det har blivit som en ond cirkel. - Jag vill vara vänlig mot människor men det blir oftast precis tvärtom, säger Maria. Ibland känns det som om jag beter mig värre än min tonårsdotter.Marias läkare säger att hon förmodligen är deprimerad, för att hon är missnöjd med delar av sitt liv. Själv tror hon att ilskan beror på att hon alltid ställt upp för alla andra, före sig själv. Men varför kommer känslorna ut just i form av ilska? Och vad ska Maria göra för att få stopp på det?

För några månader sen skrev Monika ett brev till sin mamma. Det var hennes sista försök att få svar på de frågor hon har om sin barndom. Men det kom inget svar och nu har Monika slutat hoppas. - Alla barn har rätt att bli sedd av sin förälder. Det har jag aldrig blivit, säger Monika.Men istället för att fortsätta gå omkring och känna sig bortvald av sin mamma bestämde sig Monika för att klippa banden med henne. Det var inget lätt beslut. Sorgen över att aldrig ha fått den mamma hon längtat efter är stor. Samtidigt känner sig Monika lättad. Och hon ringer till Radiopsykologen med frågan; får man verkligen välja bort sin egen förälder? Producent: Siri Ambjörnsson

Hedvig har alltid känt sig blyg. Som liten befann hon sig i utkanten av kompisgänget. När hon blev tonåring fick träningen henne att tänka på annat. Men snart tog den helt överhanden. Om jag inte tränar varje dag eller äter exakt det jag planerat så blir jag otrevlig mot alla och känner att jag misslyckats.  Hedvig har svårt att vara spontan och när de andra sitter kvar och pratar på en fest så går hon alltid hem. Det har gått så långt att hon knappt vet vem hon är, om hon inte tränar. Så hur ska Hedvig göra för att ta reda på det?Producent: Siri Ambjörnsson, Klippan Produktion

- Jag har alltid brytt mig mycket om vad andra människor tycker om mig, säger Nils. I botten handlar det nog om att jag är rädd för att inte duga. Nils är 27 år och har mycket han skulle kunna känna sig nöjd med i livet. Sin familj, sina nära relationer. Men istället ägnar han väldigt mycket tid åt att fundera över vad andra människor tänker och tycker. Om honom. Och det är nästan alltid negativa saker.- Mitt logiska jag förstår att det nog inte är sant. Men känslan säger att jag borde skämmas.Producent Siri Ambjörnsson Klippan [email protected]

För några år sen fick Kristina, 50, sin asperger-diagnos. Men den har inte varit till nån större hjälp. Hon undrar forfarande om det är diagnosen som ska förklara svårigheterna i hennes liv. Tidigare hade Kristina fått höra av en psykolog att hennes problem var att hon var lite oorganiserad. Men efter en utredning fick hon alltså veta att hon har asperger. Vad betyder det egentligen? Hon känner sig utlämnad till sig själv och sina svårigheter med att få en struktur i vardagen. Hon passar in och drömmer om en annan sorts liv. Ett liv som den danske bonden på tv lever. Frågan är hur hon ska nå dit?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Helena upplever att hon inte har kontakt med sina känslor. Framför allt inte positiva känslor. Framför en film på tv kan hon gråta. Men så mycket mer är det inte. Utan känslor blir livet tomt. Helena är 46 år och har haft det här problemet sen tonåren. Innan dess minns hon att hon kunde känna ömhet för gamla. Och det kändes bra tillsammans med en pojkvän under en period. Utåt sett tror hon att hon verkar glad och levande. Men på insidan är det fruset. Hon hade hoppats att terapi skulle hjälpa henne att börja gråta och sen komma loss. Men hittills har det inte blivit så. Finns det nån väg framåt för Helena?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Linda är sjukskriven sen flera år pga utmattning. Just nu lever hon ett mycket begränsat liv, som om hon hade en fotboja. Hon vill tillbaks till sitt gamla liv, men vet inte hur. Linda vill mer än vad hon klarar av. Så fort hon anstränger sig för mycket stänger hjärnan av och hon somnar. Om hon tar en  promenad, som hon gjorde förr, måste hon vila i dagar efteråt. Samtidigt vill hon vara en stödjande och busig mamma till sina två barn. Hur ska hon komma vidare  - till både nytt jobb och ett aktivt socialt liv. För nu har hennes liv hamnat i baklås.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Maria var rädd för sin autistiske son. Och 16-åriga Hanna kände sig förminskad när hon pratade med hjälp av sin dator. Vad hände efter samtalen med Allan? Vi återvänder efter ett halvår. Marias son fick en autism-diagnos för några år sen när han var 1,5 år gammal. Hon och sonen behövde inte varandra, kändes det som. Hennes största önskan var att han skulle kalla henne "mamma". Maria brottades med sin sorg och sina skuldkänslor. Har nåt förändrats efter hennes medverkan i Radiopsykologen?Hanna har stora rörelsenedsättningar, använder en taldator för att kommunicera och känner av folks fördomar varje dag. - Jag är inte dum i huvudet, det är bara min kropp som är det, sa hon förra gången. Hon skulle vilja säga ifrån när hon blir illa behandlad. Hur har hon det idag?Producent: Anna-Brita Lindqvist       

När Elna var spädbarn blev hon placerad hos en moster. Några år senare kom hon tillbaka till familjen. Men hon där kände hon sig utanför. Nu är hon 92 och funderar på traumat. Hur har hon påverkats? Elna bär med sig en känsla av att ha varit övergiven och överflödig. Hon har aldrig pratat om vad hon var med om. Eller kanske har ingen velat lyssna? "Du har ju haft ett bra liv", säger folk. Men nu, innan det är för sent, vill hon samtala med en psykolog för första gången i sitt liv. För visst är det så att barndomen formar ens liv?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Hur kan jag skaffa mig energi som varar? Det undrar Rasmus, 48, som har tumörer på stämbanden. Hittills har han opererats mer än 50 gånger. Han lever med ständig oro och undrar över sin framtid. Varje gång han sövs är en påfrestning, både fysisk och psykisk. Så fort han har opererats är det dags att börja tänka på nästa gång. Och varje gång finns rädslan att han inte ska vakna upp. Han försöker skaffa sig energi genom att motionera, njuta av naturen och fotografera. Men gnistan räcker bara en dag eller två, sen är han tillbaka i den nedåtgående spiralen. Om han säger nej till operation kan tumörerna spridas till lungorna. Men ibland tänker han att det får gå som det går - bara han slipper dessa ständiga ingrepp.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Axel är 25 och får för sig att människor inte tycker om honom på riktigt. Han älskar - men kan inte tro att nån kan älska honom. Fast egentligen vet han att det bara är hans tankar som snurrar igång. - Det är så dubbelt, säger Axel. Han tänker att andra uppfattar honom som jobbig och som en sämre människa. Men ingenting tyder på att de känner så. Tvärtom säger de flesta bara snälla saker. Men det är nog bara för att trösta honom, tänker han. Ibland tror han att han bär på ett inre mörker. Eller också finns det bara i hans fantasi.En sak hände i hans tidiga tonår som kan vara förklaringen. Men nu är han trött på att analysera och må dåligt.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Sofia, 18 år, beskriver sig som deprimerad och utan lust till nånting. Hon har hoppat av både gymnasiet och folkhögskola och känner sig ensam och isolerad. Hon vill jobba men sover mest bort dagarna. Sofia har en läkarkontakt och väntar på utredning och sen kanske psykologsamtal. Men väntetiden är jobbig. Förut var hon glad, hängde med vännerna och höll på med musik. Men nu pratar hon om sin ångest och osäkerhet. Om fem år skulle hon vilja vara en sån som har koll på sig själv och sysslar med nåt kreativt. Men hur ska hon nå dit?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Irenes vuxna dotter har tagit avstånd från sin mamma. De har inte haft kontakt på tre år. Hon svarar inte på brev eller i telefon. Irene är ledsen och saknar dottern varje dag. Men hon är också arg. Irene har också tre söner som hon har en okomplicerad relation till. Men med dottern har det varit knaggligt i många år. Irene tror att det finns en besvikelse i botten. Hur ska hon kunna återfå kontakten med sin älskade dotter? Eller måste hon acceptera avståndstagandet och försöka gå vidare? Producent: Anna-Brita Lindqvist

Jenny tycker att hennes partner ger henne för mycket uppmärksamhet. Hans krav på närhet gör att hon drar sig tillbaka. Han blir orolig och vill ha ännu mer kontakt. Hur ska de komma ur rundgången? Jenny är 34 år och sambo sen två år tillbaka. Hon vill verkligen att deras relation ska förbättras. För han är hennes stora kärlek. Men hon är van att klara sig själv och behöver stunder av ensamhet och koncentration. Både Jenny och sambon vill förstå varandra bättre. Och de vill att deras kommunikation ska bli tydligare.Producent: Anna-Brita Lindqvist 

Bosse är 59 år och blev arbetslös för ett drygt år sen. Nu är han placerad i Fas 3. Ersättningen är låg och han upplever att andra styr hans liv. Hur ska han hantera stressen och oron för ekonomin? Tidigare hade han jobb, hus och familj. Han mådde bra och tyckte att han hade koll på det mesta. Nu håller han på att bli en bitter gammal gubbe, säger han. Han har blivit känslig för folks blickar och märker att han håller på att tappa självkänslan.- Hur ska jag sluta grubbla, är Bosses fråga till Radiopsykologen.

Efter ett halvår med en ny man brukar Monica hitta fel, bli irriterad, vilja göra om honom. Hon bryter men ångrar sig efteråt. Är det nåt fel på henne, som inte kan acceptera en partner som han är? Monica är 61 år och skäms över att hon inte kan få till en relation som håller. Och hennes vänner undrar varför hon hela tiden letar fel hos männen.Hon har läst mängder av böcker om relationer och anar att det handlar om problem med anknytning och tillit i barndomen.Prodcucent: Anna-Brita Lindqvist

Charlotta är 47 och har inte haft kontakt med sin mamma på 8 år. Nu vill hon försöka lösa upp knutarna, innan det är för sent. Men det finns många sår och vägen till försoning känns svår och osäker. Hela hennes uppväxt var en lögn, tycker hon. Och hon har behövt arbeta mycket med sig själv för att förstå vad hon varit med om. Idag vill hon vara rak och öppen i sina relationer. Och då måste något ändras mellan henne och mamman.Producent: Anna-Brita Lindqvist  

Flyktingströmmen påverkar Elisabets vardag. Hon gråter och får dåligt samvete över att hon inte hjälper till mer. Hon känner sig uppgiven och hjälplös. Hur ska hon hantera alla sina känslor? Elisabet tänker på hur flyktingarna har det varje dag. Och hon följer situationen hela tiden genom medierna och Facebook. Hon har det så bra medan många andra har det så dåligt. Men hon orkar inte ställa upp så mycket som hon tycker att hon borde.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Hanna har nyss fått barn. Hon vill bryta det sociala arvet som funnit i hennes familj i generationer. Men hur ska hon göra för att ge sin dotter trygghet och stabilitet? Nåt hon själv aldrig har fått. Dottern ger Hanna kraft. Dottern är hennes talisman. Hon vill att hennes barn ska växa upp till en fri människa som aldrig ska behöva tvivla på sitt värde. Men tänk om Hanna skulle brista - så som hennes föräldrar brast? Hanna ringer till Radiopsykologen för att få samtala om föräldraskap, kärlek och oro.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Mattias har alltid gått sin egen väg och beskriver sig som en ensamvarg. Men nu, när han är 25, börjar priset för hans oberoende bli tydligt. Han känner sig ensam. Och han längtar efter sammanhang. Mer från Bokmässan: Allan Linnér intervjuar Susanna Alakoski.Under hela uppväxten har Mattias lärt sig att klara sig själv. Och det är viktigt för honom att inte ta den lätta vägen och bli som alla andra. Men kanske är hans kritiska hållning ett problem? Och kanske borde han hålla mindre distans till andra människor? När han tänker på framtiden blir han rädd. Han förstår han att något i hans liv måste ändras.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Lena är 69 år och kämpar med att förstå och förlåta sig själv. Livet blev inte som hon tänkt sig. Efter många förluster vill hon gå vidare, stå upp för den hon är och inte vara så trevlig jämt. Lena känner fortfarande sorg över skilsmässan för 14 år sen och över en sjukskrivning som gjorde att hon aldrig kom tillbaks till yrkeslivet. Hon saknar en riktig gemenskap, trots att hon försöker leva ett utåtriktat liv. Men allra mest vill hon lära sig att tycka om den lilla flickan som växt upp och blivit en mogen kvinna. Och att acceptera det liv hon faktiskt har idag.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Laura beskriver sig som galet svartsjuk på sina mäns förflutna. Hon rotar, googlar och frågar. Det är som en sjukdom som river och sliter sönder, både henne själv och alla hennes relationer. Lyssna på Allan Linnér på Bokmässan om RadiopsykologenLaura är 54 år och har haft det så här i 30 år. Hon är inte svartsjuk i realtid utan allt handlar om tidigare kärlekar och förhållanden. Krafterna inom henne är som åskväder och blixtar med gråt och skrik. Men nu vill hon inte längre vara skogstokig. Hon vill uppföra sig värdigt och inte förstöra det nuvarande äktenskapet. Också.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Hur kunde Lydia vara kvar i ett förhållande som förminskade henne? Hur kunde hon anpassa sig så att hon inte visste vem hon var? Efter många år bröt hon. Men fortfarande har hon inte förlåtit sig själv.  Lydia är 55 år, välutbildad och kompetent. Ändå levde hon i mer än 15 år i en relation som hon visste inte var sund.Men han var hennes livs kärlek och hon hittade hela tiden ursäkter för hans kritik och missnöje. Nu är hon på väg tillbaka till sitt gamla jag. Men hon undrar hur det kunde bli som det blev. Och hon behöver hjälp för att komma vidare. Producent : Anna-Brita Lindqvist 

Linnea är trött på att vara ledsen. Hon känner sig tom och tycker att allt är meningslöst. Hon förstår inte varför, för allt i hennes vardag fungerar. Så här ska väl inte livet vara när man är 30 år? Hon funderar mycket på meningen med livet och känner sig vilsen. Saker som var roliga förut är inte roliga längre. Och hon har hamnat i en ond spiral som gör att hon känner allt mindre lust över huvud taget. Är det nåt fel i hennes hjärna? Hur ska hon få tillbaka livslusten?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Johan är 32 år och har haft perioder av nedstämdhet ända sen han var liten. Han mår dåligt, blir handlingsförlamad och isolerar sig. Han förstår inte varför. Det är inte den här personen han vill vara. När Johan kontaktar Radiopsykologen är han sjukskriven från jobbet pga ångest och sömnproblem. Efter en tids vila mår han nu bättre och är på väg tillbaka till sitt vanliga aktiva liv igen. Men han är rädd att depressionerna ska komma tillbaka, som dom gjort förut.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Marias son är drygt tre år och har en autism-diagnos. Hon skulle vilja njuta av honom men i stället är hon rädd. Hennes största önskan är att sonen någon gång skulle kalla henne mamma. Maria är rädd när han skrattar och gråter, när han sover och inte sover och när han äter och inte äter. Ibland känner hon tömd och ibland överfull. Hon skulle vilja nå fram till sonen. Och så skulle hon vilja bli av med sina skuldkänslor.-ibland känns det som om vi inte behöver varandra, säger hon.Maria ringer till Radiopsykologen med sin sorg och sin förtvivlan.-Kommer det alltdi att vara så här, undrar hon. Producent: Anna-Brita Lindqvist 

Mia, 35, kan inte låta bli att flirta med andra. Hon får en kick av uppmärksamheten, blir glad och fri. Men det har gått för långt. Hon vill ändra sitt beteende så att hon inte förstör sin familj. Mia kan ibland bli äcklad av sig själv. Hon älskar sin man och vill inte att de ska separera. Det borde vara lätt att stoppa det här destruktiva beteendet, säger hennes förnuft. Men uppmärksamheten har blivit som ett beroende. Hon förstår sig inte på sig själv och hennes fråga till Allan är: i vilken ände ska jag börja?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Desiré längar efter ett vanligt liv. Med skratt, glädje och kärlek. Hon har kämpat med destruktiva relationer länge. Men hon kommer inte loss. Hon känner att hon sitter fast i ett träsk. Desiré har lagt ner massor av pengar på terapi, men tycker fortfarande att det mesta är jättejobbigt. Hon vet inte vilken väg hon ska ta i livet. Kanske har hon hamnat i en livskris? Egentligen tror hon inte att hon att hon kommer vidare innan hon gjort upp med sina föräldrar.Producent: Anna-Brita Lindqvist

När Daniel inte mår bra blir han krävande och svår att ha att göra med. Ju mer kärleksfulla relationer, desto mer tar han avstånd. Hur hänger ihop med att han skickades ensam till Sverige som 8-åring? Han blev lämnad av sin familj i hemlandet och först många år efteråt kunde dom återförenas i Sverige. På många sätt har livet här varit bra och många ser honom som glad och framgångsrik. Men Daniels historia finns kvar på insidan. Nu är han 46 år gammal och vill komma ifrån sin tendens att distansera sig från det nära och utlämnande. Producent: Anna-Brita Lindqvist   

Eva klarade inte av alla kraven, egna och andras. Hon hade redan blivit mamma, men var nära att ge upp. Hon var så stressad att hon inte kunde äta. Eva var med i programmet i höstas. Nu är frågan: vad hände sen? Allan Linnér ringer upp Eva sju månader senare.Åsa skriver i sitt brev om en sorg som nästan äter upp henne. Efter skilsmässan lever hon med sitt barn varannan vecka. Och hon har svårt att förlika sig med att mötas och skiljas från dottern flera gånger i månaden. Åsa vill ha hjälp att begränsa sin sorg.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Johanna mår dåligt av sin mammas kontrollbehov. Mamman vill veta vad dottern gör och var hon är. Själv beskriver Johanna sig som en pålitlig och vuxen person. Hon är 22 år och har bott hemifrån i fem år. Johanna känner sig inte som en egen människa. Hon blir ofri. Hon tycker att det räcker om hon och mamman hörs några gånger i veckan. Å andra sidan tycker hon synd om sin mamma som blir så orolig. Hur ska hon hantera den här konflikten?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Sigge, 38, har för lätt för sociala relationer. Han tar ansvar för samspelet med folk, ser hur andra mår och ger dom det dom behöver. Men han får inte så mycket tillbaka. Han blir besviken och tappar respekten. Han beskriver sig själv som färgseende, kanske alltför färgseende. Han ser och förstår och analyserar - till skillnad från många han möter. Samtidigt är han klar över att det här är en del av hans story om sig själv. Sigge hör av sig till Radiopsykologen för att han vill bli genomskådad.Producent: Anna-Brita Lindqvist  

Anna är rädd för att kriget ska komma till Sverige. Hon är medveten om att alla inte känner samma oro. Men kanske är hon den enda som har förstått allvaret? Samtidigt känner hon att rädslan är orealistisk. Anna är uppvuxen med att ta rädslan för kriget på allvar. Både hennes mamma och mormor levde med samma skräck. De hade sovsäckar, konserver och spritkök hemma - om det värsta skulle hända. Och Anna måste behärska sina impulser att själv börjar bunkra förnödenheter hemma.  Ibland tänker hon att hon skulle flytta till ett annat land för att komma undan. Men samtidigt kan hon skratta åt sig själv och sin oro. Och hon skäms för att hon kanske fört över sin rädsla till sina barn.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Hanna möts av fördomar och känner sig förminskad. Hon är 16 år och har stora rörelsenedsättningar. Hon pratar med hjälp av en röst på datorn. Hur ska hon hantera sitt totalberoende av andra människor? Hanna utsätts ofta för kränkande behandling och diskriminering. Det verkar inte vara så noga med personer som har svåra funktionsnedsättningar, tycker hon. Många tycks tro att hon är dum i huvudet.I skolan  frågar lärarna om det är verkligen hon som gjort uppgiften. Det får henne att tvivla på sin förmåga.Hon skulle vilja säga ifrån när någon behandlar henne illa, men i stället backar hon.Hanna samtalar med Allan Linnér om hur hon ska möta svårigheterna och bli mer kaxig.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Karin känner sig vilsen och ostabil. Hon förstår att hon måste hitta tryggheten i sig själv. Men rädslan att inte bli älskad gör att hon lägger undan sina egna behov. Rädslan har blivit ett socialt handikapp. Karin är 39 år och tycker att hennes otrygghet ställer till det i hennes relationer. Hon fokuserar på sin sambo och vet till slut inte vad hon själv vill eller behöver. Det här har varit ett mönster genom hela livet. Men nu är hon trött på att må dåligt och att vara i destruktiva relationer. Hon vill bli av med det tunga och börja känna sig fri.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Stina och hennes syskon äger ett släktställe tillsammans. De andra vill sälja. Men kanske inte Stina. För henne handlar det om känslor och familjehistoria. Och nu vet hon inte vilken väg hon ska gå. Stället har funnits i släkten i över hundra år och mycket omsorg och kärlek har investerats i gården. Stina är rädd för att skära av sin egen historia om de säljer. Hon känner också en plikt gentemot tidigare generationer att fortsätta att vårda stället. Samtidigt som hon inte vet om det är praktiskt och ekonomiskt möjligt för henne att ta över själv. Och kanske är det inte heller bra fastna i det som har varit.Stina ringer till Radiopsykologen för att få nya perspektiv på hennes dielmma: sälja eller inte sälja? Producent: Anna-Brita Lindqvist

Helene beskriver sig som en väldigt avundsjuk person. Hon är 28 år och ser upp till andras karriär, utseende och privatliv. Missunnsamheten gör henne till en person som hon inte vill vara. För det kommer alltid springa folk framför henne som har gjort mer, tänkt mer, känt mer och hon kommer alltid undra vad hon  hade kunnat göra annorlunda för att bli lika bra. Kan det finnas sätt att förstå avundsjukan och bli fri från den?Producent: Anna-Brita Lindqvist 

När Cecilia var gravid för andra gången var hennes sambo otrogen. Det krossade henne totalt och hon lämnade honom. Nu har det gått 6 år. Men hon kan inte komma över sveket. Tankarna tar hennes kraft. Cecilia är 28 år idag och lever ensam med sina två barn. Fortfarande gör det ont så fort hon tänker på det som hände. Och hon har svårt att hälsa på i den stad där hon och ex-sambon bodde tillsammans.På nätterna kan hon ligga vaken och grubbla på varför det blev som det blev. Hon längtar efter en ny kärleksrelation men har svårt att lita på människor. Och hon är rädd för att barnen alltid kommer att påminna henne om det stora sveket. Producent: Anna-Brita Lindqvist

Viola är vilsen och handlingsförlamad. Hon är 68 år och har tränat anpassning hela livet. Efter många förluster och som nypensionerad har livet kommit ikapp henne. Nu känner hon sig ensam. Tidigare var det många som behövde  hennes ork och hennes tid. Men efter många förluster har hon nu blivit ensam med bara en vuxen dotter i närheten. En son har gått bort, den andra sonen har flyttat utomlands och relationen med särbon tog slut.Förut handlade det mesta om att jobba och att överleva. Men nu har hon plötsligt fått tid för sig själv, för mycket tid kanske. Och hon känner att tankar och känslor snurrar runt i hennes huvud.Nu hoppas Viola att det ska säga ”klick” så att hon kan förstå varför det blev som det blev. Och så att hon ska kunna gå vidare med sitt liv. Producent: Anna-Brita Lindqvist

Erik är 17 år och längtar efter en person han kan vara helt sig själv med. Han längtar efter närhet och förtrolighet. Och han längtar efter att kunna kasta av sig masken "Erik, den glada killen". Det kan komma som ett hugg när som helst på dagen. Det är då han känner att han skulle behöva nån att dela allt med.Erik är social och har lätt att lära känna andra människor. Han tar mycket ansvar för hur andra har det och känner. Ofta går han på högvarv och har svårt att slappna av.Kanske är han inte som andra killar i hans ålder, dom som mest håller på med sociala medier. Kanske tänker han för mycket?Och kanske måste han känna efter mer vad han själv behöver?   Producent: Anna-Brita Lindqvist

Iris är 30 år och känner sig ofta orolig och stressad. Det yttre livet beskriver hon som perfekt: en underbar man, ett barn hon älskar, fina vänner. Det är bara på insidan som hon inte har det bra. Iris blir arg på sig själv över att hon inte kan uppskatta livet som det är i stunden. Hon är alltid 18 steg före och planerar så att allt ska bli lyckat. Men allt oftare får hon ångest, med ett tryck över bröstet och en känsla av en torktumlare inne i öronen. Hon kan inte hantera sig själv längre. Nu får det vara nog, tycker hon och ringer till Radiopsykologen med frågan: Hur ska jag lära mig att släppa taget? Producent: Anna-Brita Lindqvist

Teresa har varit en hård och sträng mamma. Hon misshandlade sina barn fysiskt och psykiskt under uppväxten. Går det att förlåta? Hon och tre andra brevskrivare får svar av Allan Linnér. Jenny undrar varför hon ljuger trots att hon mår dåligt av det.Hedvig skriver om sin oro för sin funktionshindrade dotters framtid.Och Aisha har isolerat sig eftersom hon känner sig överlägsen de människor hon möter. Henns barn tycker att hon ska börja leva ett bättre liv.Alla har de skrivit brev till Radiopsykologen för att få råd och synpunkter.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Ami älskar att måla och skriva och har gått många konstnärliga utbildningar. Aldrig känner hon sig så levande som när hon kommer igång med sin kreativitet. När hon går på kurs är det inga problem och hon känner flow. Men väl hemma så blir hon bara sittande. Det är det två år sen hon målade senast. I stället hamnar hon vid datorn med Facebook i  timme efter timme.Nu är hon 55 år och har egentligen all tid i världen för att skapa. Hon känner att livet skulle kunna vara rikare. Ami ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att spräcka bubblan och ta sig själv på allvar. Producent: Anna-Brita Lindqvist

När Britt gifte sig med sin man visste hon att han hade en ärftlig sjukdom i släkten. De fick två barn tillsammans. Nu lever Britt med en ständig skräck för att de vuxna barnen ska insjukna. Sjukdomen är en ovanlig och aggressiv form som drabbar yngre människor och det är 50 procent risk att barnen ska ha ärvt den. Britts före detta man dog ung av sjukdomen, precis som hans mor. Hur ska Britt hantera den panik som växer sig allt starkare inuti henne?

Andreas har många rädslor. Dom flesta är kopplade till kroppen. Ibland när han är på gymmet är han rädd att han ska dö. Så fort han känner nåt i kroppen tolkar han det till det värsta - att han håller på att få en hjärtinfarkt eller en stroke. Men Andreas är bara 34 år och har egentligen aldrig varit fysiskt sjuk. Men han har varit haft attacker av panikångest som han sökt hjälp för. Självbilden är att han är en kille som tränar och håller sig i form. Men ibland klarar han inte av att komma iväg utan sitter hemma och ser hur kroppen förfaller. Hur ska han kunna lita på att hans kropp fungerar?

Kristina har inte träffat sin vuxna dotter på tio år. Med ett telefonsamtal meddelade dottern att hon inte längre ville ha någon kontakt. Och Kristina följde hennes önskan, trots att hon inte fick någon förklaring till avståndstagandet. Men åren går och frågan växer i Kristina; gör jag rätt som respekterar min dotters önskan om att inte ta kontakt?

Erik är 53 år och har på senare tid börjat gräva i det förflutna. Och frågorna som kommer är svåra att hantera och gör honom sorgsen. Hur har han varit som make, pappa och son? Hans pappa kom som krigsflykting till Sverige efter andra världskriget och var svårt traumatiserad. Men tystnad rådde kring allt det som pappan varit med om. Som barn var Erik arg och besvärlig, som vuxen har han agerat som moralpolis. Och kanske hänger den dåliga relationen med äldsta dottern ihop med hur han själv hade det som liten? Erik hör av sig till Radiopsykologen för att få hjälp att nysta i alla trådarna.

Hur är det att lida av ätstörningar som vuxen kvinna? Och hur kan man hantera skamkänslor som man burit med sig ända sedan barndomen? Det är två frågor som Allan Linnér möter i dagens Radiopsykologen.

Moa har upplevt många traumatiska händelser i sitt liv. Det handlar om sjukdom, död och våldsbrott. Nu är hon 70 år och det mesta är lugnt omkring henne. Hon borde kunna andas ut, men det går inte. Hon är spänd och orolig, hoppar högt när telefonen ringer, ständigt beredd på det värsta. Hon känner sig helt slut och måste stålsätta sig för att inte bryta ihop.Moa ringer till Radiopsykologen med sin känsla av att ha fastnat i den här katastrofberedskapen. Hur ska hon få tillbaks glädjen och energin i livet? 

Elise är 29 år och fick ett missfall för två år sedan. Men trots att hon fått ett älskat litet barn sedan dess och missfallet var tidigt i graviditeten så är det fortfarande mycket laddat. Varifrån kommer den bottenlösa sorg som väller fram när hon tänker på den perioden? Och varför känns det som att hon ”lurat” sina nära och kära?

Lovisa, 28, känner att hon måste prestera i alla sammanhang. Hon upplever att det inte finns någon fredad zon där hon kan släppa taget. Hon måste ha koll på allt och vara duktig i studierna, på extrajobben, i alla relationer. För ett par månader sen fick hon en stresskollaps. Hon skakade, hackade tänder och hyperventilerade. Men det hon tänkte mest på var att hon måste iväg till jobbet. Efteråt kände hon att hon inte kan fortsätta att leva så här. Nu gör Lovisa det som  hon innerst inne känner är förbjudet - hon söker hjälp. Hon hör av sig till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag kunna sluta med sitt tvångsmässiga överpresterande? Producent: Anna-Brita Lindqvist

Radiopsykologen Allan Linnér svarar på lyssnarnas frågor.

Pär är 47 år och bär på en inre oro. En oro som sitter i hela kroppen och som han haft hela livet. Men det är först under de senaste åren som han tagit sina känslor och sin sorg på allvar. Han tror att sorgen kanske hänger ihop med uppväxten i en dysfunktionell familj. Nu känner han sig förvirrad. Pär ringer till Radiopsykologen för att få hjälp med att bearbeta det han varit med om. Kanske kan han bli av med känslan av ping-pong i huvudet. Producent: Anna-Brita Lindqvist

Elin växte upp med föräldrar som ständigt bråkade. Hon fick ofta medla mellan dem och samtidigt skydda sina syskon. Som vuxen hamnar hon gång på gång i destruktiva relationer med män som inte respekterar hennes gränser. Hur ska hon bryta det mönstret? Och hur ska hon kunna känna tillit till människor igen? Producent: Frida Derwinger

Vera är 80 år och tyngs av minnen från barndomen. När hon var liten ansträngde hon sig hela tiden för att bli sedd av sin pappa. Men det räckte aldrig och hon kände att hon inte dög. För två år sen dog Veras äldsta dotter och nu håller alla gamla och svåra minnen på att ta över. Hon är trött hela tiden och känner att hon sover bort sitt liv. Hon tycker att allt är hennes fel. Vera ringer till Radiopsykologen för att prata om hur hon kan få lite lättnad. Producent: Anna-Brita Lindqvist

Johan är en ung bonde som tagit över släktgården som funnits i familjen i elva generationer. Men trots att allt går bra kan han inte slappna av och leva i nuet. Han säger själv att han lider av "duktig flicka-syndromet", vill vara alla till lags hela tiden och har ständig halvångest över allt han borde göra. Helst igår.Tillsammans med radiopsykologen Allan Linnér letar de sig tillbaka till barndomen och känslan av att "allt hänger på mig".

Teresa, 33, vill närma sig sin pappa. Men hon vet inte hur hon ska göra. Deras relation är stel och opersonlig. Och när de träffas ser de varandra knappt i ögonen. Hon har så många frågor att ställa. Hur ser han på sitt faderskap? Varför var han inte emotionellt närvarande när hon var liten? Borde inte ens barn vara det viktigaste i livet?Teresa ringer till Radiopsykologen för att få råd av Allan:ska hon våga prata med sin pappa om sin ilska, sin saknad och sin längtan?

Sofia går ständigt omkring med en känsla av att vara missnöjd. Så länge hon kan minnas har hon bedömt sig själv efter vad andra tycker om henne. Nu är hon på ett nytt jobb och prestationsångesten tar över allt annat. Den resultatinriktade arbetsplatsen med oregelbundna arbetstider lämnar henne med konstant oro över att inte prestera nog. Det går ut över familj och vänner. Nu ringer hon till Radiopsykologen för att få hjälp.

Kjell kände sig odödlig. Han jobbade 70-80 timmar i veckan och tog sig aldrig tid att tänka efter. Tills det en dag blev för mycket och han funderade på att avsluta sitt liv. Han fick så småningom "en hel hög diagnoser" och blev sjukpensionerad. Idag, när han är 59, har han tagit bort slangen från bilen som han planerat att gasa sig med. Han känner lust för livet igen, även när dagarna är gråa.Kjell ringer till Radiopsykologen för att ännu en gång gå igenom de traumatiska åren och försöka förstå hur han kunde låta det gå så långt.

Frank är 43 år och jobbar som tekniker. Han kände ganska omgående efter utbildningen att han inte trivdes med yrket - men valde att jobba vidare. Det ledde till en livskris och idag vantrivs han så mycket med sitt jobb att han ibland får självmordstankar. Frank ser ingen väg ut. Kan radiopsykologen Allan Linnér hjälpa honom? Producent: Frida Derwinger.

Eva är 19 år och känner att hur hon än anstränger sig så räcker det inte. Det räcker inte för hennes mamma, för hennes syskon eller för hennes sambo. Allra mest har hon egna krav på sig själv. Hon har alltid hjälpt till överallt och varit som en extra förälder för sina syskon. Men nu när hon har en egen dotter på tre månader så börjar hon bli trött, ordentligt trött. Ändå känner hon att hennes sambo vill att hon ska hålla hemmet i toppskick. Hon städar nästan jämt på kvällarna, hinner inte sova ordentligt och har tappat aptiten. För några år sen gick hon in i väggen och nu är hon orolig för att det ska hända igen.Eva samtalar med Allan Linnér om hur hon ska göra för att orka med sitt liv.

Allan Linnér svarar på fem brev från er lyssnare. Anna funderar kring hur man påverkas av en psykiskt sjuk förälder. Markus undrar hur han ska våga möta tjejer. Louise vill hitta en förklaring till varför klär hon sig i trasiga kläder. Anna lever med ständig smärta och undrar hur hon ska hantera det outhärdliga. Och Herman är orolig för en vän som blivit deprimerad efter en MS-diagnos.Nu får de alla svar av Radiopsykologen Allan Linnér.

- Jag vill bli fri från mina bojor och äntligen börja leva!Jessica är 56 år men känner sig som 40. Sen uppväxten med en alkoholiserad förälder brottas hon med ett medberoende som gör att hon har svårt att känna att hon har ett värde och får ta plats. Hon har ett arbete och ett socialt liv. Men en inre  tyngd gör att hon upprepar ett mönster hela tiden. Ett mönster som innebär att hon valt destruktiva män och inte kan köpa ett läppstift åt sig själv utan hellre ger bort det.Jessica samtalar med Allan Linnér om hur hon ska förstå att hon har rätt att må bra på allvar.

Malin växte upp med en pappa som slog både henne och hennes mamma och syskon brutalt. Genom stort mod och list lyckades hon överleva och är i dag som 37-åring en hel och trygg människa. Men vägen dit har varit lång och fylld av kamp och terapi. Malin var en av dem som hörde av sig efter vårt program om våld i nära relationer och ville berätta att det faktiskt är möjligt att gå vidare. Det blev ett samtal om ett barns överlevnadsstrategier, mod och terapins kraft.

-Hur kan jag leva med öppna sinnen i en värld som är så hotfull?Agneta lever ett gott liv och vet vad som är bra för henne. Det handlar t ex om att finnas som stöd för andra. Men tillståndet i världen, med krig och våld och hat, har trängt in i hennes inre och gjort henne handlingsförlamad. Den känslighet som är så viktig för henne håller på att bli ett problem. Och nu märker hon att håller på att distansera sig gentemot smärtan som finns i omvärlden. Och det vill hon egentligen inte.Hon ringer till Radiopsykologen för ett samtal som rör sig mellan psykologi, filosofi och andlighet.

Annikas pappa har druckit i hela hennes liv. Men det är först som vuxen som hon insett har hon är barn till en alkoholist. Hon försöker hjälpa sin pappa, men han vill inte närma sig henne på djupet eller ta emot någon hjälp. Nu ringer Annika till Radiopsykologen med den stora frågan: Var går gränsen för mitt ansvar för pappa?

Leif är 72 år och änkeman. För ett halvår sen träffade han en ny kvinna. Allt mellan dem är perfekt - allt utom synen på alkohol. Leif tar sig gärna ett glas vin och en whisky på kvällarna. Hans käresta har plågsamma erfarenheter av alkoholiserade män och blir orolig av hans drickande. Han vill inte bli betraktad som alkoholist och hon vill inte vara polis. Leif ringer till Radiopsykologenför att få råd i det här samlevnadsproblemet. Lasse skriver så här i sitt brev som Allan Linnér svarar på  i programmet:"Jag skulle vilja tala om ett problem jag har haft sedan ca 15 års ålder. Det är dessvärre så att jag tycker att det ar fruktansvärt obehagligt när folk tar i mig, hur vänskapligt det än må vara. Undantaget är min familj och min partner. Blir fruktansvart irriterad nar folk inte förstår att jag inte  tycker om att man går infor min personliga "radie" då jag allt som ofta signalerar med arga blickar eller ett avigt kroppsspråk att jag inte önskar någon beröring. Det här ett stort problem för mig och jag vet verkligen inte vad  jag ska ta mig till."

Ingmar är 61 år och jobbar nästan jämt. Ofta sex dagar i veckan mellan sju på morgonen och tio på kvällen. Men trots att både kropp och psyke tar stryk klarar han inte av att säga nej. Han vet att förklaringen finns ni barndomens törst efter kärlek, men hur kan han bryta detta och stanna upp? Och vad händer då? Nu samtalar han med Radiopsykologen Allan Linnér vid det enda ställe som gör honom lugn. Havet.

-Varje gång det inte blir som jag tänkt mig blir jag alldeles förstörd! Anna är 23 år och har haft svårt att klara motgångar ända sen hon var liten. Hon blir besviken över både stora och små saker och känner sig misslyckad och uppgiven. Samtidigt skäms hon över att hon reagerar så här, eftersom hon egentligen har det så bra. Anna ringer till Radiopsykologen med frågan: varför blir det så här? Och vad kan hon göra för att klara av motgångar lite bättre? Det första programmet med Allan Linnér efter sommaruppehållet. 

Katarina har levt hela sitt liv med en känsla av att vara ensam. Nu är hon nybliven pensionär och längtar efter närhet, men vet inte hur hon ska våga inleda en relation med en man. Hur ska hon få mod att utsätta sig för risken av bli avvisad igen? Och hur ska hon våga tro på att hon kan bli älskad - för sin egen skull?I bakgrunden spökar en smärtsam och våldsam uppväxt vars röster plågar henne fortfarande. Nu har hon ringt till radiopsykologen Allan Linnér för att få hjälp.

Sven, snart 70, bär på en stark oro. Det känns som ett öppet sår i solar plexus. Det gör lite mindre ont när han trycker mot magen med fjärrkontrollen. Problemet är att han inte har några problem: han har gott om pengar, alla runt omkring honom är friska och han går inte och väntar på något svårt besked.Ett svårknäckt fall för en psykolog, säger Sven när han ringer till Radiopsykologen.

Cornelia levde i många år med en man som först kontrollerade och senare även misshandlade henne. Det som började som en lång och stark förälskelse gick sakta över i våld. Hur kunde hon blunda så länge för vad som pågick?  Och var vad det som gjorde att hon klarade av att till slut bryta upp, polisanmäla och gå vidare? Hör Cornelia samtala med Radiopsykologen Allan Linnér om våldets mekanismer. Ett program i Sveriges radios temavecka om våld i nära relationer #enavalla

Lars-Erik har känt sig annorlunda hela sitt liv. Han sprutade ur sig idéer dygnet runt, samtidigt som han hade svårt att hänga med i skolan. Om inte hjärnan gick på högvarv så somnade han. Först fyllda 50 år fick han en förklaring – en ADHD-diagnos. Idag är kroppen tärd av sjukdomar till följd av diagnosen och han blir fort orkeslös. Vad beror denna matthet på? Och hur ska han hantera den bitterhet som kommer upp över att han inte fått hjälp med sin ADHD-diagnos tidigare?

-Jag vill leva vidare de åren jag har kvar. Och jag vill ha människor runt omkring mig. Anette är 68 år och har ett rikt och aktivt liv bakom sig. Hon gifte sig med en barndomsvän på äldre dagar men efter bara några år gick han bort. Nu har hon kämpat sig igenom sorgen och vill inte att hennes livsvilja ska rinna bort. Men hur ska hon göra när folk omkring henne är upptagna av familjen eller sjuka eller bara vill umgås via internet? Hur ska hon göra för att för att få nya riktiga vänner? Och hur ska hon undvika att bli arg och elak när omgivningen mest ser hennes funktionshinder och inte den människa hon är. Anette ringer till Radiopsykologen för att få råd. Karolina är 26 år och skriver i sitt brev till Radiopsykologen om svårigheterna med att kunna ta vara på det positiva i livet, eftersom hon vet att det ska ta slut. "Det här gör att jag aldrig är riktigt närvarande i nuet och alltid är lite sorgsen och orolig, även i de gladaste stunder. Jag vill förstås inte bli ledsen över sådant som egentligen gör mig glad. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det, hur jag ska hantera det. Har du något förslag?"

Johan är en ung bonde som tagit över släktgården som funnits i familjen i elva generationer. Men trots att allt går bra kan han inte slappna av och leva i nuet. Han säger själv att han lider av "duktig flicka-syndromet", vill vara alla till lags hela tiden och har ständig halvångest över allt han borde göra. Helst igår. Tillsammans med radiopsykologen Allan Linnér letar han sig tillbaka till barndomen och känslan av att "allt hänger på mig".

- Hur ska jag göra så att Molly får det så bra som möjligt? Och hur ska jag göra för att kunna gå vidare med mitt eget liv?När Alexander var 23 år blev hans flickvän gravid. När flickan var några månader gammalt kom det fram att han inte var den biologiska pappan. Men familjen fortsatte att leva tillsammans och Alexanders känslor för barnet var starka. Och det var självklart för honom att ta en stor del av föräldraansvaret. Nu är Molly 4,5 år gammal och Alexander har separerat från mamman sen ett drygt år. Han längtar efter Molly hela tiden. Men de biologiska föräldrarna har bestämt att Alexander inte ska få ha någon som helst kontakt med henne.Han säger att han alltid kommer att älska sin flicka och vill finnas där för henne. Men vore det bäst för Molly om han helt skulle försvinna från hennes liv?Alexander ringer till radiopsykologen Malin Edlund för att få råd i den här komplexa historien.

Jono är 20 år och gick ut gymnasiet för två år sedan. Nu känns det som om hon inte orkar med någonting och blir väldigt nervös i möten med andra människor. Själv kopplar hon ihop det med sin barndom och speciellt relationen med sin pappa, som hon bara träffade på loven. Hon kände sig inte trygg där och längtade hem till mamma. Nu har hon ringt till Radiopsykologen Malin Edlund för att få hjälp att komma vidare. Ingrid har istället skrivit ett brev till Radiopsykologen. Hon upplever att hon bara ger och ger, på jobbet och hemma. ”Jag ställer upp och tänker att nästa gång... Kanske någon annan fixar då? Men, nej. När jag läser vad jag skrivit ser jag att jag framstår som ett mähä...”, skriver hon. Hur ska Ingrid komma ur den rollen?

Vad gör jag för fel? Varför drar folk sig undan? Skrämmer jag bort dem? Ingalill är 73 år och har jobbat med sig själv och sina problem i mer än 20 år. Men fortfarande undrar hon över om det är något i hennes beteende som gör att hon blir så ensam. Ytliga bekanta går det bra med. Men när det skulle kunna bli en närmare realation så är hon på sin vakt. Och egentligen, säger Ingalill, har hon varit misstrogen mot människor i hela sitt liv. Kan det hänga ihop med den svåra uppväxten, undrar hon när hon ringer till Radiopsykologen. Lisa, 19 år, skriver i sitt brev att hon den sista tiden har blivit så lättskrämd. Alla oväntade ljud och rörelser skrämmer henne. Hon känner inte igen sig själv och vill ha tips och råd för att komma ifrån sin rädsla.

Kristin har ett jobb hon är bra på, en underbar familj och ett fint hus. Men ändå går hon runt med gråten i halsen. - Mitt liv är som havgregrynsgröt. Det är tråkigt, trist i färgen, inte gott och ingenting. Hon kallar det livskris. En växande insikt om att hon alltid funnits till för andra och tappat sig själv. Nu måste något förändras - men var ska hon börja?Kristin ringer Radiopsykologen för att få hjälp att sortera tankarna och ta tag i sitt liv. Sitt alldeles egna liv.

För drygt ett år sen förlorade Hillevi sin man efter ett långt äktenskap. Tiden efter makens död har varit svår och hon har tidvis mått mycket dåligt. Nu svänger känslorna fram och tillbaka, det är som om kalla och varma moln möts, säger hon. Hur ska hon veta om hon sörjt klart och om hon är färdig för en ny relation? Skulle en förälskelse bara vara en flykt undan det svåra? Och skulle det kunna bädda för ett  bakslag längre fram.Hillevi ringer till Radiopsykologen för att prata om både sorgen och glädjen. Är det dags att öppna dörren på vid gavel igen?

Fred förlorade sin 1-årige son i somras. Han föddes med en svår skada och Fred kämpade hela sonens korta liv för att han skulle få den hjälp och det lugn han behövde. Nu är kampen över – men Fred har svårt att gå tillbaka till sitt gamla liv. Han har inte tålamod med folk runtomkring sig och deras ”små” bekymmer, vilket blir ett problem både på jobbet och hemma. Nu har han ringt till Radiopsykologen Allan Linnér med frågan: hur ska man kunna fortsätta leva när det värsta redan har hänt?

I höstas separerade Marie från sin man. Han var psykiskt sjuk, med diagnosen bipolär. Marie hade blivit tvungen att stänga av sig själv och sjönk allt djupare ner. Till slut kände hon att hon egentligen inte levde - utan bara överlevde. Och trots att skilsmässan var nödvändig så har hon skuldkänslor inför sina barn för att hon bröt upp familjen. Har hon skadat dom, undrar hon. Och hur ska hon kunna göra ett avslut så att hon kan gå vidare och bli sig själv igen?Marie ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att hitta tillbaks till glädjen.

Evas dotter har hållit på med droger sedan ett par år. Och Eva är van vid att inte veta var hon befinner sig eller i vilket skick hon är. Hur ska hon hantera ångesten, ovissheten och allas frågor – och det ständiga självrannsakandet? Kunde hon gjort något annorlunda som mamma? Nu har hon ringt Radiopsykologen Allan Linnér för att få hjälp. Producent Frida Derwinger.

Per är 30 år och har komplex för sitt kön. Känslan av att könet är för litet har han haft i över tio år, trots att flera läkare sagt att allt är som det ska. Han hoppades förut att problemet skulle gå över av sig själv, men nu tycker han att det blir värre och värre. Det här är nåt han tänker på varje dag. Han vågar inte duscha med kompisar, han har svårt att för att gå på offentliga toaletter och rädslan för att inte duga gör att det han drar sig för att träffa en ny partner. Men i den senaste längre relationen så fungerade sexlivet bra. Per har aldrig pratat med någon om sitt komplex, men nu tar han steget och ringer till Radiopsykologen. Hur ska han kunna fungera som andra människor?

För fyra år sedan tog Karins man livet av sig. Då hade de levt tätt tillsammans i 52 år, fått två barn och åkt land och rike runt på sina motorcyklar. Men så blev Karins man sjuk och till slut orkade han inte längre. Sedan dess har livet känts meningslöst. Och ensamheten total. Ingen i bygden nämner det som hänt.Nu har Karin ringt till Radiopsykologen för att få hjälp att komma vidare. Hur kan hon bryta ensamheten? Och varför pratar ingen om självmord?Sändes första gången den 10 oktober 2013.

- Är det nåt fel på mig, undrar Ebba. Är jag genetiskt oförmögen att leva i en nära relation med en partner?För de flesta andra verkar relationer vara något trevligt och bra. För Ebba handlar det mycket om att känna sig trängd och få ångest. Hon känner att hon inte kan vara sig själv och hon har svårt att ta plats. Hon är mer rädd för att bli låst än för att vara ensam. Relationen med barnen är enkel och kärleksfull. Men med särbon är det ofta komplicerat. Trots att hon tycker mycket om honom.Ebba ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att förstå sig själv. Greta är 84 år och skriver i sitt brev så här: "Nyligen har jag lämnat min man i äldreomsorgen då han både är dement och konvalescent efter benbrott i julhelgen. Detta tar hårt på mig och jag försöker att inte besöka honom varje dag. Han blir så aggressiv när han inte får följa med hem och jag mår så dåligt när jag lämnar honom. Har du några råd att ge mig så att jag inte ska behöva leva med svåra skuldkänslor. Jag tycker han är otacksam mot mig efter alla dessa år, men jag vet ju samtidigt att med sjukdomen följer obegripliga reaktioner".

När Peters dotter var 8 år bröt han kontakten. Det var efter en turbulent skilsmässa som mest kändes som ett krig. Nu är dottern drygt 20 och Peter skulle vilja försöka bygga upp relationen igen. Att inte få vara nära sin dotter är smärtsamt och känns som ett svart hål i magen. Men det går långsamt och det går ganska dåligt, tycker han. Kanske tycker hans dotter att han har varit en usel pappa. Vad kan han göra för att reparera det som hänt? Peter ringer till Radiopsykologen.

Idag behandlar radiopsykologen Allan Linnér tre olika frågor. Britta lyssnade på samtalet med alkoholberoende Anders i november och kände igen sig. Nu ringer hon till radiopsykologen för att prata om sitt beroende - av sötsaker. - Jag äter tills jag får inflammation i tarmen, berättar Britta. Nisse har istället skrivit ett brev till [email protected]. Han har svåra krigsminnen som inte vill försvinna. Och Louise skriver och undrar hur hon ska hantera sin mammas ovilja att prata om pappan – som tog livet av sig innan Louise föddes.

När Sara var 20 år dog hennes pappa i sjukdomen ALS. Det var för fyra år sen. Pappan bodde hemma hela tiden och Sara fick ta ett stort ansvar för pappans skötsel. Hon kände också att det var hennes sak att se till att ingen i familjen skulle vara för ledsen. Nu tänker hon på om hon borde ha gjort mera för sin pappa. Var hon tillräckligt snäll? Borde hon ha ställt upp mera? Borde hon ha pratat med honom om döden?Sara har inte berättat för någon om hur pappans sjukdomstid påverkade henne som ung tjej. Nu ringer hon till Radiopsykologen för att få lätta på trycket.

Anja ser sig själv som en kreativ person med stora möjligheter. Men när det kommer nån form av motstånd så väcks en känsla av värdelöshet. Och till slut känns det som om hon inte borde finnas på jordens yta. Varför är det så? Och hur ska hon hantera det?Tillsammans med Radiopsykologen letar sig Anja tillbaka till barndomen.

Beatrice lever ett varannanveckas-liv. Den ena veckan är hon tillsammans med sin nya man och känner sig betydelsefull och prioriterad. Den andra veckan bor han sina tonårsbarn och då är det dom som står i fokus. Då kan hon inte ringa som hon vill och många av deras gemensamma vuxen-planer blir omkullkastade. I en tidigare relation var rollerna tvärtom, hon levde i en styvfamilj med sina egna barn och en man utan barn. Tillsammans bildade dom en enhet. Och det tyckte hon var självklart då. Men nu är hon ofta frustererad och känner inte riktigt igen sina egna reaktioner.Beatrice hör av sig till Radiopsykologen med frågan: hur ska hon göra för att inte känna sig bortvald?

Ellen är farmor - men utan barnbarn. Efter en schism med föräldrarna är hon sedan ett par år utesluten från familjen och får inte ha någon kontakt med sina barnbarn. Hon tänker på dem varje dag och drömmer om den dag hon får träffa dem igen. Hur ska hon agera gentemot sin son och hans hustru - och sina barnbarn? Och hur ska hon hantera sorgen och saknaden så att den inte tar över hennes liv? Kan Radiopsykologen hjälpa henne?

Mitt i livet får Lotta plötsligt ett brev från sin far. Det var 25 år sen dom hade kontakt senast.Nu när han börjar bli äldre vill han hon kontakt med sin dotter och sina barnbarn, skriver han. Under hela uppväxten har det varit flera brytningar mellan henne och pappan. Orsaken till den senaste, den för 25 år sen, kommer hon knappast ihåg längre. Hon har inrättat sitt liv utan en pappa och det har oftast gått bra. Nu vet hon inte hur hon ska göra. Kan det vara värt att försöka skapa en ny relation trots allt? Lotta ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att reda ut känslorna och tankarna kring det oväntade brevet.

Emma är 30 år, lyckligt gift och har massor av vänner. Ändå drabbas hon i perioder av starka ensamhetskänslor. När kompisar inte hör av sig direkt så börjar hon rannsaka sig själv - vad har hon gjort för fel? Ångesten som slår till kan ta månader att komma ur. Vad beror detta på? Och hur ska hon hantera det? Kan Radiopsykologen Allan Linnér hjälpa henne?

Ett samtal om att sätta ord på vår lust livet igenom.En av årets mest uppmärksammade frågor i Radiopsykologen kom från Tuulikki, 72, som ville prata om sin längtan efter hud och sex, efter att få njuta och ge njutning. Är det okej att vara öppen med sin lust för en kvinna i min ålder, undrade hon. Hon var med på Sveriges Radios scen på Bokmässan i Göteborg för att berätta om hur det var att bryta ett tabu, liksom författaren Elsie Johansson som skrivit bl a ”Sin ensamma kropp” - om en åldrande kvinnas längtan efter erotik. På plats fanns också författaren och psykologen Jenny Jägerfeld som menar att terapeuter borde prata mera om sexualitet och Sveriges Radios egen radiopsykolog Allan Linnér. Moderator: Peter Sandberg från Filsofiska rummet. Programmet är en förkortad version av samtalet på Bok- och biblioteksmässan i september 2013.

Allan Linnér svarar på fem brev från er lyssnare. En 23-årig tjej är konstant orolig för att hennes alkoholiserade pappa kommer att dö. En pappa skriver för att få hjälp med sin sons hypokondri. ”Hur ska jag göra för att orka ta mig runt i vårdlabyrinten?”, undrar en lyssnare. En annan funderar kring ett övergrepp som skedde under de tidiga tonåren. Och så är det kvinnan som har en psykisk sjuk väninna: ”Hur hjälper jag någon som inte tar emot och tar till sig hjälp när hon får den?” undrar hon.

Lena är osäker på sin roll på jobbet. Vilken plats får hon ta när hon mår dåligt? Just nu har hon det jobbigt och oroar sig mycket för sin sjuka pappa. Och hon är säker på att det märks att hon är ledsen. Men hon upplever att hon står där utan stöd och förståelse. I vanliga fall är hon en självständig person som inte bryr sig så mycket om vad andra människor om henne. Men nu när hon inte mår bra känner hon sig ensam. Lena hör av sig till Radiopsykologenmed frågan: hur skapar jag mig ett rum på min arbetsplats? Emma, 26, skriver i sitt brev om den ensamhet hon känner av sen hon gick igenom en svår sjukdom: "För några år sedan drabbades jag av cancer och gick igenom en tuff behandling som följdes av en depression. Idag är jag tjugosex år och mår på det stora hela bra. Mitt problem är att jag känner mig ensam. Jag har successivt kommit tillbaka till ett självständigt vardagsliv, men inte till ett avslappnat umgänge med vänner. Under och efter behandlingen var min familj ett enormt stöd. Många kompisar hörde av sig och jag visste att de tänkte på mig men ingen trängde sig på och jag sökte mig mest till mina föräldrar och min partner. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig besviken över att mina närmsta vänner inte var mer närvarande. Jag känner mig utelämnad och skäms över att inte ha ett större socialt liv. Är inte säker på att jag orkar eller vågar kasta mig ut i nya sammanhang, men den här ensamheten gör mig ledsen. Har du några tips på vad jag kan göra?"

Lars-Erik har känt sig annorlunda hela sitt liv. Han sprutade ur sig idéer dygnet runt, samtidigt som han hade svårt att hänga med i skolan. Om inte hjärnan gick på högvarv så somnade han. Först fyllda 50 år fick han en förklaring - en ADHD-diagnos. Idag är kroppen tärd av somatiska sjukdomar till följd av diagnosen och han blir fort orkeslös. Vad beror denna matthet på? Och hur ska han hantera den bitterhet som kommer upp över att han inte fått hjälp med sin ADHD-diagnos tidigare?

Mobilen, apparna, internet, kravet på ständig uppkoppling - allt det här gör att 19-åriga Sofia blir nedstämd, stressad och får ångest. Knappandet på mobilen har blivit ett beroende som mest lämnar en malande obehagskänsla efter sig. Egentligen vill hon syssla med andra, mer kreativa saker. Men internet finns där hela tiden och lockar och kräver. Hur ska hon kunna hantera all den här nya tekniken utan att må dåligt? Hur gör alla andra? För Sofia upplever att det bara är hon som snart spricker av all information som flödar. Kan  Radiopsykologen hjälpa henne med råd och tips?

Anders är flitig P1-lyssnare, bokälskare - och alkoholist. Han ringer till Radiopsykologen från en beroendeenhet på ett sjukhus, dit han tog sig dagen innan. Förra gången han lämnade sjukhuset gick han raka vägen över torget till en krog och söp sig redlös. Hur ska han göra för att hindra att det händer igen? Och varför fortsätter han att låta spriten förstöra sitt enda liv?

- Jag ältar och ältar och hittar inte av-knappen! Christina och hennes pappa har en nästintill obefintlig relation och frågorna kommer hela tiden trots att hon inte vill. Varför är det så här? Vad gjorde jag för fel? Vad har jag gjort så att han gjorde dom här valen? Christina känner själv att det handlar om barndomen och att hon inte blev tillräckligt sedd av sin pappa. Men nu hör hon av sig till Radiopsykologen för att få hjälp att sluta älta och gå vidare.

När barnen flyttat ut infann sig paniken. Hur blev det så här? Varför sitter jag bara här i ett dött förhållande utan fast jobb och egna vänner? Elsa vill komma vidare, men tankarna bara snurrar och hon kommer ingenvart. Kan Radiopsykologen hjälpa henne?

När Lars var barn, på 50- och 60-talet, blev han sexuellt utnyttjad. Han lärde sig att inte berätta och att trycka ner sina känslor. Han har hållit en glad fasad utåt, men ibland har vreden och smärtan bubblat upp och nästan slagit honom till marken. Många har sagt till honom att han måste förlåta och gå vidare. Men han känner att han varken kan eller vill förlåta. Nu är han trött på att leva ett halvt liv och ringer till Radiopsykologen med sin starka längtan att inte längre ligga under en sten och trycka. Han vill bli mer närvarande i nuet. Och hans fråga till Allan är: hur kan jag bli fri?

För några veckor sedan samtalade Allan Linnér med Greta som samlade på tidningar. Efter programmet hörde många lyssnare av sig som känt igen sig Gretas berättelse. En av dem var Håkan. Han har gått på AA-möten och sagt: ”Hej , jag heter Håkan. Jag är samlarberoende”. Det var 17 år sedan Håkan insåg att han smusslade med sina grovsopefynd, precis som en alkoholist smusslar med alkoholen. Ser han något som är trasigt så måste han laga det. Varför är det så?Nu har han ringt radiopsykologen Allan Linnér för att få hjälp. Hanna lever med en stor rädsla i sitt liv. Hon skrev ett brev till Radiopsykologen: "Hej Allan!Kanske en banal fråga. Jag har förlorat många betydelsefulla personer genom livet och försöker nu undvika att känna kärlek - rädslan för ytterligare en förlust är så smärtsam. Samtidigt gör vetskapen om att jag går miste om mycket, så ont, så ont. Hur ska jag någonsin bli av med rädslan? Hur ska jag börja våga att umgås med folk som jag verkligen gillar och inte låta dödsångesten inskränka på mitt liv? Jag är bara 20 år, men känner mig väldigt handikappad av denna begränsning och undrar om du har något råd?"

Kerstin är 33 år och besviken på sin pappa. Han har börjat missbruka alkohol och det har blivit värre på senare tid. Han var nykter under en tid men tog ett återfall i somras. Nu är hon både arg och ledsen och samtidigt rädd att förlora den pappa som hon innerst inne älskar och inte vill förlora Kerstin ringer till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag kunna behålla respekten för pappa?

För fyra år sedan tog Karins man livet av sig. Då hade de levt tätt tillsammans i 52 år, fått två barn och åkt land och rike runt på sina motorcyklar. Men så blev Karins man sjuk och till slut orkade han inte längre. Sedan dess har livet känts meningslöst. Och ensamheten total. Ingen i bygden nämner det som hänt.Nu har Karin ringt till Radiopsykologen för att få hjälp att komma vidare. Hur kan hon bryta ensamheten? Och varför pratar ingen om självmord?Producent Frida Derwinger.

- När man som jag är 27 borde man ha börjat baka bullar! Karin har en bild av hur livet skulle vara när man har passerat 25. Hon borde ha jobb, partner, bostad och börja tänka på barn. Hon längtar efter stabilitet men vet inte hur hon ska komma dit. Hon tycker själv att hon har hoppat av från det mesta. Snart finns det inget mer att hoppa av ifrån. Och ångesten över alla misslyckanden växer. Karin hör av sig till Radiopsykologenmed frågorna: Hur ska jag sluta vara rädd? Hur ska jag kunna bli vuxen? Hur ska jag bygga upp ett rikt liv? Maj skriver i sitt brev om dom passionerade relationer med män som hon hade när hon var yngre och ville bli konstnär. Nu lever hon med en jordnära sambo, har ett vanligt jobb och konsten är ett fritidsintresse. Men hon har börjat drömma om sitt gamla liv igen. Betyder det att det är nåt hon saknar i sin nya relation? Eller ska hon själv ta tag i sin egen passion och bli den som imponerar på sig själv? Maj vill ha vägledning av Radiopsykologen.

Irene har haft sömnsvårigheter i 30 år. Hennes stora problem nu är att hon inte kan sova alls när hennes son är på besök. Hjärnan går på högvarv så fort hon lägger sig, om någon annan finns i närheten. Varför är det så? Tillsammans med Radiopsykologen Allan Linnér letar hon sig tillbaka till barndomen. Finns lösningen där?  Eva har skrivit ett brev till Radiopsykologen om sitt tröstätande:"Jag skulle vilja ta upp ett ämne som jag tror berör många människor och som jag tror att det finns en stor skam kopplad till - olika former av tröstätande. Jag lider av att ständigt ta till mat, i mitt fall ofta sötsaker som kakor eller godis, som tröst. (...)" OBS! I veckans program tipsade Allan om en terapi-sida på nätet. Flera av er lyssnare reagerade på detta då det finns kritik mot sidan. Vi beklagar att vi inte kollade upp sidan bättre innan och tar med oss detta till nästa gång!Tack för ni reagerade så snabbt!

Mats är 60 år och var elitidrottare när han var ung. I tio år använde han anabola steroider. Sen dess han han varit sjuk i nerverna, som han uttrycker det. Fortfarande får han attacker med panikångest och olustkänslor som kommer och går. Och han behöver fortfarande olika former av psykofarmaka för att klara av sitt jobb och privatliv. Av en AT-läkare fick han höra att så här kommer det alltid att vara. Nu ringer Mats till Radiopsykologen med sina frågor: kan jag aldrig nånsin bli frisk? Kommer jag alltid att vara beroende av lugnande mediciner? Kan jag bli av med min ångest?Producent: Anna-Brita Lindqvist

Mikael, 24 år, lämnade spännande utlandsstudier och sin flickvän och flyttade hem till föräldrarna i Sverige då en av dem blev svårt sjuk. Nu känner han sig vilsen och frustrerad.Han upplever att han utvecklats mycket utomlands - men hemma ramlar alla tillbaka i sina gamla familjeroller. Drömutbildningen och flickvännen känns långt borta.Hur ska han stå ut tills han kan flytta tillbaka? Och vill han verkligen lämna de nära och kära därhemma? Kan radiopsykologen Allan Linnér hjälpa honom? Signaturen Obekväm och orolig har istället skrivit ett brev till Allan: "Jag är en 27 årig tjej som har problem med beröring. Jag har sedan en tid tillbaka börjat tycka att det är obehagligt med allt från en längre kram till en hand på axel. (...) Varför är jag så här?"Producent Frida Derwinger.

Karin har två tunga, återkommande drömmar. I den ena är hon hemma hos sin fd sambo och skäller och bråkar på honom. När hon vaknar sitter känslorna kvar halva dagen. Men egentligen skildes dom som vänner och hon är inte alls arg på honom. I den andra drömmen misslyckas hon med att ta studenten - fast det var över 30 år sen. Nu har drömmarna blivit så plågsamma att hon inte vill gå och lägga sig på kvällarna. Vad försöker drömmarna säga Karin? Hur ska hon kunna bli av med dom? Hon ringer till Radiopsykologen för att få hjälp.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Greta har sparat på varenda tidning de senaste 40 åren. För tillfället ligger de gömda i ett båthus som är fyllt från golv till tak. Samlandet har blivit hennes stora hemlighet. När hon försöker göra sig av med dem, eller något annat hon samlar på, får hon ångest. Nu har hon hört av sig till radiopsykologen Allan Linnér för att få hjälp. Vad beror hennes samlande på? Vad representerar tidningarna egentligen? Finns det någon väg ut? Producent Frida Derwinger.

Marias mamma är 93 och bor på ett äldreboende. Maria upplever att mamman är missnöjd med det mesta, inte minst med hennes sätt att bry sig om. Och trots att hon försöker vara en god dotter så verkar det aldrig riktigt räcka till. Vad ska hon finna sig i? Hur mycket måste hon ställa upp? Varför får hon så dåligt samvete? Och hur blir det om relationen inte är klar när mamman går bort? Maria ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att nysta i tankarna och känslorna. Per är orolig för sin flickvän. Hon arbetar i opposition mot regeringen i sitt gamla hemland. Och Per har ångest över att något ska hända henne. Själv är flickvännen inte rädd. Oron tar över mer och mer och han har svårt att koncentrera sig på annat. Hur ska han hantera den här rädslan så att den inte blir förlamande, frågar han i sitt brev till Radiopsykologen. Producent: Anna-Brita Lindqvist

Anna ser andra runtomkring sig komma tillbaka från sina fritidsintressen fyllda av energi. Själv lyckas hon inte känna så. Allt blir istället till en prestation, till och med umgänget med småbarnen. Nu har hon ringt till Radiopsykologen och undrar: Hur ska jag lära mig njuta och leka? Producent: Frida Derwinger

Vattentorn, kyrkor med kupoler, stora fönster, frihetsgudinnans ansikte på nära håll inne i museet - allt som är riktigt stort är skrämmande för Lena. Hon beskriver det själv som en fobi som har blivit värre och värre dom sista åren. Ormfobi och spindelfobi har hon hört människor prata om, men ingenting som liknar hennes skräck och panik. Nu har hon aktivt börjat söka upp en del av sakerna för att konfrontera sin rädsla. Kanske kan det läka det där som finns inne i själen, vad det nu är?Gör jag rätt, frågar Lena när hon ringer till Radiopsykologen. -Jag är en kille på snart 30 som känner att livet inte riktigt har kommit igång för mig, skriver signaturen "En väntande kille" i sitt brev till Radiopsykologen. Jag kom ut tidigt och är säker på min läggning. Ändå låtsas jag ibland att jag är heterosexuell. Hur ska jag bli den där glada, nöjda killen som är helt engagerad i livet? Producent: Anna-Brita Lindqvist

Fram till tonåren var livet helt okej för Henrik. Sen började mobbningen. Henrik flydde in spel och böcker och fick svårare och svårare med sociala kontakter. Nu är han 23 år och har nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom. Han kämpar med det han kallar självförakt och att vara 23 år och inte haft någon kärleksrelation. Hur ska han hantera för honom två motstridiga poler - känslor och förnuft? Kan Radiopsykologen hjälpa honom? Producent Frida Derwinger.

- Det blir stopp i huvudet och jag kan inte tänka klart. Så fort jag tänker på min uppsats får jag ångest. Det är nästan outhärdligt. Jag klarar inte att fokusera.Johanna är strax över 30 och är inte riktigt där hon vill i livet just nu. Hon har en känsla av att sitta fast. Hon har pluggat länge och får inte längre studielån. Nu jobbar hon halvtid på ett okvalificerat jobb och borde bli färdig med sitt examensarbete. Men något hindrar henne.Johanna ringer till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag komma vidare? Producent: Anna-Brita Lindqvist

Anna var en energisk och mycket social kvinna när hon plötsligt blev sjukskriven för utbrändhet. Sedan dess har hon isolerat sig i sitt hus på landet och tycker inte om att bli störd. Nu har hon hört av sig till Radiopsykologen och frågar: Hur hittar man tillbaka till livsglädjen och kraften man en gång hade? Tillsammans med Allan Linnér går hon tillbaka till barndomen där allt började. Maken har istället skrivit ett brev till Radiopsykologen. Han kan inte sluta kolla upp sin frus gamla pojkvän - trots att det gått 30 år sedan de var ihop. Hur ska han kunna sluta med ett beteende han själv tycker är sjukligt.

Conny har problem med sina humörsvängningar. Ibland kan han plötsligt börja gråta, andra gånger kommer ursinnet. Delvis, tänker han, har det här med hans diabetes att göra. Men kanske är det nåt annat också?Han har jobbat och slitit hela livet. Det har varit viktigt att ta i på jobbet. Och han har satt en ära i att ta hand om sina föräldrar och sin syster. Häromdagen ringde en kamrat och frågade hur han hade det. Då kom tårarna igen, det var som att öppna en kran. Såna gånger känns det som om hela världen har ramlat ihop. Nu ringer Conny till Radiosykologen för att få råd om hur han ska hantera sina svängningar.Producent: Anna-Brita Lindqvist

Elizabeth blir ledsen när de män hon möter inte svarar på sms eller vill hålla handen. Och efter ett tag tar relationen slut. Hon är van att veta hur hon ska göra och att ta tag i saker, både professionellt och privat. Men hon känner sig vilsen när det gäller män - och framför allt starten på relationen. Hur ska man veta hur man ska vara i början? Nu hör Elizabeth av sig till Radiopsykologen med en undran om det är nåt fel på henne - eller alla de män hon träffar. Karin har istället skrivit brev till Radiospykologen. Hon är 148 centimeter lång och det plågar henne. Varje gång någon kommenterar hennes längd blir hon så avgrundsdjupt ledsen. Hur ska hon klara av att sluta bry sig om andras blickar? Producent: Frida Derwinger.

Gunilla är strax över 70. För många år sen, i ungdomen, var hon med om många svåra personliga förluster. Men hon fick aldrig nån hjälp att bearbeta. Och ibland kan hon fortfarande känna att hon bestulits på sitt liv. Samtidigt som hon har dåligt samvete för att hon fick leva. Och hon tror inte att människor runt omkring henne orkar lyssna.-Man säger att människor inte får mer än vad man kan bära. Men i mitt fall har jag knappt kunnat lyfta bördan.Hon ringer till Radiopsykologen för att få höra om det är okej att känna som hon känner. Signaturen "Anonym" berättar i sitt brev att hon vaknar på nätterna av att det luktar bränt i lägenheten. Men hennes man säger att det itne finns nån sån lukt. Kan det bero på stress eller handlar det om nåt värre?

Börje är njursjuk och måste därför gå till sjukhuset och rena blodet från slagg tre gånger i veckan. Men efter felstick med svullen arm till följd har han utvecklat en rädsla för de stora dialysnålarna. Det har gått så långt att han fått panik och avvikit från dialysen - vilken är nödvändig för hans liv och hälsa. Hur ska han hantera sin skräck för sprutorna? Nu har han ringt till Radiopsykologen för att få hjälp. Fredrik har istället skickat ett brev till Radiopsykologen. Han skjuter upp saker hon upplever som tråkiga som skolan och räkningar. Istället tillbringar han dagar med att titta på film eller spela.Det har börjat gå ut över hela hans liv.Han behöver hjälp med hur han ska komma till skott.

Ilin är 16 år, snart 17. Hon tycker att föräldrarna reglerar för mycket i hennes liv. Ibland behandlar dom henne som ett litet barn och ibland förväntas hon agera nästan som en vuxen. Hon vill få vara som alla andra tonåringar. På Facebook ser hon hur hennes klasskamrater har så roliga liv med fester och pojkvänner. Men Ilin får aldrig gå ut och festa. Hur ska hon få sina föräldrar att släppa taget lite grand, är frågan när hon hör av sig till Radiopsykologen. För 85-årige Erik är det partnerns svartsjuka som är problemet. Så fort han är utom synhåll blir det problem och han anklagas för att vara otrogen. Han älskar sin kvinna och ser att både han och hon är offer för den heta svartsjukan. Vore det bäst om han bröt med henne, så att att åtminstone hon slipper lida? Kan Radiopsykologen hjälpa till med råd?

Annika har problem med nära relationer. Hon går upp i sina käras problem och behov - och skjuter undan sina egna. Och det gör henne ensam. Har det något med barndomen att göra? En uppväxt i skuggan av föräldrarnas ständiga bråk med varandra. Nu hör Annika av sig till Radiopsykologen för att få hjälp.

Malin plågas av en ständig värk. Det började som diskbråck men den fysiska smärtan har även satt sig inne i henne, i själen. Den gör Malin till någon som hon egentligen inte är, till nån som lever ett instängt liv och som ständigt är på sin vakt, när värken kommer. Vad ska hon göra? Anna-Lena skriver till Radiopsykologen med en fråga om psykisk misshandel. När man blir slagen får man ärr och och sår, som syns. Den psykiska misshandeln syns inte, men känns... Men vad gör man när ingen tror på en? Kristina funderar mycket kring medicinering. Hon har själv ätit och varit beroende av antidepressiv medicin. Nu lever hon med en pojkvän som äter liknande tabletter. Hon vill att han ska sluta men kan hon egentligen påverka hans val?

Peter, 36 är så fruktansvärt trött. Ibland tror han att han håller på att bli knäpp. Han sover extremt mycket och blir bara tröttare och tröttare. Han har nästan glömt bort hur ett normalt liv ser ut. För ett och ett halvt år gick han igenom en skilsmässa. Den tiden är som ett töcken idag. Hur ska jag orka med att vara så här trött, undrar han när han ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att komma vidare.

Tuulikki är 72 år och längtar efter hud och intimitet. Hon vill älska, njuta och ge njutning. Är det ok för en kvinna i hennes ålder, undrar hon när hon ringer till Radiopsykologen. Hon försöker trycka ner sin lust men berörings-svälten gör sig påmind mer och mer. Hon har testat att träffa män på olika nätsäjter men upplever att det där ofast handlar om bara sex. Och det Tuulikki allra mest längtar efter är närhet grundad på riktig gemenskap och respekt .-Varför har jag ingen dröm? Varför vet jag inte vad jag vill bli? 22-åriga Moa är vilsen. Hon skriver till Radiopsykologen med frågan: vad kan jag bidra med, liksom?

Det var tre månader sen som Per-Olovs hustru gick bort. En ganska kort tid, om man ser till en hel livstid. En oändlighet om man, som Per-Olov, upplever varje dag utan hustrun som en fruktansvärd plåga. Finns det inte något snabbt sätt att komma ur sorgen? är Per-Olovs fråga till Radiopsykologen. Och om det inte gör det, hur gör man då för att lindra sorgen så att man orkar sig igenom den?

Monika är rädd för pengar! Eller rättare sagt, för att de ska ta slut. Ändå lever hon ett relativt tryggt liv ekonomiskt och har aldrig varit i närheten av att hamna i ekonomisk kris. Varifrån kommer de panikkänslor hon har kring pengar? Kan de ha något med tidiga minnen och erfarenheter att göra? Monika ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att reda lite i röran. Caroline var med i Radiopsykologen för ett par veckor sen och berättade om sin osäkerhet gentemot sina jämnåriga. I skolan, med kompisar, när alla står där och verkar så självsäkra - då blir Caroline bara tyst och drar sig undan. Samtidigt längtar hon så starkt efter att bryta sin isolering och bestämmer sig i samtalet med Allan Linnér för att göra ett försök... Vi ringer upp Caroline igen för att höra hur det gick!

Kajsa är ofta ute och dansar. Där, ute på dansgolvet, har hon lätt att få kontakt med män, känner sig uppskattad och glad. Men sen är det stopp. Kajsa avvisar alla inviter det slutar alltid på samma sätt: hon skyndar sig hem. Ensam. Ändå är längtan efter att möta någon att dela resten av livet med så stark. Hon ringer till Radiopsykologen med frågan: vad gör man när man vill, men är rädd? Annika och hennes man längtar efter barn och den biologiska klockan har börjat ticka. Samtidigt är hon livrädd för allt som kommer med en graviditet, framförallt förlossningen och smärtan. Hur ska Annika våga ta beslutet att ändå försöka bli gravid, när känslorna är så dubbla?

Magda är snart 40. Hon är sjukskriven för utmattning. Magda beskriver sitt liv som en uppförsbacke. Hon kom hit som politisk flykting när hon var barn. Och dom senaste åren har varit kantade av sjukdom, sorg och död. Ett stort problem just nu är kontakten med myndigheterna - både för hennes egen och för andras räkning. Alltid måste hon slåss för att få hjälp. Och hon tycker inte att Försäkringskassan förstår hur dåligt hon mår. Magda ringer till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag göra mig förstådd? För Katarina kom MS-diagnosen som en chock. Hon är 28 år och är på väg ut i det riktiga vuxenlivet. Hon har alltid varit orolig till sin natur, och nu har oron förstärkts. Hur ska hon kunna se positivt på framtiden?

Ingegärd tänker på sin dotter varje dag. På vad hon gör, om hon har ätit, hur hon ska orka dagen. Ibland klarar Ingegärd inte av att inte veta, utan ringer upp och frågar rakt ut. Men hur nära kontakt ska man som förälder ha med ett vuxet barn? Vad är bra för dottern, och vad är bra för Ingegärd? Hur ska hon klara av att stilla sin oro utan att för den skulle belasta sin dotter med den? Veronica är 20 år och utåt sett en tjej som verkar glad och nöjd. Men inuti henne maler svarta tankar. Om hur dålig hon är, hur ful hon är, ja till och med tankar döden. Veronica skriver till Radiopsykologen med frågan: hur får man tyst på självdestruktiva tankar?

-Varför kan andra men inte jag? Caroline har svårt för att ta kontakt med nya människor. Det kan ta henne tre dagar att skicka ett sms till en studentkompis med en fråga om dom ska ta en fika. Det borde ju inte vara så svårt, tycker hon. Nu är hon rädd för att det ska bli värre, sen när hon ska ut i arbetslivet. Och hon är rädd för att hon ska bli bitter över att ha missat så mycket. Caroline ringer till Radiopsykologen och undrar vad hon gör för fel? När Britt var nyfödd blev hon isolerad från sina föräldrar under en månad. Hon tänker mycket på det här trots att det var mer än 50 år sen det hände. Hon undrar i sitt brev till Radiopsykologen om en tidig separation kan påverka resten av livet?

Maria har två små barn. De mår bra, och utåt sett är Maria en fullt fungerande mamma. Men inuti henne är det kaos. Att vara ensam med barnen är det värsta Maria vet. Ångesten och skräcken för att något ska hända dem finns där hela tiden, i bakgrunden. Egentligen vet Maria vad det handlar om: minnen av hur hon som liten flicka tvingades till alltför stort ansvar för sina egna småsyskon, när hon kom som flykting till Sverige. Men vad ska hon göra för att allt det gamla ska sluta spöka i hennes nuvarande liv? Det liv som ju egentligen är så fint.

Ulla har svårt att uthärda vintern. Hon reagerar på mörkret, snön och kylan med skräck. Hon känner sig utlämnad till makterna. Och hon tycker att det är svårt att få andra att förstå allvaret i hennes problem.Hur ska hon hantera sin vinterskräck, är frågan när hon hör av sig till Radiopsykologen. Vid 6 års ålder adopterades David från Indien till Sverige. På ett halvår lärde han sig att prata flytande gotländska och glömde helt sitt modersmål. Nu när han är 40 känner han mer och mer att han vill få tillbaks sitt första språk. Han har hört att hypnos kan vara ett sätt att återuppväcka glömda språk. David ringer till Radiopsykologen för att få veta om hypnos kan vara en genväg.

Välkommen till ett nytt år med Radiopsykologen! Förra våren var 81-åriga Evert med i programmet och berättade om sin ensamhet och sorg sen hans hustru gick bort. Han beskrev då sig själv som "ett ägg utan skal", som om han inte hade något sätt att skydda sig mot starka känslor. Vi blev nyfikna på vad som hänt Evert sen dess, och ringde upp igen... Eva var med i Radiopsykologen för en tid sen och berättade om sin stora längtan efter en kärleksrelation. Hur har det gått för Eva? Har hon hittat någon att dela sitt liv med eller har livet tagit sig någon annan vändning? Mia är i trettioårsåldern. Hon tycker det är svårt att bli vuxen, framförallt att se sina jämnåriga gå in i relationer, få barn, välja yrke etc. Allt det som hon själv inte tycker att hon lyckats med. Mia har ADHD och kopplar en del av sina svårigheter till detta. Hon skriver till Radiopsykologen och undrar vad hon ska göra?

Varför vill man berätta om sitt innersta så att många kan höra eller läsa? Hjälper det om man delar det svåra med andra? Finns det en risk för gränslöshet? Och vem ska avgöra vad gränserna går? De här frågorna diskuterades i det samtal inför publik som hölls vid Bokmässan i Göteborg i höstas. Vi hör författarna Ann Heberlein, som skrivit bl a boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", om sin bipolära sjukdom, och Johanna Ekström som i våras kom med sin bok "Om man håller sig i solen", om hur det var att växa upp med framgångsrika författarföräldrar. Med i diskussionen är också P1:s egen radiopsykolog Allan Linnér. Programmet är en förkortad version av samtalet på Bok- och biblioteksmässan i september 2012.

Birgitta befinner sig i kris just nu, på olika sätt. Hennes man är sjuk och kan inte längre bo hemma. Hon känner sorg, saknad och skuld över att inte längre kunna ta hand om honom. Men mest av allt känner hon av sin ilska. En ilska som hon haft sen hon var liten. Hon beskriver känslan som brun och vass. Och den gör ont. Birgitta ringer till Radiopsykologen med frågan: vart ska jag ta vägen med min ilska? I ett brev till Radiopsykologen skriver signaturen "C" om sina problem som handlar om sex. Varför tänker jag alltid på sex när jag träffar andra människor? Jag har svårt att fokusera på det som verkligen händer runt omkring mig och skäms, speciellt eftersom jag arbetar med unga människor, skriver "C". Varför blir det så här och vad kan man göra åt det, är frågan.

Sara är i början av en ny kärleksrelation. Hon både vill vara där, och är livrädd för det. För att det ska bli som i den förra relationen, då hon fick övertaget och kunde styra och ställa utan motstånd. Tillslut tog relationen slut. Hur gör man för att inte upprepa gamla mönster utan att för den skull ändra helt på den man är, undrar Sara. Anna skriver till Radiopsykologen om en svartsjuka som börjat spöka. Hon vet att hon inte har nåt fog för sina känslor, men ändå kan hon inte stoppa dem. Vad gör man när huvudet säger en sak men känslorna far iväg, undrar Anna.

Ursula känner att hon håller på att tappa bort sin vuxna dotter. Relationen är sval och distanserad. Det är inte så hon skulle vilja ha det. Men varje gång hon försöker närma sig känner hon sig avvisad. Nu börjar hon känna att hon kommit till en gräns: ska hon fortsätta att ringa ibland trots att dottern kanske inte vill det? Eller ska hon släppa taget och låta henne vara? Kan det bli så att hon förlorar sin dotter helt och hållet då?Ursula ringer till Radiopsykologen med frågan: hur kan jag vara mamma på bästa sätt i den här situationen? - Ska jag bita ihop och önska barnen trevlig jul hos sin pappa - trots att jag blir ensam och känner mig övergiven? Det undrar Camilla i sitt brev. För första gången på många år ska barnen och barnbarnen vara med sin far under julen. Och Camilla känner att ingen bryr sig om hur det blir för henne. Ska hon vara öppen med sina känslor inför barnen?

De stunder då livet snurrar lite för hastigt runt Mona, då finns den alltid där - maten. Vännen, som aldrig sviker. Det enda i livet hon känner att hon verkligen kan kontrollera. Samtidigt är det en förrädisk vän, som gör henne ensam och isolerad. I ett liv hon inte vill leva och i en kropp som periodvis är så svag att till och med en promenad kan bli för tung. Mona ringer till Radiopsykologen med frågan: hur blir jag av med min ätstörning?

När hon var yngre hade Maja kärleksrelationer, både kortare och mer långvariga. Men nu när hon är 35 och verkligen vill träffa en livskamrat har det blivit så svårt. Kanske är hon rädd. Kanske har hon tappat förmågan. Eller vad handlar det om? Hon vill inte ses som desperat. Och hon vill inte låta hela sin tillvaro styras av sin längtan efter någon att dela livet med.Maja ringer till Radiopsykologen och frågar: vad kan jag göra annorlunda? Lotta har nyligen bytt jobb efter att ha varit sjuk i stress. Då tyckte hon att det kändes bra att gå vidare. Men hon känner sig nedgraderad på sitt nya arbete och känner ingen gemenskap med kollegorna. Hur viktig är den sociala biten av ett arbete, undrar Lotta i sitt brev.

För fyra år sen förändrades Eriks liv totalt. Han var på väg till fjällen med sin vuxna dotter och fru när bilen plötsligt körde av vägen. Erik var den enda i bilen som överlevde olyckan. Idag plågas han av tankar på om han på något sätt hade kunnat förhindra katastrofen. Varför körde han inte själv bilen? Hur kunde han somna minuterna innan? Bär han skuld för att dom dog? Signaturen "Fastnad" skriver till Radiopsykologen med frågan: hur går man igenom en skilsmässa på ett skonsamt sätt? Brevskrivaren har bestämt sig för att hon vill lämna sin man men oroar sig för hur han och barnen ska klara av den förändring det innebär. Går det att skilja sig på ett "bra" sätt, undrar hon.

Hanna är inne i en svår period i livet. Hon är sjukskriven och känner sig skör och vilsen. Och just nu behöver hon få extra mycket energi från sin pojkvän. Dom bor 100 mil från varandra och ses bara på helgerna. Träffarna blir komprimerade och mycket ska fungera då. Men ibland blir det inte så bra som Hanna skulle önska. Hon vill göra rätt och själv förstå. Diskussionerna slutar ofta i frustration. Och pojkvännen säger att han inte förstår henne. Nu ringer Hanna till Radiopsykologen för att få råd om hur hon ska kunna bli tydligare i sin kommunikation. För Anna var ADHD-diagnosen en befrielse. Äntligen fick hon en förklaring till varför hon hela livet känt sig annorlunda. Det har inte handlat om att hon är dum eller ointelligent. Helst vill hon berätta för alla om sin diagnos. Men hon har blivit avrådd. Folk kanske inte är tillräckligt öppna ännu. - Ska jag behålla diagnosen för mig själv, undrar hon i sitt brev till Radiopsykologen.

Jenny är 18 år och längtar efter en vän. En riktig vän. Någon man kan hänga med, prata allvar med, skoja och skratta med. Men väldigt ofta blir Jenny osams med de som hon tror är hennes vänner. Det slutar för det mesta med att relationen rinner ut i sanden. Hur tar man i konflikter utan att skrämma iväg den andra? Hur berättar man för någon att man är ledsen? Hur gör man för att behålla en vän? När Anna bara var ett spädbarn blev hon i perioder lämnad av sin mamma. Som vuxen har hon haft svårt att våga lita på människor och svårt att skapa långvariga kärleksrelationer. Kan tidiga separationer påverka en genom hela livet? Och hur gör man i så fall för att läka?

Johanna har missbrukat mat sen hon var tonåring. En vanlig morgon kan stoppa i sig först spettekaka och sen 15 mackor på raken. Hon har gått i samtal i flera år och tycker att hon skäms mindre idag. Men hon sitter fortfarande fast i ett beteende som hon vill bli av med. Johanna hör av sig till Radiopsykologen med frågan: Hur ska jag sluta tycka att maten är meningen med mitt liv? I mer än halva sitt liv har signaturen "Orolig" gått i olika former av psykoterapi. Det har varit bra för henne. Ibland har hon inga speciella problem att ta upp, men samtalen fungerar som en avlastning. Kan jag fortsätta att gå i terapi hela livet, undrar hon i sitt brev till Radiopsykologen.

Tina har de senaste nio åren mist nio viktiga personer i sitt liv. Förlusterna har kommit så tätt att hon inte hunnit sörja dem alla. Särskilt är det saknaden, sorgen och ilskan över hennes närmsta och äldsta vännina som tog livet av sig, som upptar Tina. Varje dag, nästan varje stund. Vad kan hon göra för att få tillbaka lite av den livsglädje hon förut kände? Anja lever med en man som är före detta sexmissbrukare. Hon går omkring med en ständig oro för att han ska falla tillbaka i sitt tidigare beteende och skriver till Radiopsykologen med frågan: vad ska jag göra för att kunna komma vidare ur detta?

Jonas tvivlar på sin förmåga att få till ett kärleksförhållande. Men han längtar. Han är osäker på sin identitet och känner att han inte vet vem han egentligen är. Han har lättare att berätta om sina dåliga sidor än det han är bra på.En gång har han varit riktigt förälskad. Det var jobbigt. Men samtidigt fick han veta att han kan känna starkt.Nu hör han av sig till Radiopsykologen för att få hjälp att reda upp sina tankar Eva är orolig för sin älskade dotter. Dottern har både ätstörningar och störd kroppsuppfattning. Hon vill ha hjälp av sina föräldrar med ett matschema. Men Eva vill göra mer. - Kan man bli bra från det här? Hur ska vi kunna vi hjälpa henne, undrar hon i sitt brev till Radiopsykologen.

Sebastian är ofta ledsen. Ibland så ledsen att han inte orkar sig upp ur sängen. Såna dagar brukar tårarna komma. Det är framförallt tankarna på hur det var när han var liten som gör ont. Mobbningen som han var utsatt för och som han inte vågade berätta för någon om. Idag är Sebastian vuxen och har en flickvän som han kan prata med. Men känslorna från förr släpper ändå inte taget om honom. Han ringer till Radiopsykologen för att be om hjälp. Nadia går i terapi. Ganska ofta händer det att hennes terapeut gäspar, mitt i samtalet. Det stör henne. Hon får känslan att han inte tycker hennes problem är intressanta eller viktiga. Ska hon ta upp det med honom? Eller rentav sluta i terapin?

Sara har tröttnat. Hela sitt liv har hon haft svårt att säga stopp, att sätta en gräns för vad som är okej och inte. Särskilt i relation till män. Det gör att hon aldrig lyckas få till en kärleksrelation med en man så som hon vill ha den. Nu har Sara tröttnat på att ha det så. Hon ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att börja nysta i varför hennes nej sitter så långt inne... Lennart har en vän som är schizofren. Han vill hjälpa henne och samtidigt blir han ibland osäker på om hans hjälp är vad hon behöver. Och vad vill han egentligen själv ha ut av vänskapen? Han skriver till Radiopsykologen för att be om råd.

- Mina känslor är så hårt packade. Jag har aldrig tagit dom på allvar.Inna är 25 år och har svårt att fullfölja sina löften till sig själv. Hon sabbar för sig själv, tycker hon. Hon slarvar med sin ekonomi, med städningen, sin hälsa, sina relationer. Ibland tror hon att hon vill leva på botten för att hon känner sig som botten.- Kan Radiopsykologen hjälpa mig att ta mig ur mitt beteende, undrar Inna. Vad innebär det att "vara i kontakt med sig själv"? Uttrycket hör man ofta, men vad betyder det egentligen? Det undrar Sigrid som skriver till Radiopsykologen med frågan: hur vet jag om jag är, eller inte är, i kontakt med mig själv?

Malin har närstående som mår dåligt. Personen är fast i ett alkoholmissbruk och har hamnat i konflikt med i stort sett hela sin familj. Men Malin har inte gett upp hoppet om sin vän. Hon tycker om henne, vill hjälpa, men vet inte hur hon ska göra. Hur hjälper man någon som kanske inte vill bli hjälpt? Och vad gör man om man får ett nej? Jenny är 19 år och skriver att hon har svårt att bli tagen på allvar. Hon är den som alltid flamsar och skojar bort saker och ting. Också det som är viktigt. Riktigt viktigt. Jenny växte upp med en autistisk syster och tror själv att det kan vara det som gjorde att hon tvingades vara rolig för att få uppmärksamhet från sina föräldrar. Men nu är Jenny trött på den rollen. Finns det några kognitiva knep att ta till? frågar hon Radiopsykologen i sitt brev.

-Det kändes som om jag hade en elefant på bröstet. Jag fick inte luft. Det blev ambulans till akuten- men det var ingen hjärtinfarkt. Kan det ha varit ångest?Kerstin förlorade sin man för drygt 2,5 år sen och sin bästa väninna i våras. Hon har svårt att förstå sina reaktioner och tomhetskänslan som hon drabbades av. Hon känner inte riktigt igen sitt vanliga aktiva jag.Måste hon bearbeta sin sorg och sin smärta mera för att kunna bli av med klumpen i bröstet? Christer är i 60årsåldern och är ensamstående. Han har aldrig haft någon relation med en kvinna. Han har en syster men har svårt att prata om sina känslor med henne också. Nu börjar han tro att han kommer att åldras ensam och det gör honom rädd. Han har inte mycket hopp om förändring men skriver ändå till Radiopsykologen med frågan : finns det nåt jag kan göra?

I det sista programmet inför sommaren ringer Allan Linnér upp några av de som varit med i Radiopsykologen det senaste året med frågan: vad hände egentligen efter samtalet? Linda berättade för ungefär ett år sen om hur svårt hon hade att släppa kontrollen över sina två söner. Så fort de lämnade huset började hon oroa sig för att något skulle hända. Det gick till och med så långt att hon spionerade på yngsta sonen på dagis... Men när Linda hörde sig själv i Radiopsykologen tänkte hon för första gången: en sån mamma vill jag inte vara! Idag har hon förändrat situationen. I februari fick Ulla veta att hon hade cancer. Hon berättade då i Radiopsykologen om sin förtvivlan. Och om sin förvirring. Vem var hon nu, när hon hade cancer? Och vem skulle orka lyssna på henne? Bara ett par månader senare har mycket förändrats. Ulla är inte längre rädd för att berätta och be om hjälp. Radiopsykolog Allan Linnér.

Anders upplever att hans fru mår inte bra. Han älskar henne och månar om sin familj, men vet inte vad han ska göra för att hjälpa henne. Han har ingen att prata med och maktlösheten gör honom väldigt vilsen och ensam. Vad ska han göra för att förändra sin situation? Victor skriver till Radiopsykologen och undrar vad man gör om man har fastnat i sina tankar. För det är så han upplever det - att han har tankar som bara mal och mal. Som hindrar honom från att vara här och nu. Men vad ska Victor göra? Radiopsykolog Allan Linnér.

Amanda plågas av skuldkänslor. För stort som för smått. Men framförallt grubblar hon över varför hon inte var hos sin mamma när mamman låg på dödsbädden. Amanda ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att sortera i vad som är vad - vad är verklig skuld och inte? Och hur ska hon kunna försonas med den hon är, med sina styrkor och svagheter? Det var nu flera år sen som Annika separerade från sin före detta fru, men känslomässigt är de fortfarande väldigt bundna till varandra. Hon skriver till Radiopsykologen med frågan: hur släpper jag mitt ex så att jag kan gå vidare och starta en ny relation? Radiopsykolog: Allan Linnér.

Sen 5 år är Eva singel. Hon har barn och barnbarn men längtar också efter en vuxen kärlek. Runt omkring sig ser hon hur andra hittar nya kärlekar eller behåller den gamla. Livet blir rikare när man är två, tycker hon. Varför blev det inte så att hon fick en långvarig livsrelation? Hon tänker på det här varje dag. Nu ringer hon till Radiopsykologen med med sin undran vad hon kan göra för att bygga upp en mogen kärleksrelation. Är jag konstig som inte sörjer? Signaturen "Okänslig" förlorade sin far för fem år sen. Han gick bort i cancer. Han var en mycket älskad pappa, ändå har jag inte gråtit en enda gång trots att jag tänker på honom varje dag, står det i brevet till Radiopsykologen. Jag kan inte framkalla några minnen eller bilder av min pappa. Har jag stängt av för att skydda mig, frågar "Okänslig". Radiopsykolog Allan Linnér.

Det har gått lite mer än två år sen Kerstin förlorade sin man, som hon levt med sen hon var sexton. Varje morgon när hon vaknar, vänder hon sig om i sängen och undrar var han är. Ofta sitter hon en stund på trappen och pratar med honom, fastän hon vet att han inte längre finns. Kerstins vänner tycker att sorgen snart borde vara över, men själv känner hon det som om den bara växer. Ska det verkligen vara så? Och kan man lära sig att gå ut och in i sorgen, så att den inte tar över ens liv? Radiopsykolog: Allan Linnér.

Radiopsykologen den 10 maj 2012 - Hjälp, jag kan inte prata! Erik är 22 år och har de senaste månaderna fått allt svårare att kommunicera med andra människor. Han vet vad han vill säga men paniken gör att han inte får fram ett ord. Efter konflikter och diskussioner drar han sig undan allt mer. Han ringer till Radiopsykologen och vill få råd om hur han ska kunna bli lyssnad på och känna sig förstådd. Erik vill nå fram Erik vill nå fram (22:17) Hjälp, jag kan inte prata! Erik är 22 år och har de senaste månaderna fått allt svårare att kommunicera med andra människor. Han vet vad han vill säga men paniken gör att han inte får fram ett ord. Efter konflikter och diskussioner drar han sig undan allt mer. Han ringer till Radiopsykologen och vill få råd om hur han ska kunna bli lyssnad på och känna sig förstådd. Tisdag 08 maj 2012 kl 12:26 (Radiopsykologen) Åke drömmer mycket, om sina föräldrar och om en speciell kvinna. Men i drömmarna är känslorna annorlunda än när han är vaken. S

För drygt två år sen ringde Gunnel till Radiopsykologen. Då höll hon på att förgås av oro, för sina nu vuxna barn. Så fort de reste bort översköljdes hon av katastroftankar. Ångesten tog över hela Gunnels kropp. I samtalet med Radiopsykologen fick hon en idé om var oron från början kommer ifrån. Men trots det fortsätter den att styra Gunnels liv... Liselott har ett dilemma. Hon har en vän som inte riktigt verkar uppfatta det som Liselott försöker säga henne, nämligen att hon inte vill fortsätta vänskapsrelationen med henne på det sätt som vännen vill. Egentligen vill Liselott göra slut på relationen helt och hållet. Men hur gör man det, utan att såra? Radiopsykolog Allan Linnér.

Vart tog levnadslusten och motivationen vägen? Evert är 81 år och har haft perioder av nedstämdhet hela livet. När han haft något meningsfullt att syssla med har allt känts bättre. Först var det arbetet och sen tog han hand om sin sjuka hustru som gick bort förra året. Nu tar ångesten över allt oftare. Kan man bestämma sig för att vara glad? Eller måste jag ställa in mig på att torka bort, frågar Evert? Lisbeth ljög för sin blivande sambo om relationen med en annan man. Nu har det gått två år. Allt är bra, utom rädslan att hon ska förlora sin sambo. Lisbeth skriver till Radiopsykologen med frågan: kan jag någonsin bli förlåten fullt ut?Radiopsykolog Allan Linnér.

Charlotte lever med en stor sorg. För en tid sen dog fyra personer som stod henne nära, inom loppet av fyra månader. Det var mer än Charlotte orkade med. Hon lade sig ner i sängen och sov, i två veckor. Sen började den stora resan, mot att försöka förstå och omfatta hur livet nu ska bli. Hur mycket sorg kan man hantera, samtidigt? Anna skriver till Radiopsykologen och berättar om en traumatisk händelse som påverket henne över halva livet. När Anna var i tonåren blev hennes mamma, som var ensamstående med Anna, hastigt sjuk och dog. Sen dess har Anna varit den duktiga flickan som inte visat sina känslor och framförallt inte sin sorg. Ändå har den alltid funnits där. Nu undrar Anna: hur ska jag göra för att försonas med mamma och sorgen efter henne? Radiopsykolog Allan Linnér.

Elisabet har en frostig relation till en av sina vuxna söner. Hon skulle vilja träffa både honom och barnbarnen mycket oftare. Hon ältar det som inte fungerar och är rädd för att ge sonen skuld och dåligt samvete. Hon ringer till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag visa min son respekt? Och hur ska jag lära mig att ta tillvara på det i mitt liv som jag faktiskt har - mitt andra barn, mina andra barnbarn och min nya kärlek? Katja och hennes sambo är så olika i hur de hanterar ilska. Hennes sambo blir arg och vill diskutera. Katja, som är konflikträdd, blir tyst och inåtvänd som ett sätt att straffa honom. Hur ska jag jobba med mina känslor, undrar hon. Radiopsykolog Allan Linnér.

En natt, för fyra månader sen, berättde Gustafs fru att hon träffat en annan och ville skilja sig. Gustaf blev helt förkrossad. När de träffades var han 17 år och hela hans vuxna liv har de levt tillsammans. De har nu flyttat isär men Gustaf kan ändå inte sluta hoppas på att hon ska komma tillbaka. Han ringer till Radiopsykologen med frågan: hur gör jag för att släppa mitt ex och gå vidare? Marie bestämde sig tidigt i livet för att vara "snäll". Hon gjorde allt för att undvika konflikter, men det hade sitt pris. Idag, som vuxen, lever Marie själv. Hon aktar sig för nära relationer eftersom hon är livrädd för att någon ska upptäcka att hon spelar en roll och inte är sig själv. Hon skriver till Radiopsykologen och frågar hur hon ska göra för att våga öppna sig igen. Radiopsykolog: Allan Linnér.

Eva är orolig för sin son. Det började efter en utlandsresa, då hon och sonen kom ifrån varandra en kort stund. Sen dess har han inte velat släppa sin mamma ur sikte. Eva ringer till Radiopsykologen för att be om hjälp. Tisdag 21 februari 2012 kl 16:04 (Radiopsykologen) När Karin var 20 år dog hennes mamma. Nu tampas hon med en oro att inte hinna förverkliga sina drömmar innan hon eller någon annan närstående dör. Samtidigt vill hon gärna göra allting "rätt" och inte hasta. Hon skriver till Radiopsykologen med frågan: kan man lära sig tänka bort sin dödsångest?

För ett par veckor sen lyssnade Ali på Radiopsykologen och på Ulla, som berättade om sin cancerdiagnos och hur svårt hon tycker det är att berätta för vänner om hur hon känner. Ali, som själv är cancersjuk och vet att han inte har lång tid kvar, vill gärna dela med sig av hur han har gjort för att förbereda sig för den sista tiden i livet. Sofia har ända sen hon var liten jämfört sig med andra. Andra som är bättre, mer framgångsrika, som vågar ta mer plats än hon. Den ständiga jämförelsen gör att hon nästan alltid känner sig underlägsen. Hon ringer Radiopsykologen och frågar hur hon kan lära sig tänka annorlunda. Radiopsykolog: Allan Linnér.

Maja har känt sig extra nedstämd och glädjelös den senaste tiden. Hon har upplevt flera förluster, bl a har hon gått i pension. Hon känner att kluvenheten som hon brottats med under hela livet blommar ut nu när hon har tid att tänka. Maja är rädd för att hamna i en depression. Hur ska hon våga leva, våga tro på framtiden, undrar hon när hon ringer till Radiopsykologen. Har jag svikit min syster när jag flyttade utomlands, frågar Birgitta. Efter flytten har systern fått allt ansvar för deras gamla mamma. Det verkar som om systern undviker henne nu. Ska Birgitta acceptera det eller försöka att ta upp kontakten igen? Mimmi längtar efter en man att dela tankar och känslor med. Hon är uppvuxen med känslan av att man inte ska tro att man är nån. Knoppen är tryggare, men kroppen har ju ändrats med åren, skriver hon till Radiopsykologen. Är det möjligt att komma nära en man igen, trots att hon fyllt 60, undrar Mimmi.

Egentligen är allt perfekt: hon är kär i en ny man, har utflugna barn och inget jobb som styr vardagen. Men Margareta har ett problem - katterna. De kan inte flytta med till höghuset i storstan, och Margareta vill inte bo kvar på landet. Nu vet hon varken ut eller in. Ska hon avliva katterna, för att själv få det bra? Eller ställa in flytten, mot sin egen vilja? Hon ringer till Radiopsykologen för att få hjälp. Love är livrädd för att flyga. Att sitta i ett flygplan är en näradöden-upplevelse, säger han. Själv har han accepterat sin rädsla men det begränsar familjelivet eftersom de aldrig kan resa längre än kortare sträckor tillsammans. Så vad ska Love göra för att komma vidare? Radiopsykolog Allan Linnér.

För några månader sedan gick Ullas närmsta vän bort i bröstcancer. Fyra dagar senare fick Ulla samma diagnos. Allt ställdes på ända. Innan hon fick beskedet kände hon sig på topp, friskare än någonsin. Nu vet hon att kroppen är fylld av sjukdom. Men hur gör man för att förstå, fullt ut? Ska man leva på som vanligt eller låta allting stanna upp? Och vem ska Ulla prata med nu när hennes väninna inte finns kvar i livet längre? Hon ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att reda ut tankarna och frågorna.

Radiopsykologen den 23 februari 2012 Eva är orolig för sin son. Det började efter en utlandsresa, då hon och sonen kom ifrån varandra under en stund. Sen dess har han inte velat släppa sin mamma ur sikte. Eva ringer till Radiopsykologen för att be om hjälp. När Karin var 20 år dog hennes mamma. Nu tampas hon med en oro att inte hinna förverkliga sina drömmar innan hon eller någon annan närstående dör. Samtidigt vill hon gärna göra allting "rätt" och inte hasta. Hon skriver till Radiopsykologen med frågan: kan man tänka bort dödsångest?

Omar är 65 år och har på sista tiden börjat blicka tillbaka på sitt liv. En av de saker som plågar honom är hur han egentligen var som förälder för sina två äldsta söner. Han arbetade för mycket, var närvarande för lite. Han känner att han borde ha varit en mer ömsint pappa. Hur ska han hantera sitt dåliga samvete? Och hur kan han gå vidare i sin relation med de vuxna sönerna idag? Sara skriver till Radiopsykologen och ber om råd om hur hon ska komma över sin enorma rädsla att prata inför folk. Och Emma, som nyligen har försonats med sin pappa, har istället fått problem i relationen till sin mamma. Hon försöker prata med henne men får inga svar. Hur ska hon göra för att få tillbaka förtroendet för henne? Radiopsykolog: Allan Linnér.

Moa är i vanliga fall en pratig och glad person. Men när hon är tillsammans med en av sina närmsta vänner så händer nåt. Allt bara låser sig - Moa blir tyst, nästan osynlig. Hon vet att det inte har så mycket med kompisen att göra, men ändå kan hon inte bryta mönstret. Att berätta för vännen vågar hon inte. Sluta umgås med henne vill hon inte. Så hur ska hon göra för att förändra situationen? Minna har varit med om de värsta timmarna i sitt liv. Det gjorde så ont att hon trodde hon skulle dö. Hon skriver till Radiopsykologen och berättar om de två missfall som hon och hennes sambo just gått igenom. Om oron för vad som ska hända nu, om skammen att tro sig inte kunna bära ett barn och om ilskan gentemot vården. Och hon undrar: hur gör man för att inte fastna i offerkoftan? Radiopsykolog Allan Linnér.

Malin Edlund väljer nu att kliva av rollen som P1s radiopsykolog. Du hör henne reflektera över vad som varit givande, svårt och utmanande med att vara psykolog i radion. Och om varför hon väljer att sluta just nu. Du hör också Allan Linnér som är den nya Radiopsykologen. Han är psykoterapeut och psykolog sedan 30 år tillbaka. Med Malin Edlund, Allan Linnér och Anna Ivemark.

15-årige Lion var med i våras och berättade om att han blev kallsvettig och fick minnesluckor när han skulle skriva nationella prov. Har han lyckats bemästra ångesten och blev det som han drömde om? Monika väckte starka reaktioner på hemsidan när hon pratade om sin oförmåga att känna sig älskad av sin partner och var rädd att han skulle överge henne. Är de fortfarande tillsammans? Vi hör också soldaten Mats som var med i Radiopsykologen för över ett år sen. Då berättade han om de traumatiska upplevelser han fick när han tjänstgjorde som officer i Bosnien. Radiospykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lena undrar hur mycket hon kan säga om sitt trassliga förflutna till sina tre vuxna barn. Hon var bland annat tvungen att välja bort ett av dem och har två separationer bakom sig. Vad händer om hon berättar för sina barn om varför hon separerat? Hon känner också mycket skuld och skam och vill få hjälp att hantera dessa känslor. Marie-Louise skriver i sitt brev att hon har fått rådet att lämna svåra saker hon har varit med om bakom sig. Hon undrar hur hon kan göra det. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Alexander har höga krav på sig själv men har samtidigt svårt att sköta sina studier, eftersom han skjuter upp saker hela tiden. Han ägnar mycket tid åt att plugga, men plötsligt kan en hel dag ha passerat utan att han lyckats koncentrera sig. Hur kan han komma vidare? Karin älskar sina barnbarn, men hennes besvärliga relation till barnens mamma hindrar umgänget. Karin undrar i i sitt brev om hennes dotters dåliga erfarenheter av Karin som mamma, gör att dottern inte har förtroende för Karin som mormor? Med Radiopsykologen Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark

Matilda har lätt för att få nya jobb, men hon har desto svårare att behålla dem. Många gånger har hon sagt upp sig själv eller blivit uppsagd, redan efter några månader. Det här sliter på henne och hon undrar vad hennes oförmåga att stanna kvar egentligen handlar om. Är det rädslan för att inte duga som driver henne att söka ett nytt jobb? Med Malin Edlund, Radiopsykologen

Karoline har en dotter som har ätstörningar i form av anorexi sen flera år tillbaka. Det här tär på henne och den övriga familjen, samtidigt som hon önskar sin dotter det bästa. Dottern är vuxen nu och Karoline funderar på om hon ska ta avstånd från sjukdomen eller inte, för att själv må bättre. Hur kan Karoline hjälpa sig själv i det här? Med Malin Edlund, psykolog. Programledare Anna Ivemark

Niklas har drabbats av en utmattningsdepression och äter antidepressiva mediciner. Han tycker att allt är jobbigt, även att gå till affären eller ta en promenad. Vad kan han göra för att vardagen ska bli enklare? Och så besvarar Radiopsykologen några av de brev som kommit på sistone. Ronny vet inte hur han ska hantera sin väns alkoholmissbruk, Maria menar att hon ofta tolkar sina känslor fel och undrar hur hon kan undvika att känna sig uppäten när dagen är slut och Tess, som nyligen har förlorat sin mamma, förnekar att mamman är borta och förtränger sorgen. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Sofia är orolig för att hennes kompis far illa i sitt förhållande. Men varje gång Sofia för det på tal, så sluter sig hennes vän. Hur kan Sofia göra för att nå fram? Och kräver hon för mycket av sig själv som vän? Josefin frågar i ett brev till Radiopsykologen vad hon ska göra med sin syster, som är psykiskt sjuk. Det här går ut över hela familjen; hon stjäl pengar, ljuger om allt och dricker alkohol. Trots att Josefin förstår att systern är sjuk, så har hon svårt att stå ut med det systern gör. Hur kan hon hjälpa sin syster och hur kan hon hjälpa sig själv? Ett program om att vara anhörig till någon som mår dåligt. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Karin har nyligen fått reda på att hennes son missbrukar narkotika. Hon blev chockad och besviken och påmind om hur smärtsamt hon haft det i många år eftersom barnens far är missbrukare. Hon förstår att hon är medberoende, men har ändå svårt att sätta de gränser hon behöver för att inte gå under själv. Hur ska hon förhålla sig till det här som mamma? Och hur kan hon hjälpa sig själv? Daphne slår på sig själv för att hon inte orkar mer än hon gör, berättar hon i sitt brev. Fast hon har ett jobb hon gillar, en fin familj och ett fint hem söker hon ständig perfektion. Psykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Marika är höggravid med sitt andra barn. Hon ser fram emot att bli mamma igen och välkomnar det nya barnet. Samtidigt är det som ett fängelse att vara gravid för henne - det begränsar hennes frihet. Hon tror att hon kan få en förlossningsdepression om hon inte tar itu med de här känslorna nu. Dessutom kände hon sig oförstådd i känslan av fångenskap av sin sambo när de fick sitt första barn. Psykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Mikael är arg, men han tycker inte att han får vara arg. Han menar att livet är fullt av småchefer som bestämmer över honom och som har rätt att uttrycka känslor och åsikter, men när han gör det blir han inte accepterad. Hur arg får han bli utan att bli klassad som hänsynslös? Och vad kan han göra för att hitta balansen mellan att släppa fram och hålla tillbaka ilskan? Med Radiopsykolog Malin Edlund

Kristine är ensam mycket - något som gör henne tudelad. Å ena sidan uppskattar hon ensamheten och tycker att hon har ett rikt liv, å andra sidan skulle hon vilja ha någon att prata med vid sidan av jobbet och på helgerna framför allt. Hon längtar också efter djupare relationer, kanske t o m en livspartner. Hur ska hon våga öppna sig, något hon hittills bara har gjort inför terapeuter? Psykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Märta är nitton år och har har nyligen gått ut gymnasiet. Hon tycker dock så pass illa om att vara ung, att hon glider ifrån sina jämnåriga kompisar för att de har olika intressen. Festa och gå på krogen är inget för henne och många av hennes nyvunna vänner är snart 30 år, går på universitetet och lever ett helt annat liv än de i samma ålder som hon. Hon känner sig ensam och skulle helst vilja spola fram tiden. En orolig mamma bekymrar sig för sin 8,5 år gamla dotter. Hon som annars är en trygg flicka som gillar att gå i skolan, har på sistone komit hem och berättat att det inte är någon som vill leka med henne - vare sig i skolan eller på fritiden. Psykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Annie har varit med om två bilolyckor och får stöd av en psykolog. Själv är hon dock övertygad om att det är svartsjukan hon behöver jobba med, men hon känner att psykologen vill prata om andra saker. Hur ärlig vågar hon vara? Annika är rädd att göra fel, har en känsla av att hon inte duger och vågar bara lita fullt ut på sin sambo och sin dotter. Hon skriver i sitt brev att hon är beroende av sin psykiskt sjuka mamma på ett ohälsosamt sätt. Vad ska hon göra med sina skamkänslor? Sedan snart fyra år tillbaka har Michaela ett förhållande med en man som blev lämnad av sin ex-fru. Michaela och mannen har ett fint förhållande, men samtidigt är hon rädd att mannen ska gå tillbaka till sitt ex. Psykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Linda vill prata om att åldras och om tiden som går. Hon saknar livsgnista, har svårt att motivera sig till att vara social och att ta initativ. Hon förlorade sin man för drygt ett år sedan och det bidrar till att hon tänker mycket på döden och svårigheterna med att bli gammal. Hur kan hon bäst ta till vara på den tid hon har kvar? Margareta bär på en tyst skam och sorg, berättar hon i sitt brev. Hon är medelålders men har aldrig haft en långvarig relation till en man. Hon har spenderat mycket tid på sjukhus, har över 40 ärr på kroppen och tror att det påverkar hennes ovilja till närhet. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Klara var med i Radiopsykologen i april. Då gick hon andra året på gymnasiet, var skoltrött och skolkade mycket. Då vågade hon inte riktigt säga hur illa det var till sina föräldrar eller till andra vuxna. Vad har hänt sen dess? Konstantin har en flickvän som strax efter att de förlovade sig, avslöjade en hemlighet; i tonåren och som oskuld blev hon våldtagen. Konstantin vill veta hur han kan hjälpa sin flickvän så att deras sexliv blir så avslappnat som möjligt. När Karin var fem-sex år, lämnades hon bort av sina föräldrar. Hon växte istället upp hos sina morföräldrar och trivdes där. Men i barndomen kunde andra vuxna antyda att det var synd om henne, vilket ledde till att Karin började fundera på om det var något fel på henne. Karin undrar varför hon inte har lycktas frigöra sig från sina skamkänslor. Psykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Monika har en relation till en man som övergav henne för en annan kvinna. Ett halvår senare började Monika och mannen träffas igen. Nu har de ett förhållande men Monika är rädd att den här mannen inte tycker om henne så mycket som Monika vill. Hur ska hon våga lita på sina egna respektive mannens känslor för henne? Radiopsykolog: Malin Edlund

Sofies 10-åriga dotter är rädd för ormar. Den här sommaren har flickan träffat på orm vid tre tillfällen och hennes reaktion blir starkare vid varje tillfälle, hon får t ex mardrömmar precis efteråt. Är det här en normal rädsla eller har det utvecklats till en fobi? Hur kan Sofie hjälpa sin dotter på bästa sätt? Serdar har en son som är 20 år och går på gymnasiet. Sonen har problem i skolan, men vill inte riktigt berätta för Serdar vad det handlar om förutom att han har svårt med kompisar, vilket gör att han skolkar mycket. Nu undrar Serdar om han gör rätt som skjutsar sin son till och från skolan och kan bli sittande i bilen i timmar. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Niklas har alltid längtat efter att ha en närvarande pappa. En pappa som kan prata om känslor och en pappa som finns där när man behöver honom. Nu vill han ha ett seriöst förhållande men märker att han har svårt med sin mansroll. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

När Ann vaknar på morgonen för sin planerade utflykt med pensionärsföreningen, orkar hon inte gå upp ur sängen. Och det är inte bara aktiviteter hon inte längre orkar med. Hon känner sig dessutom otillräcklig som mamma och som mormor. Hur ska hon hitta balans mellan den Ann hon varit och den Ann som hon är idag? Sanna tycker att livet känns meningslöst. Hon har inga vänner, har aldrig haft något fast förhållande och har alltid känt sig väldigt ensam. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Mikael har suttit i fängelse och blivit torterad. Upplevelser som bland annat fört med sig att han har svårt att njuta av den frihet som han faktiskt har idag. Han lider med dem som upplevt samma sak som honom och vill hjälpa de som har det svårt. Men ibland går hjälpandet ut över Mikaels förmåga att leva här och nu. Kanske är det Mikael som själv behöver hjälp, men hur ska han våga ta emot den? Frida undrar i ett brev till Radiopsykologen hur hon ska göra med sin sons rädsla för att bli smittad av dvärgbandmask. Sonen isolerar sig också på rasterna i skolan och känner sig ensam. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Josefins snart åttaårige son oroar sig mycket. Han tror att huset ska brinna ner, han vill inte åka hiss, är rädd för åskan. Det har till och med gått så långt att när det börjar duggregna, så vill han avsluta fotbollsträningen. Hur ska Jessica som förälder möta sin son i detta? Och vad ska hon göra med sin egen oro? Anders och hans familj vill flytta utomlands under ett år. Men när föräldrarna pratar om detta med den sjuårige sonen, sparkar han bakut och stänger in sig på sitt rum. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Eva jobbar som säljare. Ett jobb som innebär mycket bilkörning. Men den senaste tiden har hon haft svårigheter att genomföra sitt jobb eftersom hon får sådan panikångest när hon sitter och kör. Det har gått så långt så att hon anlitat sin bror som chaufför. Hon ringer radiopsykologen för att höra vad det här beror på och hur hon ska göra för att kunna sköta sitt jobb. Fanny är 19 år och skriver till Radiopsykologen för att höra om det är panikångestattacker hon har. Vissa kvällar kraschar hela hennes tillvaro, små saker blir stora problem och ibland upplever hon det som hon faller ner i ett stort mörkt hål. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Ända sedan Maria var liten har hon vairt upptagen av siffror. Vilken dag det är i veckan, hur många år hon är... siffrorna blir till tvångstankar som hon måste förhålla sig till, i vardagen. Det stör henne. Hur blir man av med tvångstankar, undrar Maria? Jonas lever i en relation som är bra på de flesta vis. Ändå kan han inte bli av med tanken på hur det skulle vara att vara helt fri, utan relation, och kanske träffa någon annan? Han skriver till Malin Edlund och ber om råd. Och så har vi fått två brev som båda handlar om svartsjuka. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Eva, som levt ensam i många år, vill prata om kärlek och förälskelse på äldre dagar. Hon vågar inte riktigt ta första steget när hon träffar en man. Ska hon våga uttrycka sina känslor för den man hon träffar nu, trots att hon är rädd att "bjuda ut" sig? Rebecca är drabbad av det som hon kallar för "beröringssvälten", berättar hon i sitt brev. Hon längtar efter kärlek, ömhet och att ha bra sex tillsammans med en man. Hon upplever att hon har nått en återvändsgränd. Radiospykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Nina har haft bulimi i 10 år. Hon har lärt sig hantera sin sjukdom och gått i terapi i flera år och ändå återkommer tankarna kring kroppen och maten, särskilt när hon är stressad. Hon undrar om hon någonsin kommer att bli helt frisk. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Mats ringde in tidigare i år till Radiopsykologen. Han har så svåra minnen från sitt liv som soldat i utlandet att han isolerar sig. Dessutom skäms han för att han flera år efter att han slutat jobba, fortfarande lider av posttraumatisk stress. Sofia bär på en familjehemlighet och när hon hörde av sig till programmet tidigare i år, undrade hon när och hur hon skulle berätta om den här hemligheten för sina barn. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

För Sevorios känns det som om han spillt bort en massa år av sitt liv till ingen nytta, trots att han idag bara är 24 år. Han kom till Sverige som flykting för knappt 10 år sedan och har i flera år levt gömd. Han har förlorat tron på ett bra liv i Sverige. Finns det någon väg ut ur hopplösheten och hur ska han göra med tanken som plågar honom - är det här Guds straff? Hur mycket kan man som anhörig hjälpa en psykiskt sjuk? Och om den anhörige inte vill ha hjälp, vad kan man då göra? Det undrar Solveig i sitt brev. Radiospykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Maria har ätit antidepressiva läkemedel i perioder och senast hon slutade med dem, så blev hon deppig igen. Då fick hon rådet att börja äta antidepressiva på nytt. Nu vill hon bilda familj, vilket inte är förenligt med de mediciner hon äter. Märta skriver i ett brev om sina utbrott som hon får i samband med mens. Hon skriker och slår omkring sig och barnen blir rädda. Sambon går in och försöker skydda barnen från henne och Märta får skuldkänslor. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lion ska gå ut nian i juni. Han vill lära sig så mycket som möjligt i skolan och har gott om framtidsplaner. Men när han ska skriva prov låser det sig. Han blir kallsvettig, mår illa och får blackouter - särskilt när det är dags för de nationella proven. Vad kan han göra för att må bättre när han ska visa vad han går för? En del terapeuter försöker ändra på människors tankar och känslor istället för att stödja den som hör av sig - hur vanligt är det? Eller är det ett synsätt som är på väg bort? Det undrar Charlotte i sitt brev. Radiopsykolog: Malin Edlund. Programedare: Anna Ivemark

Karin vill ha en långvarig och fungerande relation till en man - särskilt som hon längtar efter att bilda familj. Hon har dock inte haft en kärleksrelation på sju år och hon tror själv att hennes nästan desperata längtan står i vägen, liksom hennes rädsla att bli övergiven. Så fort hon inleder en relation kommer tankarna på när kommer det att ta slut. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Birgitta blev bortlämnad till ett fosterhem när hon var tre månader. När hon kom tillbaka till sin ursprungsfamilj var hon några år gammal och hennes biologiska mamma gravid. Birgitta upplevde sin lillasyster som efterlängtad och att systern fick all uppmärksamhet. Det gjorde att Birgitta saknade sin fosterfamilj och kände sig mer älskad i sin fosterfamilj än i sin biologiska familj. Det här präglar Birgitta än idag, och hon har svårt att släppa frågan; var hon ett önskat barn eller ett misstag? Radiopsykolog Malin Edlund Programledare Anna Ivemark

Efter drygt en månads sjukskrivning p g a en stressreaktion har Maria precis återvänt till sitt jobb som lärare. Hon har prioriterat om i livet, och försöker att inte vara lika högpresterande, men är rädd att falla tillbaka i de gamla hjulspåren. Hur ska hon förhindra det? Radiopsykolog: Malin Edlund. Programledare: Anna Ivemark.

Klara ringer till Radiopsykologen för att hon är skoltrött och skolkar en del. Hon vill göra bra ifrån sig i skolan och vet att hon kan det, men har halkat efter så pass mycket i undervisningen att det känns övermäktigt att komma ifatt. Hon har tagit upp frågan med sina föräldrar, men inte vågat säga hur illa det är. Vad ska hon göra? Ursula blir lätt irriterad på sitt ena styvbarn. Hon har till och med funderat på att skilja sig från sin man och barnens pappa, eftersom hon har så svårt för styvdottern. Hon har försökt skapa en god relation till flickan, men inte fått det att fungera. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

I juni förra året var Bitte med i Radiopsykologen och berättade om sin pappa som hon inte haft kontakt med på över 20 år. Hon bröt med honom för att själv orka vidare och för att hans alkoholproblem gick ut över deras relation. Men nu ville pappan träffa sin dotter igen. Bitte var osäker på om hon ville eller vågade träffa sin far, efter alla dessa år. Vad hände sen? Radiopsykolog: Malin Edlund. Programledare: Anna Ivemark

För knappt ett år sedan dog Mattias syster oväntat. Hon var som en mamma för honom. Hur ska Mattias kunna acceptera att hon inte finns kvar på jorden? Och hur lång tid tar det egentligen att komma över en stor sorg? Reza hör av sig till Radiopsykologen för att han har förlorat mycket pengar på aktier och tar stora risker. Så pass stora att han han själv lider av problemet och säger att det är som ett beroende. Han undrar varför han gör så här? Och hur ska han komma ur detta? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Sofia vill gärna ha en nära relation. Men varje gång hon träffar en man upprepas samma mönster. De datar, hon blir intresserad, de inleder ett förhållande. Men så snart som han visar sitt intresse, så tröttnar hon. Vad handlar det här egentligen om? Jan ringer till radiopsykologen för att få hjälp att sluta älta. Han ältar stort som smått, och nu senast har han svårt att släppa tankarna på att han förstört en gammal vänskap. Hur kan han göra för att släppa? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lennart ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att vara mer avslappnad när hans fru blir arg, ledsen eller upprörd. Han beskriver hur han blir stel som en pinne och har svårt att hantera djupa känslor från sin partner. Däremot när hans barn är ledsna eller upprörda, då har han inga problem att hantera deras känslor. Hur ska han kunna närma sig sin fru på ett nytt sätt i de här situationerna? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Anna och hennes sambo bråkar väldigt mycket. De har ett litet barn ihop och får inte sova så mycket på nätterna vilket gör situationen extra svår. Anna har kort stubin och lätt att brusa upp - alltför lätt, tycker hennes sambo. Själv har hon svårt att se om det är hon eller han som felar. Eller är det så att de egentligen borde skiljas? Hon ringer till Radiopsykologen för att få hjälp... För ett och ett halvt år sen fick Margaretas närmsta väninna sjukdomen ALS. Då var Margareta med i Radiopsykologen och berättade om sin sorg. Väninnan är nu död och Margareta känner sig väldigt ensam. Hur ringer återigen till Radiopsykologen: hur kan hon bryta ensamheten? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Linda är mamma till två sönder, fyra och elva år. Så fort de är borta - på utflykt med dagis, friluftsdag eller på sportlov med farföräldrarna - så går Lindas fantasier igång om alla katastrofer som skulle kunna hända dem. Ibland går det så långt att Linda stannar hemma från jobbet med barnen för att ha kontroll över var de är, eller spionerar på yngste sonen när han är på dagis. Linda vet att hennes kontrollbehov är överdrivet och att hon måste göra något åt det - men vad? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

För fem år sen tog Felix mamma livet av sig. Felix har inte pratat med så många om det som hände och ännu mindre om sina egna känslor. Han vill inte belasta någon, vem skulle orka lyssna? Ändå märker han hur det påverkar honom, hela tiden. Tankar som är i vägen, som tränger sig på, som stör. Felix ringer till Radiopsykologen för att få hjälp med sina motstridiga känslor. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Mats är före detta officer och tjänstgjorde under många år utomlands i krigszoner. Det han såg och upplevde där satte djupa spår i honom. Han får flashbacks och drömmer mardrömmar än idag och har fått diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Mats har fått hjälp, men tycker inte att hjälpen har räckt. Han lider fortfarande svårt och ringer till Radiopsykologen för att höra om det ska vara såhär för alltid nu, eller om det finns någon anann väg ut? Mona undrar vad hon ska göra med sina sömnproblem. Varje morgon vaknar hon, alldeles för tidigt, och bara kan inte somna om. Vad finns det för hjälp att få? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

I Sofias familj delar man en hemlighet. Alla vet om den, men ingen pratar om den. Ändå påverkar den dem alla. Så har det varit sedan Sofia var 11 år. Idag är hon vuxen och har själv barn. Hon vill inte upprepa sina föräldrars mönster, att tvinga barnen till tystnad. Men när är det läge att berätta för dem om vad som har hänt? Margareta undrar i ett brev till Radiopsykologen om hon egentligen borde gå i terapi? Hon har på senaste tiden känt sig allt mer orkeslös och gråter ofta, till synes av ingen anledning. Men hon känner sig inte direkt deprimerad. Vad gör man då? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

För ett och ett halvt år sedan tog Katarinas man livet av dig. I november förra året berättade hon i Radiopsykologen om den förlamande sorgen, och om hur hon upplevde att omgivningen tyckte att hohn snart borde sörjt klart. Nu har det gått ytterligare en tid och Katarina börjar förstå att hennes man inte kommer att komma tllbaka. Hur ska hon orka leva med den insikten? Kjell-Arne har återkommande vår- och höstdepressioner. De är djupa, och jobbiga att hantera. Han ringer till Radiopsykologen med frågan: går de på något sätt att förebygga? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Frida vågar sällan säga ifrån. Särskilt inte när det gäller sånt som kan skapa konflkter. Det mest akuta handlar om hennes mammas sambo, som Frida inte alls känner sig bekväm med. Men hur arg hon än blir på hans sätt att behandla henne, så förblir hon tyst. Vad ska hon göra för att våga höja rösten? Sonja är farmor till två barn, som hon tycker får i sig alldeles för mycket sötsaker. Det är fredagsmys och lördagsmys och sött till maten... Sonja är orolig för deras hälsa men inser samtidigt att hon som farmor kanske inte har rätt att tycka till om sin sons barnuppfostran. Eller, har hon det? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Ola Hemström.

Varje år är det samma sak... När januari närmar sig växer oron inuti Gunilla. För i januari kommer också hennes födelsedag. Gunilla står helt enkelt inte ut med att bli firad - att få blommor, gratulationer och stå i centrum. Hon tycker själv det låter fånigt men ändå har det blivit ett stor problem. Vad ska hon göra? Pia skriver till Radiopsykologen och undrar vad man gör när man har svårt att knyta an till sin mamma. Hon är idag vuxen, men har egentligen aldrig stått sin mamma nära. Istället har hon försökt hitta andra äldre kvinnor att få närhet och kärlek av. Men hela tiden finns ändå sorgen där, efter hennes egen mamma. Vad ska hon göra?

Julen är familjens högtid. Det är under juldagarna som hela tjocka sjäkten har tid att träffas, äta gott och njuta av att bara vara tillsammans... Eller? Hur blir det de jular när allt inte är sådär enkelt som vi kanske skulle önska? När man ligger i skilsmässa, när svärfar börjat dricka eller mormor träffat en ny man som ingen står ut med? När familjen bär på hemligheter som plötsligt kommer upp till ytan... I sista delen i serien "Julefrid, julestrid" har Malin Edlund samlat gäster kring sitt bord: Bosse Löthen, författare och fembarnsfar, som växte upp i en familj med många hemligheter och Teresa Tönisberg, psykolog och komiker, som också hon har kluvna känslor kring julen. Programledare är Anna Ivemark.

Julen är familjens högtid. Det är under juldagarna som hela tjocka sjäkten har tid att träffas, äta gott och njuta av att bara vara tillsammans... Eller? Hur blir det de jular när allt inte är sådär enkelt som vi kanske skulle önska? När man ligger i skilsmässa, när svärfar börjat dricka eller mormor träffat en ny man som ingen står ut med? Lisa har nyligen separerat. Hon har haft barnen hos sig under julhelgen men nu ska de flytta till sin pappa och för Lisa närmar sig ensamheten... Hon brottas med känslor av misslyckande, övergivenhet och tomhet. Hur ska hon hantera alla känslor? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Julen är familjens högtid. Det är under juldagarna som hela tjocka sjäkten har tid att träffas, äta gott och njuta av att bara vara tillsammans... Eller? Hur blir det de jular när allt inte är sådär enkelt som vi kanske skulle önska? När man ligger i skilsmässa, när svärfar börjat dricka eller mormor träffat en ny man som ingen står ut med? Lina firade julen tillsammans med sin flickvän och svärmor. Och det blev som det alltid blev - svärmor började frenetiskt storstäda hela Linas hus och Lina kände sig kritiserad och provocerad, men vågade inte protestera. Hon ringer Julpsykologen för att be om råd - hur våga stå upp för sig själv? Anders tillbringade julen ensam, i en främmande stad. Han är nyseparerad och berättade i Radiopsykologen före jul om sina våndor inför första julen ensam. Vi ringer upp honom igen för att höra hur det gick... Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Sofia tolkar allting personligt. Om en kollega till exempel påpekar att hon glömt någonting, så tror Sofia genast att hon inte är omtyckt. Hon förstår, i teorin, att det är känslorna som far iväg med henne, men ändå händer det, gång på gång. Vad ska hon göra? Anders står inför en jul som är helt annorlunda än hans tidigare tjugofyra jular - det är första julen efter separationen. Första julen ensam. Hans barn ska fira med sin mamma, i det före detta gemensamma huset. Anders vet inte var han ska ta vägen och hur han ska hantera all sorg som väller upp över att situationen är som den är. Han ringer till Radiopsykologen för att be om hjälp. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Malins dotter är alkoholist och de ses inte ofta. Nu när julen står vid dörren frågar hon sig hur det kommer bli detta år, när alla ska samlas igen. Inte bara hon och dottern, utan också barnbarnet som helst inte vill träffa sin mamma. Malin vill hålla alla på gott humör, men vet inte om hon orkar i år igen... Örjan gråter så gott som varje dag. Han vet inte varför, men känslorna bara kommer över honom. Känslor av ensamhet som han inte förstår sig på. Han har levt ett aktivt liv, har det gott ställt ekonomiskt och känner sig egentligen inte ledsen. Han ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att förstå var gråten kommer ifrån. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Det har snart gått ett år sen Lottas mamma dog. Hon var den som Lotta pratat med om allt - smått som stort. Efter hennes död har Lotta känt sig helt tom. Det finns ingenting som kan ersätta kontakten med mamman, eller gör det det? Och hur ska Lotta göra för att orka hantera tomheten? Sara har rest mycket i sitt liv och har ofta råkat ut för dramatiska händelser. som rån och överfall. Men det är egentligen först på senare tid som hon blivit rädd. Nu ska hon strax iväg på en semesterresa till Thailand och hon undrar vad hon ska göra för att inte rädslan ska styra henne? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Varje gång Marias barn reser bort drabbas hon av panik. Barnen är nu vuxna och Maria förstår, i huvudet, att ingenting kan hända dem. Men känslan i magen är en annan. Hon ringer till Radiopsykologen för att nysta i det förgångna - har det hänt henne någonting tidigare i livet som kan förklara panikkänslorna som kommer idag? Annie är rädd för nya saker, så rädd att hon undviker att prata med nya människor och innerst inne hoppas att hon inte ska få det där nya jobbet hon sökt. Hon skriver till Radiopsykologen för att be om råd hur hon ska bryta det här mönstret. Programmet är en repris från juni, 2010. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

För ett år sedan tog Katarinas man livet av sig. Han vara bara 54 år och de kunde haft en lång tid kvar tillsammans. Katarinas sorg är fortfarande förlamande - men vännerna omkring henne tycker att den borde snart gå över. Finns det ett slut på sorgen? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lasse är 57 år och lycklig. Det vill säga, när han är tillsammans med sin nyfunna kärlek är han lycklig. Men när de är ifrån varandra, då sätter oron igång. Kommer det här härliga att ta slut? Kommer hon stanna hos mig? Lasse ringer till Radiopsykologen för att höra vad han ska göra för att våga lita på att kärleken kommit till honom för att stanna. Margareta har problem på jobbet. Hon har en kollega som hon upplever ignorerar henne och som blivit en informell ledare för hennes kollegor. Hur ska hon hantera situationen? Ska hon gå till sin chef, byta jobb eller finns det någon annan väg? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Rose-Marie är trött på att vara till för andra. Hon är trött på att aldrig bli färdig med det som måste göras i hemmet. Hon skulle ibland vilja ha stunder på dagen då hon gör ingenting. Men dagarna går, och tiden finns liksom aldrig. När hon tittar tillbaks på hur det var när hon var liten förstår hon att det finns ett samband. Frågan är bara hur hon ska göra för att bryta mönstret? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lisa har en två döttrar - en femåring och ett spädbarn. När det yngsta barnet kom blev femåringen förändrad. Hon får kraftiga vredesutbrott, skriker och gråter och Lisa vet snart inte vad hon ska göra längre. Hon ringer till Radiopsykologen för att be om råd. Gunilla lever ensam men längtar efter en relation. Problemet är att hon hela tiden tycker hon hamnar i relationer som hon inte trivs med, där hon bara får ta hand om mannen. Hur ska hon bryta mönstret? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

---BSK: Mikaela är 41 år och trebarnsmamma. Hon står just nu inför en hel del förändringar i sitt liv, bland annat vidareutbildar hon sig med sikte på nytt jobb. Det här gör att hon har tappat tilltron till sig själv och vad hon klarar av. Oron och tankarna blir som starkast på nätterna... Kommer jag klara av det här? Är jag en tillräckligt bra mamma? Hur kommer det här att sluta?

Anders är 33 år och bär på en stark rädsla att bli övergiven. Den kommer när han är i en kärleksrelation men också när hans nära vänner går in i kärleksrelationer. Då drar han sig undan, för att skydda sig från risken att själv bli lämnad. Han ringer till Radiopsykologen för att fråga vad han ska göra för att våga bryta mönstret, våga släppa taget? Ann har tre barn hemma som ständigt bråkar. Skrik, slagsmål och bråk hör till vardagen och Ann känner att hon snart inte orkar längre. Hon skriver till Radiopsykologen med frågan varför har det blivit såhär? Och vad ska hon göra? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Vad hände med Pia som ringde till Radiopsykologen för att få hjälp att klippa navelsträngen till sin vuxne son och som var förtvivlad över att han inte ville ha någon kontakt med henne? Och Samuel, som berättade hur svårt han hade att bestämma sig, vad hände med honom? Hör några som varit med tidigare i Radiopsykologen berätta om hur de upplevde det att vara med i radio. Och vad hände egentligen efter telefonsamtalet? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Emma jobbar som mäklare. Jobbet kräver att hon ständigt är nåbar. Samtidigt är hon mamma till två barn som hon gärna vill ha tid för. Så fort mobilen ringer protesterar barnen. Och Emma vet inte vad hon ska göra. Hon blir arg på barnen som stör henne och förstår samtidigt att de vill ha sin mamma i fred. Vad ska hon göra? Måste hon stänga av mobilen? Cecilia har aldrig kunnat stå upp för sig själv. Hon gör hela tiden val som är till för andra och inte för henne. Och hon känner sig uppgiven inför att det ska gå att förändra situationen. Vad gör man, när det känns så hopplöst? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Birgitta bor på somrarna i en stuga på landet, men hon kan inte vara där själv eftersom hon är så mörkrädd. En rädsla som kom när hon var 14 år gammal och som bara blivit värre med åren. Nu vill hon kunna leva ett liv utan att vara rädd för mörkret, men hur ska det gå till? Karin skriver i ett brev till redaktionen hur hennes rädsla för sjukdomar tagit över hennes liv och hon undrar hur hon ska kunna bli kvitt sin hypokondri. Britta skriver om hur hon i sommar bearetat sin getingfobi - frågan är bara om hon nu är fri från den? Malin Edlund ger råd och tips kring olika rädslor, var de kan komma ifrån och vad man kan göra åt dem. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Maria har en fjortonårig dotter som hon just nu har mycket konflikter med. Hon ringer till Radiopsykologen för att fråga hur hon ska hantera sina känslor av att bli avvisad och utestängd, från en dotter som hon är van att stå så nära. Ylva har nyligen separerat efter en lång relation. Det var hon själv som tog initiativ till separationen, hon har flyttat in i en ny lägenhet och försökt att starta om. Men sorgen lämnar henne inte och varje morgon när hon möter sina egna ögon i spegeln undrar hon - hur länge ska sorgen ta? Och när ska det nya livet börja? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Måns skriver till Radiopsykologen och berättar om skuldkänslorna han känner över att han befinner sig på hundra mils avstånd från sina föräldrar, som är gamla och sjuka. Han känner sig misslyckad som son och undrar vad han ska göra för att ta sig ur den känslan? För ett år sen blev Emelie lämnad av sin kille. Det utlöste en känsla som hon är välbekant med - att nånting skulle vara fel på henne. Hon ringer till Radiopsykologen för att försöka förstå var den känslan kommer ifrån och vad hon ska göra när den drabbar henne? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Elin skriver till Radiopsykologen och berättar om den ångest hon upplever när hon efter sommaren går tillbaka till vardagen med jobb som drar igång, ryggsäckar som ska packas, räkningar som ska betalas. Hon vill bara fly bort från allt - isolera sig i en stuga i skogen, klippa banden till vardagen. Men, med barn som måste gå i skolan är det omöjligt. Vad ska hon göra för att stå ut? När Anna möter personer med en stark vilka och utstrålning, upplever hon att hon krymper och gör sig osynlig. Hon är idag vuxen men känner sig ofta som hon gjorde under skoltiden, då hon lätt drog sig undan och inte vågade visa hela sig själv. Anna ringer till Radiopsykologen för att höra hur hon ska lära sig att agera annorlunda? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Kerstin beskriver det som att hon går runt i en dimma. Hon tänker bara på en sak - hur hon ska möta sin mammas krav på kontakt. Kerstins mamma är gammal och bor i ett annat land. De pratar med varandra i telefonen minst två gånger per dag, något Kerstin egentligen inte vill eftersom hon upplever mamman som krävande och gnällig. Nu vill hon ha råd om hur hon ska säga nej till sin mamman utan att kontakten bryts helt. Annika och Lina skriver till Radiopsykologen i samma ämne - de längtar efter närhet till män. Men så fort det blir allvar i en relation, så bryter de hellre upp än satsar. Varför? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Tjugotvå år har gått sedan Bitte hade kontakt med sin pappa senast. Då var han alkoholist och Bitte bröt med honom för att själv orka vidare i livet. Nu har pappan tagit kontakt igen och Bitte känner sig kluven - ska hon fortsätta att hålla honom borta eller gå honom till mötes? För tio år sen förlorade Ingegerd en son i en trafikolycka. Över en natt förändrades hennes liv och sorgen var förlamande. Efter olyckan valde hennes andra son att ta avstånd från familjen. För Ingegerd kändes det som om hon förlorade också honom och hon ringer till Radiopsykologen och frågar vad hon ska göra för att närma sig honom igen. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Varje gång Marias barn reser bort drabbas hon av panik. Barnen är nu vuxna och Maria förstår, i huvudet, att ingenting kan hända dem. Men känslan i magen är en annan. Hon ringer till Radiopsykologen för att nysta i det förgångna - har det hänt henne någonting tidigare i livet som kan förklara panikkänslorna som kommer idag? Annie är rädd för nya saker, så rädd att hon undviker att prata med nya människor och innerst inne hoppas att hon inte ska få det där nya jobbet hon sökt. Hon skriver till Radiopsykologen för att be om råd hur hon ska bryta det här mönstret. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Stefan är 36 år och har aldrig haft någon längre kärleksrelation. Han känner sig väldigt ensam och längtan att träffa en kvinna är stark. Tidigare var Stefan kraftigt överviktig och känslan av att inte vara attraktiv nog hindrar honom fortfarande när han ska ta kontakt med kvinnor. Nu kämpar han med sitt dåliga självförtroende och ringer till Radiopsykologen för att be om råd på vägen. Marie skriver till Radiopsykologen och undrar hur hon ska våga lita på män igen, efter att ha blivit sviken ett antal gånger. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Möt psykologerna som valt att stå i rampljuset! Radiopsykologen sänder från Södertörns högskola i Stockholm. Diskussion om vilket ansvar man har som radio- eller tvpsykolog när sändningen är över. Kan det vara skadligt att vara med i radion eller tvn när man inte är psykiskt stabil? Och vad händer i så fall då? Samtal med psykologerna Malin Edlund, Margareta Berggren och Eva Rusz

Kamelia skriver till Radiopsykologen och undrar vad hon ska göra för att behålla självkänslan, när hon samtidigt under flera års tid levt som "den andra kvinnan" i relationen till en man... För ett par år sedan drabbades Pia av en utmattningsdepression. Från att ha varit en bestämd person, som gjorde det hon ville, fick hon plötsligt svårt att fatta alla sorts beslut i livet - stora som små. Nu står hon inför ett vägskäl i livet - ska hon flytta till södra Sverige eller stanna kvar i Norrland? Men så fort hon ska bestämma sig, får hon stark ångest. Vad ska hon göra för att våga ta steget? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Robert har fyra tonårsbarn. Varje dag uppstår olika knepiga situationer i familjen - gränser som måste sättas, överenskommelser som bryts... Robert blir lätt arg och alltför ofta tycker han att ilskan går ut över fel personer. Efteråt kommer skuldkänslorna. Robert är nu rädd för att hela situationen ska gå ut över hans äktenskap. Vad ska han göra? Josefin har i flera års tid haft återkommande perioder av panikångest. Hon har sökt hjälp men tycker inte att hjälpen fungerat. Hur ska hon komma vidare nu? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Elisabeth är femtio år och befinner sig i en existentiell kris. Hon har inga barn och inga syskon och när hennes mamma dog för ett halvår sedan, tog Elisabeth det väldigt hårt. Ensamheten och tomheten som hon upplever nu är förlamande - hon beskriver det som om hon sitter helt ensam på en gren i ett träd och dinglar med benen. Vad ska hon göra för att ta sig ur känslan av isolering? Mia är 22 år gammal och känner sig också ensam, fast på ett annat sätt. Hon undrar i ett brev hur hon ska lära sig stå ut med att bara vara helt själv en kväll - då alla telefonerna tystnat? Radiopsykolog: Malin Edlund. Programledare: Anna Ivemark

John skriver till radiopsykologen: "Jag är 79 år och änkeman. Min hustru och jag var gifta i 35 år. Sedan hon dog har jag levt ensam. Jag har varit engagerad i föreningar som PRO, men trots det har helgerna varit isolerande. Hur gör jag detta liv bättre, trevligare och mera människovärdigt? " Idag ägnas programmet alla er som skriver till oss om ensamhet, familjerelationer och beslutsvåndor. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark

Johanna går ut och dansar. Någon börjar flörta med henne. Ganska snart drar hon sig ur, av rädsla för vad som händer sen. Hon vill komma nära, men ändå inte. Hon vill inte känna sig styrd av rädslor. Men hur ska det gå till? Johanna går ut och dansar. Någon börjar flörta med henne. Ganska snart drar hon sig ur, av rädsla för vad som händer sen. Hon vill komma nära, men ändå inte. Hon vill inte känna sig styrd av rädslor. Men hur ska det gå till? ... Maria få då och då hemska upplevelser när hon ska somna in. Det började när hon var liten. Då var det som musik, men nu hör hon röster komma nära. Maria vet numera att det kallas för hypnogagi, och är en slags hallucination. Men hon vill ha mer vägledning - vad gör hon när dessa röster kommer? Radiopsykolog: Malin Edlund. Programledare: Anna Ivemark

Anders har under åren som gått samlat på sig en hel del skulder. Han är separerad och har två barn, och vill nu gärna träffa en ny kvinna. Men han vågar inte, eftersom han skäms så för sin dåliga ekonomi. Vad ska han göra för att komma över skammen? Och hur bryter man en stark känsla av ensamhet som skulderna framkallar? Marta är nybliven pensionär. Nu har hon tid att tänka efter och tid att göra vad hon vill. Det borde kännas skönt och avkopplande. Men Marta känner panik. Vad ska hon göra av all sin tid? Varför är hon inte så glad som hon borde? Hon ringer till Radiopsykologen för att få hjälp med att hitta mening i en - för henne - helt ny tillvaro. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lotta har ett svårt beslut att fatta. Det handlar om en lillebror, som adopterades bort som liten och som Lotta nyligen fått veta att hon har. Nu vet hon inte om hon ska ta kontakt med honom eller inte. Själv är hon nyfiken på vem han är, men hon är osäker på hur han kommer att ta det. Hur ska Lotta göra? För två år sedan separerade Katarina efter ett lång relation. Nu bor hon ofrivillgt hemma hos sin mamma, är sjukskriven och känner sig väldigt ensam. Hon tycker inte att hon fyller någon funktion i livet längre. Det är som att befinna sig i ett stort, svart hål, säger hon. Katarina ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att ta sig ut igen, tillbaka till livet. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

När Linda blir stressad så börjar hon andas ryckigt. Hon minns att det var så här redan när hon var liten flicka, och på senaste tiden har det blivit mer och mer ofta. Hon undrar vad det här egentligen handlar om och hon tror det är ett sätt att behålla kontrollen. Hur ska hon göra för att utmana sitt kontrollbehov? Vi ringer upp Christian som varit med tidigare i Radiopsykologen och berättat om sin torgskräck. Vad har hänt sen sist? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lisa vill, men känner inte att hon vågar släppa män inpå livet. Så fort hon inleder ett förhållande som kommer för nära, så vill hon helst avsluta kontakten. Vad kan ligga bakom Lisas rädsla för närhet? Och hur ska hon kunna släppa en man inpå livet? Miriam har hamnat i ett dilemma. Hon driver ett företag tillsammans med sin granne och väninna. Men senaste tiden har väninnan haft det trassligt i sin kärleksrelation, och Miriam har blivit mer av en lyssnerska än av en arbetskamrat, vilket tar mycket kraft och energi. Men vad skulle hända med vänskapsrelationen om hon sade upp sin del i företaget? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Robert är 26 år och har ett flertal relationer bakom sig. Men flera gånger har det hänt att det som till en början var en nära och kärleksfull relation utvecklat sig till något destruktivt, med inslag av misshandel. Det har gjort att Robert blivit rädd för att gå in i relationer igen. Hur ska han lära sig att sätta gränser i kärleken? Sofia skriver till Radiopsykologen och berättar om tankar som ofta kommer på morgnarna. Hon tänker på gårdagen och på allt hon eventuellt gjorde, som var fel. På jobbet, hemma, gentemot kompisar. Hon fastnar i ältande tankar och blir väldigt hård mot sig själv. Hur ska hon göra för att bryta dem och istället fokusera på det som går bra? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Birgitta dagdrömmer. Och det är samma tema som återkommer i drömmarna, nämligen katastroftankar om hur barnen och barnbarnen kommer att dö. Hon har ännu inte hittat något sätt att bli kvitt dessa dagdrömmar. Ett sätt att hålla tillbaka katastroftankarna är att prata. Men vad skulle hända om hon tystnade och lät ångesten komma upp till ytan? Anna skriver till Radiopsykologen för att få råd hur hon ska handskas med sin 80-åriga svärmor. Anna upplever det som om svärmodern har för mycket insyn i hur hon och sambon lever sina liv. Annas sambo, däremot, tycker inte problemet är lika stort. Hur ska de göra? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Sonja skriver till Radiopsykologen och berättar om sin man, som hon upplever inte kan ge bekräftelse till henne och deras barn för annat än när de gör någonting bra. Hon saknar de små orden, säger hon, inte bara beröm när hon presterat duktigt. Hur kan hon kommunicera detta till sin man? Anne är 39 år och befinner sig i en slags livskris. Hon har hittills rusat på i livet. Flyttat, bytt jobb, brutit upp ett antal gånger. Inte riktigt vågat landa. Nu ska hon flytta igen - och hon är rädd för hur det kommer att kännas att vakna upp där, i nya lägenheten, ensam. Hon ringer till Radiopsykologen med frågan: hur ska jag stå ut att bara vara med mig själv? Therese har bokat en resa till Gran Canaria, flyget lyfter i morgon. Nu har flygrädslan har satt in. Hon kallsvettas och ångrar att hon bokat resan. Vad ska hon göra för att stå ut, dygnet fram till resan? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Alex fick som barn ta mycket ansvar för att försörja sin familj. Ett ansvar som har följt med honom upp i vuxen ålder. Han känner kravet från föräldrar och släktingar att han bör ställa upp för familjen. Han har försökt att säga nej, men det är inte lätt. Hur ska han förhålla sig till en familj som ser honom som svikare? Annika skriver ett brev till Radiopsykologen och berättar om en trasslig relation till sin nu vuxna dotter. När de pratar i telefonen eller mejlar så är dotter gullig och vänlig mot sin mamma. Men så fort de ses börjar hon kritisera henne för allt hon gör. De har alltid haft en ganska nära relation och nu undrar Annika vad hon ska göra för att den ska fungera bra igen? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Ola Hemström.

I december ringde Christian till Radiopsykologen och berättade om den panik som drabbar honom när han befinner sig på öppna platser med mycket folk. Nu har det gått två månader och vi undrar om något hänt, sen sist? Sara har en tydlig bild av den hon skulle vilja vara. Men den bilden skiljer sig radikalt från den verkliga Sara. Har hon för höga förväntningar på sig själv? Och vad händer med alla känslor som hon trycker undan, när hon försöker vara en annan än den hon faktiskt är? Lilian skriver till Radiopsykologen och berättar om en hur hon just avslutat en relation, som hon egentligen inte alls vill avsluta. Hon lider av reumatism och hennes sjukdom var svår att kombinera med det liv som den hon älskade ville leva. Men var det egentligen rätt att lämna varandra? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

För några månader sedan fick Claras man en allergisk chock. Han åkte till sjukhuset akut och Clara blev väldigt rädd. Efter en tid fick hon en panikångestattack. Nu undrar Clara hur de två händelserna hänger ihop och hon oroar sig för om ångestattackerna ska komma tillbaka, i framtiden. Anders ringer till Radiopsykologen för att fråga hur han ska göra för att bryta sitt porrberoende. Med jämna mellanrum surfar han in på porrsidor. Han kan inte låta bli men efteråt mår han väldigt dåligt. Han skulle själv vilja kunna ta kommando för om han ska porrsurfa eller inte. Men hur gör han det? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Ola Hemström

Stina ringer till Radiopsykologen för att fråga hur man gör när man inte kan sluta sörja. Själv sörjer hon stort som smått. Och hon kan liksom inte låta bli att hela tiden påminna sig själv om det som hon är ledsen över. Så kommer känslorna tillbaka, fastän hon inte vill, och med känslorna börjar ältandet. Vad ska hon göra för att få slut på det? Och är det en bra väg? Ett brev har kommit till Radiopsykologen som handlar om prestationsångest och hur man gör för att ställa lite lägre krav på sig själv. Kan KBT vara en väg och hur hittar man i så fall dit? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Ola Hemström.

Marina är ihop med en man som hon är väldigt kär i. De har varit tillsammans i ett år och hon vill verkligen att relationen ska hålla. Men då och då drabbas hon av en enorm svartsjuka, som hon inte tycker att hon kan hantera. Var kommer svartsjukan ifrån och vad ska hon göra när den överfaller henne? Jenny skriver till Radiopsykologen om sitt enorma behov av att få bekräftelse, från killar. Behovet gör att hon skadar sig själv och andra, till exempel genom att gå in i relationer med killar som hon egentligen inte är kär i. Hon säger att hon älskar dem, för att få deras kärlek tillbaka. Men hon mår dåligt av att veta att hon ljuger. Hur ska hon bryta sitt mönster? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Ola Hemström.

Anna har just kommit in på en utbildning. Men hon kan inte bestämma sig för om hon ska börja eller inte. Hon kan nästan inte bestämma sig för någonting. Det här har pågått länge i Annas liv och det får stora konsekvenser för henne. Hur ska hon göra för att klara av att fatta svåra beslut? Robert har förlorat ett kassettband, med inspelningar med honom själv då han var liten. Det är ju bara ett kassettband, säger han, men ändå kan han inte släppa förlusten av det. Det har växt till något mycket större och han blir väldigt ledsen när han tänker på att det är borta. Vad ska han göra för att släppa det? Programledare Ola Hemström. Radiopsykolog Malin Edlund.

Under året som gått har mängder av brev kommit till Radiospykologen. Breven handlar om allt från trassliga familjerelationer och oförlösta känslor till längtan, avundsjuka, drömmar och sorg. En del av dem har Malin Edlund besvarat i radion, andra på webben. Men idag får fler än så chansen då hela programmet ägnas åt att svara på Era brevfrågor. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Lisa äter mycket och hon äter fort. Ofta vaknar hon mitt i natten, sätter sig ensam i köket och äter enorma mängder mackor, med ost och marmelad. Det senaste året har hon gått upp 20 kilo. Allt började med att Lisa fick reda på att hon har en obotlig sjukdom - och hon vet att ätandet handlar om att dämpa sin ångest. Men hur ska hon kunna hitta andra sätt att bli fri från sina mörka tankar? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Christian får då och då panik när han kommer in i en galleria eller när han står på ett öppet torg. Paniken kommer helt utan varning och Christian börjar svettas, hjärtat bultar och han vill bara fly. Hur ska Christian hantera dessa panikångestattacker? Britta skriver till radiopsykologen att hon är rädd för att bli övergiven. Hon är ofta i tankarna upptagen av att anhöriga snart ska dö. Hennes pappa dog när Britta var liten, och mamman hade fullt upp med att hantera sorgen efter honom, vilket gick ut över dottern. Vad ska Britta göra för att stå ut med all den oro som ständigt plågar henne?

Johan lever i en kärleksrelation som han i stort är nöjd och lycklig med. Men sedan en tid tillbaka har hans sexlust avtagit dramatiskt. Han har sökt hjälp och fick då läkemedel utskrivet. Det hjälpte lite grann men i hans huvud snurrar ändå tankarna: kommer det alltid vara såhär? Kommer min partner att vilja stanna hos honom? Är det normalt att man tappar sexlusten när man blir äldre? Cecilia har en elvaårig dotter som är väldigt rädd för eld och bränder. Hon ringer till Radiopsykologen för att fråga hur man som förälder ska hantera en överdriven rädsla hos sitt barn? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Pia har en 26-årig son som sedan en tid tillbaka sätter tydliga gränser gentemot sin mamma. Han vill inte ha kontakt och säger ifrån när hon ändå ringer honom. Pia förstår, i huvudet, att han är stor nu och behöver få leva sitt eget liv. Men i hennes hjärta går det ändå inte riktigt in... Clara drabbades för ett par år sedan av bröstcancer. Nu mår hon bättre men sjukdomstiden krånglade till det rejält i relationen till hennes mamma, som haft svårt att hålla inne med sin oro för dottern. Clara ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att reda ut vad hon kan göra för att styra relationen till mamman åt det håll hon själv önskar. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Marie har alltid känt sig blyg. I skolan, när hon var liten, hade hon inte så många kompisar och blev ofta lämnad ensam. Idag, som vuxen, aktar hon sig för att sociala situationer som hon har svårt att hantera. Hon får hjärtklappning, börjar skaka och svettas och vill bara fly när hon träffar många människor samtidigt. Vad ska hon göra för att bli av med sin blygsel? Och går det? Kerstins man gick bort för fyra år sen. Hon och hennes dotter gick då i samtal hos en kurator för att prata om sorgen och förlusten. Hennes son däremot, ville inte prata om pappan och Kerstin oroar sig för om han verkigen fått tid att sörja. Kan en sorgeprocess se olika ut? Programledare Anna Ivemark. Radiopsykolog Malin Edlund.

Samuel är 27 år och har väldigt svårt att bestämma sig för saker och ting. Stort som smått. Vilka kläder han ska köpa, vilken utbildning han ska välja, vem han egentligen ska vara. Han fastnar mitt i valsituationen och kommer varken framåt eller bakåt. Det slutar ofta med att står där och tycker illa om sig själv. Vad ska han göra för att våga ta ett steg, åt något håll? Elisabeth lyssnade på förra veckans program där Ulla berättade om hur svårt det är för henne att komma ut och träffa människor, när hon är deprimerad och helst av allt bara vill dra sig undan. Elisabeths man är också deprimerad och hon skrev ett brev till Radipsykologen och frågar vad man ska göra när man är anhörig till en människa som fastnad i en depression. Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Ulla är 72 år. Hon bor ensam i ett hus på landet och har de senaste åren förlorat många av de som stod henne nära, bland andra sin bästa vän. Ulla orkar inte ta kontakt med nya människor, samtidigt som inte heller står ut med känslan av meningslöshet. Hur ska hon göra för att bryta sin isolering? Maria lever ensam med sina barn, efter att ha separerat från en man för tio år sedan. Trots att det gått lång tid sedan skilsmässan kan hon fortfarande inte sluta tänka på sin f d man. Maria känner sig instängd i sina tankar och undrar hur hon ska komma vidare. Programledare Anna Ivemark. Radiopsykolog Malin Edlund.

Tove har två separationer bakom sig och har två barn med två olika män. Hon har drömt om att ha en familj, men står nu ensamstående igen. Hon vill hitta en man som hon känner sig trygg med men känner sig sårad och tom efter den senaste separationen. Hur ska hon våga tro på att det går att älska igen? Rasmus vill ha råd om hur han ska hantera sin svärmor. Han upplever det som om hon vill ha en nära relation - men det vill inte han. Hur ska han sätta en gräns utan att såra henne? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.

Radiopsykologen möter lyssnare i terapeutiska samtal.

För ett och ett halvt år sedan var Åke med om en svår olycka. När han stod och klöv ved på gården snubblade han och fastnade med handen maskinen. Han hann se hur blodet sprutade men sedan minns han inget mer. Åke blev av med handen den där dagen. Ända sedan dess plågas han av blodiga drömmar där han återupplever de där dramatiska sekunderna. På dagarna försöker han låta bli att tänka på det. Han sätter på sig masken, säger han, och försöker leva på som vanligt. Men nu går det snart inte längre. Vad händer om han tar av sig masken? Och vad finns det där bakom? Elin skriver till Radiopsykologen och berätttar om ett svårt dilemma. Hon hjälper regelbundet en äldre dam genom att besöka henne i hemmet. Problemet är att damen ständigt är missnöjd med Elin. Hon klagar och är otrevlig. Ska Elin bara låta det passera eller ska hon säga ifrån? Och i så fall hur? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.